Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Måndagen den 19 maj 2008

19 maj 2009 (18:35) | Linnéa, psykiatri, självmord, sjukvård, sorg&saknad | av: Ludmilla

På morgonen när jag hämtade Linnéa förstod jag att hon ännu inte fått någon suicidbedömning. Idag var alltså första dagen i skolan efter att hon skurit sig i halsen. Eftersom det inte hade hjälpt att jag hade bett och vädjat på BUP trots att det är självklart att man ska ha en suicidbedömning kände jag mig uppgiven.

Jag tänkte att jag då fick passa Linnéa själv i skolan. Vara med henne helt enkelt. Jag förklarade detta på väg när vi satt i bilen. Hon blev jätteupprörd. Hon kunde inte alls tänka sig att jag skulle vara med i skolan. Jag sa att jag kunde sitta utanför klassrummet. Jag föreslog också att mormor kunde vara där istället för mig om hon hellre ville det, men inget vad ok. Linnéa grät och vägrade gå in i skolbyggnaden. Jag sa att då fick vi åka tillbaka till BUP, vilket vi gjorde.

På eftermiddagen var det ett inplanerat möte för att ”klargöra ansvar och kommunikationsvägar”. Min känsla var att personalen tyckte jag la mig i för mycket.

På mötet var man tydlig med att de inte tyckte att Linnéa behövde någon observationsgrad på avdelningen och att hon skulle fortsätta gå i skolan i den omfattning som var beslutat (2 h per dag).

Från journalen:

Modern efterfrågar suicidbedömning av läkare genom samtal med Linnéa efter torsdagens händelse och före perm.
Modern är övertygad om att Linnéa har fortsatta suicidplaner och att hon är bestämd att genomföra dessa före sin 15-årsdag och ifrågasätter skolgång utan övervakning. Fadern anser att hon behöver observeras under permissioner o dyl men delar i övrigt inte moderns övertygelse.

Faktum var att jag var rätt uppgiven på mötet och undrade om det verkligen var för mycket begärt att Linnéa skulle få en suicidbedömning innan hon släpptes utan övervakning. Det tyckte de väl kanske inte utan skulle se till att ordna det.

Linnéas pappa frågade hur vanligt det var att någon inlagd patient lyckades ta sitt liv. De sa att det var väldigt ovanligt. Att det inte hade hänt. Han omformulerade då frågan till hur vanligt det var att någon patient som var på permission tog sitt liv. Det hade hänt en gång. För 32 år sedan.

Jag menade att det spelade ingen roll hur liten risk det var. Om det fanns minsta lilla risk så skulle jag inte kunna stå på Linnéas begravning och säga att jag tog den risken. Så uttryckte jag mig faktiskt…

Linnéa fick prata med sin psykolog. Hon beskriver att hon är uppgiven för att inget händer.
En läkare (som Linnéa inte träffat förut) gör en suicidbedömning. Linnéa berättar att hon gjort handlingen i torsdags för att dö och att hon hade planerat det flera dagar men att just nu kändes det lite bättre.
Bedömningen blir att Linnéa inte är suicidal i nuläget men att detta naturligtvis kan svänga mycket fort, vilket Linnéa är noga med att påpeka att även hennes sinnesstämning gör. ”Troligen viktigt att Linnéa fortsätter få mycket uppmärksamhet även om det inte är någon specifik observationsgrad längre”.

Emelie mår sämre och flyttas över till kirurgen för att dagen efter operera bort den sjuka delen av tarmen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Tonårsmorsa
19 maj, 2009 kl 19 maj 2009 (19:45)

Du har tunga dagar, vännen! Tunga dagar för att det närmar sig årsdagen, samtidigt gissar jag att du glädjer dit åt det nya liv som formas i din kropp just nu! Kram! ♥♥♥

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Grattis Rädda Barnen, Nu räddar vi Mammorna också

Kommentar från Görel
19 maj, 2009 kl 19 maj 2009 (20:42)

Jag tänker mycket på dig nu när årsdagen närmar sig med stormsteg!
Det är för sorgligt att psykvården är lika slapp överallt…Jag har tänkt skriva till dig om vad som hände min sambo, det är en lång historia, precis som din men jag sk agöra det så fort jag får en lugn stund här. Det är skönt att skriva av sig då o då:)
Sköt om dig och magen vännen.
Kram

