Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Onsdagen den 14 maj 2008

14 maj 2009 (16:47) | depression, Linnéa, självmord, sjukvård, sorg&saknad | av: Ludmilla

Linnéa hade sovit hemma på natten och skulle nu iväg till skolan. Jag skjutsade henne förstås. Hon skulle gå 8.15-10. Jag tyckte det var lite mycket på en gång att både sova hemma och gå i skolan, men samtidigt kunde jag inte ifrågasätta avdelningen hela tiden utan var ju tvungen att försöka lita på deras bedömningar.

Min mamma hämtade Linnéa eftersom jag jobbade på vårdcentralen den här dagen. Jag försökte upprätthålla mitt liv med de åtaganden som jag hade men jag drog ner rejält på det.

Linnéa hade tyckt det var ok men man märkte att det tog på krafterna att vara i skolan eftersom hon då var tvungen att försöka upprätthålla fasaden igen. Hon mådde ju ännu inte bättre!

Emelie som fått diagnosen Mb Crohn mådde sämre igen. Hon hade nu under en längre tid provat mediciner för att hennes tarm skulle lugna ned sig, men nu började det bli på gränsen att det var uthärdligt igen.

På kvällen gick Linnéa med mormor och morfar på en konsert med Phontrattarne. Det hade varit en glad och trevlig kväll trots att Linnéa inte varit sig riktigt lik. Hon var verkligen en helt annan person de här sista veckorna.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Pernilla
14 maj, 2009 kl 14 maj 2009 (18:33)

Jag har precis hittat till din blogg, har nu suttit och sträck läst och tårarna bara rinner. Jag är imponerad av din styrka! Du går igenom det jag fruktar mest av allt här i världen, att förlora min dotter. Din dotter är så otroligt vacker!!! Kan inte säga så mycket för jag vet inte vad jag ska säga men du är en otrolig människa. Kramar Pernilla i Östersund

Kommentar från Anna
14 maj, 2009 kl 14 maj 2009 (18:58)

Det du har gått igenom måste vara det svåraste en människa kan drabbas av. Du är ett exempel på att människan kan mobilisera oanade krafter när det behövs. Tack för att du delar med dig och lycka till med ditt nya lilla liv.

Kommentar från Görel
14 maj, 2009 kl 14 maj 2009 (19:13)

Hej! Jag satt och sträckläste din blogg häromkvällen! Min fd sambo tog oxå sitt liv, jag har skrivit om det på min blogg i början.
Det var hemskt men säkert inte tillnärmelsevis lika hemskt som det är att mista ett barn genom självmord! Det är så ofattbart att en människa kan förändras så på det sättet…vad är det som händer egentligen i huvudet?? Din dotter var otroligt vacker! Jag är så glad för din skull att du väntar ett nytt barn! Själv har jag oxå ett litet sladdbarn och det är verkligen en gåva! Man tar tillvara det på ett helt annat vis när man har gått i genom nåt sånt här.
Tack för att du delar med dig!
Kram
Görel

Kommentar från Tonårsmorsa
14 maj, 2009 kl 14 maj 2009 (19:35)

Jag tror att det är jättebra att du skriver ner allt det här på det här konkreta viset. Människan har en förmåga att glömma mycket och att göra det snabbt, så jag tror att det är väldigt bra att du skriver ner och att du kommer att han ”glädje” av det senare! Kram till dig och de dina! ♥

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Sex and the children?

Kommentar från Catarina
14 maj, 2009 kl 14 maj 2009 (22:22)

Jag tror också detta är ett bra sätt att bearbeta sorg genom att skriva ned de på pappret, man lägger det på en plats utanför sig på nått vis och det kan faktiskt lätta innuti en då lite. Så här i efterhand kan man bättre också se det som hände än när man är mitt upp i det. Och att bit för bit återuppleva det som verkligen hände nu när tiden finns till det så tror jag att det är ett gott steg i sorgeprocessen. Har gjort så här själv och gör det än i bland efter händelser i mitt liv.Endel säger att ”du ska inte älta” men de tär lätt att säga när man inte varit med själv. Det kanske inte heller är ett bra sätt för alla men alla är vi olika. Personligen vet jag att de hjälpt.

Jag bara ryser när jag läser hur Linnea mådde. Detta att inte veta varför, när,var och hur. Vad hemskt de måste ha varit för henne. Å kan ju hålla med dig Ludmilla att det var att ta i att blanda in skolan mitt uppi då hon kämpade med flera olika jag. Måste ju ha varit jätte jobbigt att koppla på fasaden inför klasskompisarna när hon mådde som hon gjorde. min dotter had eju svår panik ångest mot skolan så kalllad skolfobi efter allt de gjort henne. Där var det också Bup som pråmt skulle ha skolan med och nästan tvingade henne i dessa panikattacker att göra det hon mest fruktade. Jag har lite svårt att förstå det när man är mitt upp i en fajt med sig själv att det ska ställas så många krav.

Ja jag finner inte orden till det du går igenom, blir stel av bara tanken att de kan drabba vem som helst . En stärkande kram i natten till dig.

Catarinas senaste blogginlägg..nu har vi varit överallt på förmiddagen och det känns så bra!

Kommentar från Ludmilla
15 maj, 2009 kl 15 maj 2009 (10:31)

Catarina: Ja, det var en skräckfylld tid. Vi var så rädda för att hon skulle lyckas… samtidigt så trodde vi ju ändå att hon var hos experterna och därigenom skyddad…

Kommentar från Ludmilla
15 maj, 2009 kl 15 maj 2009 (10:34)

Görel: Tack för ditt avtryck. Jag var inne och läste lite på din blogg men fick inte riktigt klart för mig vad som hände din sambo. Du får gärna maila mig och berätta mer om du vill. ludmilla@linnea.se

Kommentar från Ludmilla
15 maj, 2009 kl 15 maj 2009 (10:34)

Anna: Tack. Ja, man klarar uppenbarligen mer än man tror.

Kommentar från Ludmilla
15 maj, 2009 kl 15 maj 2009 (10:35)

Pernilla: Tack för fina ord. Stark är jag inte, men jag förstår att det verkar så…

Skriv någonting