Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Genom mina ögon

20 maj 2009 (12:54) | Linnéa, psykiatri, självmord | av: Ludmilla

Min blogg är berättad utifrån hur jag upplever verkligheten.

När jag berättar om Linnéas sista tid så är det så som jag upplevde den. Hur verkligheten ser ut genom mina ögon. Jag är fullt medveten om att det finns många sätt att se på verkligheten.

Jag är också fullt medveten om att Linnéa var duktig på att hålla en fasad och att hon inte var en ”lätt patient” pga av det. Samtidigt var det ingen hemlighet att Linnéa var just så. Det var personalen medveten om.

Jag anser inte att det är en enskild person som bär skulden för att Linnéa dog. Jag vet att man som personal gör allt man kan för att göra ett bra jobb. Det är självklart ingen som arbetar på BUP som ville att det skulle gå så här.

Samtidigt anser jag att det är en starkt bidragande faktor till att Linnéa lyckades ta sitt liv; att organisationen fungerar dåligt. Det är min åsikt utifrån att själv ha arbetat där som läkare och sedan varit förälder.

Tyvärr tas man som förälder inte riktigt på allvar. Kanske är det prestige hos personalen att inte ”gå med på” det som föräldern ber om. Särskilt om föräldern råkar vara läkare själv…
Kanske är det bara ren resursbrist som gör att personalgruppen är för liten, läkarna för få och kompetensen för låg.

Jag skriver detta av flera anledningar. Dels för att bearbeta det själv, dels för att alla som kände Linnéa och engagerar sig i Linnéas fall ska få insikt i hur det var den sista tiden, dels för att få upp ögonen för hur dåligt det faktiskt fungerar inom psykiatrin.

Jag är medveten om att det jag skriver inte kanske uppfattas som hela bilden av någon. Säkert har jag glömt något trots att jag försöker att vara noggrann i min beskrivning.

Men så här var det i alla fall för mig.

10 dagar kvar för Linnéa att leva.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från annika sandberg
20 maj, 2009 kl 20 maj 2009 (14:55)

Kan bara hålla med dig, Ludmilla.
När jag ansågs ” besvärlig” på PIVA vid Umas ( där Anna bältades i 3 tim och 47 min samma dag som klasskamraterna tog studenten, pga av en incident utlöst av bristande kunskap och förståelse av hennes tvån, OCD) halverades besökstiderna plötsligt.
Man är ett hot som ifrågasättande nära anhörig, ” hon blir upprörd när du kommer” fick jag veta…hon vistades ju i ” fiendeland och jag var räddningsplankan ut i friheten ( tuff uppgift, kände mig maktlös och rättslös).

KRAM

Annika

Kommentar från annika sandberg
20 maj, 2009 kl 20 maj 2009 (15:00)

Känns absurt att jag kommer ihåg exakt hur länge hon låg bältad, hemsk antal timmar och minuter att minnas.
Minns även lyckliga siffror, födelsevikt, längd och klockslag…3800 g, 52 cm…tisdagen den 27 september 1983 kl 21.47…personnummer….

Anna led av tvångssyndrom , OCD, sen ca 8-9-årsåldern.
Annika

Kommentar från annika sandberg
20 maj, 2009 kl 20 maj 2009 (15:02)

Hon föddes kl 21. 35 ( skrev fel ) och förlossningen var så enkel, snabb och okomplicerad…vem kunde ana vad som skulle hända senare ?

Annika

Kommentar från Soulsister
20 maj, 2009 kl 20 maj 2009 (21:14)

För mig är det självklart när jag läser att det är dina upplevelser av det hela. Dina känslor och upplevelser kan ingen säga är fel, för de är så för DIG och det är det viktigaste. Jag vet att det är superviktigt att bearbeta sin sorg. Hur man sen bearbetar den är individuellt.
Jag älskar din blogg just för att den är personlig och öppenhjärtlig.

KRAM

Soulsisters senaste blogginlägg..Om konsten att vara snäll

Kommentar från Tonårsmorsa
21 maj, 2009 kl 21 maj 2009 (21:52)

Det är just det jag tycker om med din blogg. Att se det ur dina ögon.

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Mitt 3000 Blogginlägg och en Jubileumtävling

Skriv någonting