Görels senaste blogginlägg..Btw:

Kommentar från ulle
19 maj, 2009 kl 19 maj 2009 (21:48)

Tänker ofta på hur jobbigt det måste vara för dig nu, men kanske bra att du skriver av dig vad som hände. Kramar till dig!

ulles senaste blogginlägg..Ytterligare en seg dag

Kommentar från annika sandberg
19 maj, 2009 kl 19 maj 2009 (22:18)

Då vi kom till behandlingshemmet efter Annas död så var deras flagga hissad på halv stång. Jag misstänker att den halades samma stund som vi försvann ur sikte.
De andra unga flickorna grät hejdlöst, personalen märkbart illa berörda men ” vi har inte gjort något fel”- budskapet var tydligt.
Några journaler fick jag inte läsa, försökte överklaga . men det gick inte-

Annika

Kommentar från Catarina
19 maj, 2009 kl 19 maj 2009 (22:28)

Ingen kan nog förstå som inte har varit med om det du varit. Jag mår dåligt av att bara läsa om denna ”hopplösa” kamp som du fått gå igenom..just detta att sjukhuset inte tar det på riktigt riktigt allvar nästan, för slappt rent talat. Kan känna igen mig i det su skriver att man som förälder är så liten gentemot vårdapparaten och att det är få gånger man lyssnar på VAD föräldrarna verkligen berättar, lite prestig där kan jag tycka.
Kan förstå din frustration. För sitt barn gör man vad som helst och i en sådan här specifik situation får inte nått gå snett, fy! rent sagt hur ni måste ha kämpat emot det hela. Både du och Linnea.
Å jag lider med dig nu när det närmar sig årsdagen men samtidigt är det nog bra i sorgesyfte att gå igenom det hela bit för bit. nu kan du focusera på vad och hur allt var vilket måste ha varit en omöjlighet när man står mitt upp i det. Då handlar man bara. Nu blir det mer ett slut i lite lugnare tempo om du förstår hur jag menar. Å man måste få älta tills det känns att de hamnat på en nivå man kan leva med. Men kan inte veta bara ana vilken smärta detta är.

Tycker du är en enastående människa som delar med dig av ditt innersta och det mest fruktansvärda man kan vara med om.
Kram i lass för att orka det sista dagarna nu.

Catarinas senaste blogginlägg..måndag och full rulle igen

Kommentar från Maria
20 maj, 2009 kl 20 maj 2009 (8:36)

Vad du har kämpat Ludmilla..och ännu gör.. Jag tänker på er ofta, fast vi inte känner varandra och aldrig träffats eller pratat med varandra.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag känner så med er, Dig, Linneas syskon, pappa och extrapappa Johan. Och mormor och många fler i hennes närhet..
Det gör så ont i mig när jag läser och jag blir så rädd att det ska vara så svårt i sveriges psykiatrivård att få rätt hjälp.
Har själv mist min storebror för många år sedan, och en väldigt god vän och min morfar, alla genom suicid. Min bästa väns sambo och far till hennes barn höll på att lyckas för 3 veckor sedan, men räddades i sista stund.

Tror eller kanske vet, att du kämpade som bara en mamma kan för ditt barn Linnea..

Försöker sända dig så mycket styrka jag bara kan genom tankekraft och hoppas att ni på något sätt ändå ska kunna se all glädje och skratt ni fått tillsammans och kommer att ha med er i alla år framöver.
Många kramar till er!

Kommentar från C
20 maj, 2009 kl 20 maj 2009 (12:21)

Helt makalöst att vården säger att det i princip aldrig händer att någon tar livet av sig på behandlingshemmet eller på permission!!! Jag blir så arg. Det händer ju gång på gång!! De flesta suicid begås i samband med psykiatrisk vård. Tänk att de inte VET något. Stor suck.

Det där med att Linnéa inte ville bli övervakad av dig känner jag igen…när jag, efter min brors tydliga suicidsignaler till mig, ville ha full koll på honom vart han jätteupprörd på mig! Han ville inte det. Då for han iväg i sin bil…Ja, han fick köra runt ensam i bilen för psykvården TROTS LPT samt att han var bedömd av dem som suicidal! Det är en katastrof! Psykvården är en stor mänsklig katastrof i vårt land.

Cs senaste blogginlägg..Tack!

Skriv någonting