Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Lördagen den 10 maj – måndagen den 12 maj 2008

14 maj 2009 (16:21) | Linnéa, psykiatri, självmord, skolan, sorg&saknad | av: Ludmilla

På helgen uttrycker Linnéa både för personalen och för mig att hon inte vet varför hon är inlagd och varför hon inte har skrivits ut.

Svaret blir att hon är självmordsbenägen.

Söndagens permission hemma gick bra och detta var en av de gångerna som jag såg till att Emelie och Linnéa fick träffas. Det var svårt för dem eftersom båda hade så mycket själv samtidigt som de brydde sig om sin syster.

På kvällen på avdelningen är hon på gott humör. Hon vill ha sin sömnmedicin och går in på sitt rum. Hon kommer ut efter 10 minuter med en pincett som hon lämnar till personalen. Hon säger att hon inte vet vad hon gör eller varför hon är där. Säger att hon plötsligt befann sig på golvet och vet inte hur det har gått till.

På måndagen träffar jag Linnéas läkare och psykolog för ”skolplanering”. Man har bestämt att det är bäst för Linnéa att börja gå i skolan igen. Jag blir förvånad eftersom jag trodde vi var överens om att vi skulle lyfta alla krav från henne. Jag vet att hon inte skulle kunna göra något ”halvdant” utan kommer att känna pressen på sig att prestera så här i slutet av terminen. Det blir dock beslutat att hon ska börja gå i skolan några timmar om dagen med start redan på onsdagen.

När Linnéa träffar psykologen samma eftermiddag skriver han i journalen att Linnéa blir alltmer mimikflack under samtalet om skolan. Hon blir tårögd och vill inte svara på varför. Hon undrar sedan när hon kommer att få sova hemma och vara hemma ensam.

(Jag inser att jag tog fel på dag och att hon inte alls sov hemma förra veckan utan att det var denna vecka hon sov hemma den enda och sista gången.)

Psykologens bedömning:

Linnéas beteende under samtalet är oroande. Hon har många gånger uttryckt att det enda hon vill är att ”försvinna”, dock inte idag. Kan de tårar som kom ändå vara ett uttryck för tankar att ta livet av sig, och som pga av tankar på att hon ändå kommer att ta livet av sig göra hela skolplaneringen betydelselös, vilket skulle kunna förklara hennes uppgivna agerande? Eller är det tårar av uppgivenhet, då hon är på väg tillbaka till den miljö som hon uppger i vissa lägen är svår att vara i?

En remiss till en terapeut utanför BUP skrivs. Linnéa uppger att hon vill jobba med att sluta undvika känslor samt att jobba med bilden av sig själv som den som alltid måste lyckas, och som annars känner skuld.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skriv någonting