Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Linnéa var är du nu?

20 maj 2009 (21:08) | döden, Linnéa, sorg&saknad | av: Ludmilla

Linnéa min älskade, fina, underbara dotter.

Var är du någonstans?
Jag vet att du är död. Det är vad de säger till mig i alla fall. Men det känns inte så.
Det känns otroligt tomt och smärtsamt utan dig. Jag saknar dig varje sekund.
Hur kunde du tro att jag bara skulle sakna dig några dagar!???
Jag minns hur du i förbigående undrade hur mycket jag saknade min pappa som dog 1991. Jag svarade att smärtan inte längre var så stor men att jag saknade honom av och till väldigt mycket ändå.

Men det är ju skillnad Linnéa!! Du är ju min dotter!
Det är hela skillnaden!

Du fattas mig. En del av mig är borta.
För alltid.

Hur tänkte du? Trodde du verkligen bara att du kunde trycka på deleteknappen?
Har du förstått nu hur många som saknar dig?
Hade du gjort annorlunda om du visste det?

Du kan ju inte bara försvinna från mig…

Men det känns inte som att du är helt borta.
Jag känner din närhet på ett underligt sätt.
Det känns som att du har ett finger med i spelet.
Att du finns hos oss. Fast du är död.

Var är du nu?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Gunilla
20 maj, 2009 kl 20 maj 2009 (21:20)

Vad skönt att du ändå har börjat känna av närheten. Man lär sig för varje dag på resan… För mig betyder den där närheten så otroligt mycket. Men det har tagit tid att känna så.
Jag brukar säga och tänka att mista ett barn är som att bli amputerad på en kroppsdel. Det tar tid att lära sig leva i det nya livet med den förändrade kroppen. Det är så mycket att lära sig…

Kram Gunilla

Gunillas senaste blogginlägg..Ett av alla kloka ord hos Kaela

Kommentar från Leena
20 maj, 2009 kl 20 maj 2009 (21:55)

För våra underbara döttrar var det kanske det enda sättet att bli av med smärtan, trycka på ”delete”…
Och dom tog med sig en bit av oss, en bit av våra hjärtan…
Hoppas att vi alltid kan känna att de finns med oss i våran vardag, hur vårt liv än blir.

Skickar dig en kram

Leenas senaste blogginlägg..Summer Wine

Kommentar från Lisa Olveby
20 maj, 2009 kl 20 maj 2009 (22:02)

Jag tror hon finns med dig hela tiden, inte bara tror, kan nog tom säga att jag vet. Har själv känt av Jessica. Även om jordelivet tar slut så tar något annat, något större och något bättre över. Människan är en energi och en energi kan inte bara sluta. Jag hoppas och tror att alla våra barn umgås så som vi föräldrar lärt känna varann. Hon hoppade in i ditt hjärta, stängde den dörren, låste och tog med sig nyckeln, så hon alltid finns kvar inom dig. Som Leena säger, de tog en bit av våra hjärtan med sig och inte så lite heller, känns emellanåt som hela hjärtat for iväg. Våra barn har det bra, de har roligt, de är fyllda med ro och lugn, Linnea dansar magdans, Jessica finns där och tittar, försöker säkert lära sig av Linnea, de har varann som familj tills vi kommer, det bara måste vara så, något annat vill jag inte.

Kram

Kommentar från Maria
20 maj, 2009 kl 20 maj 2009 (22:21)

Hej.
Hittade hit och tänkte lämna en kommentar.
Jag beklagar verkligen det hemska du och din familj har fått uppleva. Jag har inga barn själv men kan tänka mig att det måste vara det värsta man kan vara med om som förälder, när man mister sitt älskade barn. Och att dom dessutom själva väljer det som en utväg gör ju inte det hela lättare. Jag har själv haft såna tankar och gjort försök och jag kan verkligen känna med din dotter, hennes desperata rop på hjälp.
Jag har läst lite här hos dig och ser att du är en förälder som verkligen bryr sig och att du gjorde allt du kunde med den information du hade just då. Såna föräldrar hade aldrig jag så en STOR eloge till dig. Det är såna som du som man borde lyfta fram i media istället för att ge alla kriminella den uppmärksamheten.
Må så gott!
Kram Maria

Marias senaste blogginlägg..En främling räddade min dag

Kommentar från annika sandberg
21 maj, 2009 kl 21 maj 2009 (8:25)

Jag tycker du uttrycker det vi andra också känner och tänker så otroligt träffande och fint, Ludmilla. ( och Lisa och Leena, också ni mina medsystrar).
Hoppas min Anna också har det bra med era vackra flickor…de var så otroligt,
enastående fantastiska.

Annika

Kommentar från annika sandberg
21 maj, 2009 kl 21 maj 2009 (8:26)

Och medsystern Gunilla!

Kommentar från Tuija, Matias mamma
21 maj, 2009 kl 21 maj 2009 (9:02)

Det är bara en tunn, tunn skör hinna mellan oss och våra barn.

Dom finns närmare än vad vi tror.

Styrkekram Tuija

Tuija, Matias mammas senaste blogginlägg..God morgon

Kommentar från malin
21 maj, 2009 kl 21 maj 2009 (10:20)

De måste vara med. Hur kan man annars känna deras närhet så starkt som du också känner, Ludmilla. En vindpust som sveper förbi, en hand som stryker mammas kind på kvällen, en värme som finns i närheten när man sitter och läser, en osynlig hand som greppar mammas hand. Så finns de hos oss varje dag ändå. Kram till alla oss som saknar våra älskade barn

Kommentar från Eva
21 maj, 2009 kl 21 maj 2009 (20:22)

Jag tror att hon är nära dig.
Som malin så vackert skriver i sin kommentar ovanför.
”En vindpust som sveper förbi, en hand som stryker mammas kind på kvällen, en värme som finns i närheten när man sitter och läser, en osynlig hand som greppar mammas hand”

Evas senaste blogginlägg..Trädgårdsarbete.

Kommentar från Li
21 maj, 2009 kl 21 maj 2009 (21:34)

Visst finns våra barn med oss. Det är som om, du Ludmilla och alla ni andra säger ord som också jag tänker. Funderar ständigt var Lotta finns. Idag tapetserade jag ett änglaskåp åt mig. Och en fågel flög in och titta på. Vet att Lotta vet. Det var meningen att hon skulle ha målat skåpet åt mig för ett och ett halvt år sedan, före hon sedan beslöt att fara till himlen. Kramar åt er alla!

Kommentar från Sofie
22 maj, 2009 kl 22 maj 2009 (8:02)

Du beskriver din saknad så fint Ludmilla. Hur hade vi kunnat få de att förstå hur ont det gör, vi hade aldrig kunnat förklara det för dem, för det går inte att förklara vår oerhörda smärta i ord. Nedräkningen till 1-års dagen skär i hjärtat. Skickar en stor kram till dig

Kommentar från Mia
3 juli, 2009 kl 3 juli 2009 (20:45)

Hej. Läste några inlägg här på din blogg och jag blev tårögd på en gång. Du har en sån underbart fin tjej. Jag beklagar verkligen sorgen. Kan inte förstå hur ont det måste göra i ditt hjärta. Jag önskar dig all lycka i din sorg bearbetning. Hon har det bra nu men jag förstår din saknad! Kram på dig!

Skriv någonting