Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Minnen

5 maj 2009 (19:41) | att hjälpa andra, depression, Linnéa, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag minns så oerhört väl vårt första möte på hennes rum på barnpsyk. Hon låg nog i en timme med huvudet i mitt knä.

Hennes vackra hår var så blankt. Hon tyckte om att jag tog i henne. Hon sa att hon blev lugn då, tom fridfull. Det var svårt att förstå hur det måste vara att befinna sig i hennes kropp. Våren var så bedårande
vacker utanför fönstret, himlen sken med sin blåaste färg och där inne fanns Linnéa. Kontrasten blev
så stor – det sprudlande livet utanför och hennes svagt flämtande låga.

Jag tänker på henne så gott som varje dag. Jag tänker på hur tuff hennes kamp måste ha varit. Vilket slagfält det måste ha varit i hennes inre. Det är obegripligt att det blev som det blev. Det är obegripligt att hon inte finns kvar här.

Min fina vän Ulrika som kände Linnéa väl och besökte Linnéa flera gånger på BUP

Alla dessa minnen från andra personer betyder så mycket för mig.
Att få höra andras bild av Linnéa eller oss värmer mig.
Det visar att hon lever kvar.
Att hon har funnits.
Att hon berörde.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Karin
6 maj, 2009 kl 6 maj 2009 (12:19)

Hejsan Ludmilla!

Jag halkade in på bloggen och det gör riktigt ont i mig att läsa om din dotters självmord.Det värsta som kan hända är ju att ens barn dör före oss själva och jag själv har en dotter på arton år, som tidvis är deprimerad med ett självskade beteende.Oron som mamma finns alltid där och maktlösheten att inte räcka till, inte nå fram är stor!
Tack för att du delar med dig av det ni har och fortfarande går igenom!

Karin

Kommentar från sussi
6 maj, 2009 kl 6 maj 2009 (18:40)

Inget är så lugnande än klappar och kramar från sin mamma. Oavsett ålder regrisseras man till ett foster. Ibland hjälper ju tyvärr inte bara det

sussis senaste blogginlägg..Förlossningspsykos

Skriv någonting