Måndagen den 5 maj 2008
Delar av Linnéas hope-kit
Linnéa hade inte sovit något på hela natten. Hon kände sig full av energi och var uppåt.
Jag har en utbildningsdag på min KBT-utbildning som jag trots allt försöker slutföra. Denna dag handlar om suicid. Naturligtvis är det väldigt intressant för mig och jag snappar upp en av de sakerna man kan göra för att hjälpa en självmordsbenägen att finna meningsfullhet i livet. Det är att personen i fråga kan göra ett ”hope-kit”. Man samlar ihop fina minnen som t ex lukter, bilder eller små saker som påminner om härliga saker man har gjort eller som man tycker om. Man lägger allt i en låda. Man ska sedan kunna ta fram lådan och titta i den när det känns hopplöst för att ”hitta tillbaka” till livet igen.
På lunchen åker jag hem och gör ett hope-kit åt Linnéa. Jag visste att hon inte skulle göra det själv. Överhuvudtaget var de saker jag föreslog inte intressanta utan tvärtom. Jag kunde inte bidra med något för att hjälpa Linnéa. Bara vara mamma och finnas där… Jag dränker in en bomullstuss i parfymen hon tycker luktar mamma. Jag lägger bilder på Linnéa i olika situationer där. Små minnen. Några blommor. Allt i en vacker ask som jag dekorerar. Jag åker till Linnéa på BUP. Hon ligger och sover så jag ställer lådan på nattduksbordet.
Linnéa hade psykologsamtal igen. Hon upplevde sig själv som ”jobbig” och detta kunde hon inte integrera med sig själv. Hon upplever att hon är en börda för alla vilket hon inte vill vara. Hellre dör hon. Hon beskriver svårigheter i relationen till mig. ”Linnéa upplever sig fortsatt klämd mellan sina två sätt att hantera inre händelser: att trycka undan eftersom de ändå kommer att försvinna snart, samt att känna efter, och då hamna i akut psykisk kris.”
Jag är med Linnéa på BUP denna kväll. Hon är tystlåten och avskärmad och tillåter inte att jag rör vid henne. Jag är rädd att säga fel saker och att göra något tok som ska förvärra det hela. Jag känner mig oerhört frustrerad då jag inte känner att jag når Linnéa. Jag ser hur dåligt hon mår, men kan inte hjälpa henne… Linnéa påstår också att hon inte fått sin antidepressiva medicin på flera dagar. Personalen bedyrar att hon har fått den.
Jag ber återigen om det läkarsamtal som fortfarande inte har skett. Linnéa har nu legat inlagd i 3 veckor. Jag vill diskutera om de symptom Linnéa har verkligen ”bara” kan förklaras av ångest och depression eftersom jag upplever en del av dem vara av psykotisk natur.
Den nära anhörige som under 10 dagar inte velat ha kontakt med Linnéa lyckas nu personalen på BUP att prata med så att Linnéa återigen får kontakt med denne vilket glädjer henne mycket.
Läs även andra bloggares åsikter om hope-kit, suicidprevention, kbt, självmordstankar, psykos, BUP, Linnéa
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Becka
5 maj, 2009 kl 5 maj 2009 (18:44)
Funderar faktiskt på att göra ett ”hope-kit” till mig själv. Det låter som en bra idé men då gäller d att jag gör det medans jag mår bra, för när jag mår dåligt kommer jag inte orka göra det…
Det var fint gjort av dig till Linnéa!
Kram
Beckas senaste blogginlägg..Bilder från i helgen!
Kommentar från Ludmilla
5 maj, 2009 kl 5 maj 2009 (19:42)
Lisa: Jag är glad om det jag skriver kan hjälpa. Jag är också glad över att du har dina svåra år bakom dig.
Becka: Passa på! Jag tror att det kan hjälpa!
Kommentar från ulle
5 maj, 2009 kl 5 maj 2009 (19:55)
Ett sånt ”må bra kit” skulle nog många behöva göra. Lider med dig…
ulles senaste blogginlägg..Donera pengar genom att länka
Kommentar från Lena
5 maj, 2009 kl 5 maj 2009 (20:23)
Genom dina ord, finns jag med i Linneas sista tid – den insikten slår emot mig med dunder och brak emellanåt.
Fylls av en önskan att kunna göra något, men vad gör man med dagar som redan gått!?
Tänker så mycket på dig, Ludmilla.
Kram
Kommentar från annika sandberg
5 maj, 2009 kl 5 maj 2009 (21:16)
Jag försökte också samla ” hope-kit” till Anna då hon var på behandlingshemmet; skickade ett album med bilder på alla husdjuren ( 2 katter och en grå Jaco-papegoja kallad Tristan) , bilder på henne själv som liten, på mig som barn, på mormor, farmor och farfar, på min farmor som barn ( hon älskade att släktforska och titta i gamla album) …böcker om katter och skivan ” We are family” som vi hört i ” Spårlöst” då 2 tvillingflickor hittade sin biologiska pappa och farmor i USA…kläder, små muminfigurer, clowndocka i porslin ( som hon samlade på), pennor, frimärken, papper , kuvert…fickpengar…ny mobiltelefon då den gamla strejkade, hennes egna skivor som jag visste var favoriter.
Kompisars brev med ” Innehåller KÄRLEK” ” Tonvis med kärlek” skrivet stort utanpå kuverten…det hjälpte inte när hon kände att hon inte levde upp till andras och egna förväntningar.
Kram Annika
Kommentar från Anna
6 maj, 2009 kl 6 maj 2009 (14:29)
Fin idé med hopekit! Minns när min dotter var 14 år o låg inlagd på barnmedicin pga depression fick nåt liknande från oss men mindes att hon bara tyckte att det var jobbigt o pinsamt o att det bara påminde om allt som varit men som inte längre var, nästan lite påträngande! i den åldern förändras man så snabbt o utvecklas o då kan en länk bakåt ocå hindra en om man mår dåligt.
Kommentar från Henrik
14 maj, 2009 kl 14 maj 2009 (21:04)
Först och främst vill jag bara beklaga all den smärta du måste ha genomgått i och med att det är första gången som jag kommenterar på den här bloggen. Sen så vill jag också tacka för allt intressant innehåll och jag ser fram emot att besöka din blogg flera gånger.
Kommentar från Lisa
5 maj, 2009 kl 5 maj 2009 (18:21)
Hej, jag hittade den här sidan för nån vecka sen och har följt den sedan dess. Du skriver väldigt bra! Är intresserad av psykologi och har själv många års självskadebeteende bakom mej. Jag var ”beroende” av att skära mej med rakblad på framförallt armarna i mina tidiga tonår. Jag började må dåligt och få ångest när jag var i 12-årsåldern och hittade ingen förklaring till det, förstod inte varför jag mådde dåligt och detta var vägen för mej att hitta ut. Har haft självmordstankar men aldrig varit modig nog att göra nåt.
Tror att många som lever i depression kan bli hjälpta av din blogg, då man förstår hur utomstående känner sej. Det gör man inte när man är i det.
Idag är jag 24 år och ärren finns kvar på mina armar men självskadetankarna är sedan länge borta. Det som gav mej mest skuldkänslor när jag var i det var att jag inte hade ngn egentlig anledning till det, jag hade ett jättebra liv och hade ingenting att skylla på.
Ta hand om dej och tack för att du så öppet vågar skriva om ditt liv, det ger oss alla en tankeställare. /Lisa