Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Torsdagen den 22 maj 2008

22 maj 2009 (15:42) | döden, Linnéa, självmord | av: Ludmilla

Linnéa gick i skolan mellan 9 och 12 och så kör och pianospel på em.
Jag åt lunch med kompisen som besökt Linnéa kvällen innan. Hon var väldigt uppjagad inför det faktum att Linnéa var så bestämd på att hon inte skulle leva till dess hon fyllde 15 år. Det var nu 16 dagar kvar till den 7 juni, Linnéas 15-årsdag.

Linnéa åt middag hemma på kvällen.
Hon uttryckte blandade känslor angående att vara på BUP. Dels så var det en vila från vardagen och gamla mönster och dels så var hon uppgiven inför det faktum att hon varit där så länge.

I journalen:

Linnéas mor ringde och påminde om att Linnéa ska bedömas av en läkare imorgon fredag innan hon ska på permission till sin far.

Utan påminnelsen skulle hon inte ha fått en läkarbedömning innan hon åkte på helgpermission dagen efter. Jag berättade också vad vår vän hade berättat, att Linnéa hade för avsikt att avsluta sitt liv före 15 årsdagen, men det står inte nämnt i journalen.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Catarina
22 maj, 2009 kl 22 maj 2009 (16:13)

Skrämmande! När flera påpekar detta hon säger om att inte vilja leva längre. Vad mer behövs att säga kan man tycka? Då tar man detta på största allvar och sätter in insatser efter det. Framförallt snabbt utreder allt som går att utredas för att hitta orsaken till varför hon fortfarande mår som hon gör. Jag ryser!

Catarinas senaste blogginlägg..Helg igen!

Kommentar från Ingrid
22 maj, 2009 kl 22 maj 2009 (16:58)

Jag säger som Catarina här ovan…
Varför lyssnade bup-personalen inte på er som känner/kände Linnéa? Varför måste det gå prestige i att lyssna på de anhöriga? Det är så frustrerande att läsa. Det är så vansinnigt frustrerande att uppleva. Det är bara så j-a galet!

Kommentar från Mia Fridh
22 maj, 2009 kl 22 maj 2009 (19:35)

Håller med Catarina och Ingrid som skrev

Många kramar till dig Ludmilla
du finns i mina tankar

Kommentar från Camilla
22 maj, 2009 kl 22 maj 2009 (21:28)

Tänk mycket på dig senaste, har dock inte lämnat så många kommentarer.
Sänder styrkekramar till dej och din familj.

Camillas senaste blogginlägg..21 Maj – Yesterday – all my troubles seemed so far away

Kommentar från sE
22 maj, 2009 kl 22 maj 2009 (22:02)

Hej jag är nyfiken.. var är pappan? Lever han? Har ni skilt er?

Kommentar från Maria
22 maj, 2009 kl 22 maj 2009 (22:48)

Jag vet precis hur det känns…
Det är som att de inte vill lyssna på oss anhöriga, man är bara ”jobbig” när man förklarar för dem. Det va precis så här det va med min syster och när hon sen tog sitt liv inne på avdelningen så har personalen mage att säga: vi trodde aldrig att hon skulle göra det.
Trots att de visste att hon gjort ett försök och hade svåra självmordstankar!!
Nu 9 månader efter min systers död så är min mamma på sjukhus för att hon mår dåligt. Idag när jag pratade med henne på telefon så va hon riktigt upprörd och sa att hon skulle göra samma sak som min lillasyster.
Då ringde jag personalen och berättade det. Jag sa att jag ville att de skulle göra en suicidbedömning och ta ifrån henne handväskan (remmen) som hon hotade att skada sig med och sen kanske sätta in vak.
Då skulle de prata med henne.
Nästa gång jag ringer så möts jag av en människa som är lite nonchalant och säger att han pratat med henne och hon är lugn nu och inte kommer göra nåt.
Då sa jag att min syster sa likadant och hon lever inte idag, att jag ville att de åtminstonde skulle ta hennes väska och sen få en bedömmning av en läkare.
Ja det kan vi göra lovade han.
En och en halv timma senare pratade jag med mamma och då hade hon kvar sin väska. Då försökte jag övertala henne att lämna in den hos personalen själv så att jag kunde känna mig lugn.
Till slut så gick hon med på det och jag ringde och kollade med personalen så jag var säker på att de hade fått den.
Jag tycker det är så hemskt att den mannen kunde säga till mig att han skulle ta väskan och inte gjorde det.
Deja Vu!!
Ingen lyssnar eller tar en på allvar.

Nu är jag bara helt slutkörd och jag är såå TRÖTT på all personal som inte tar ens oro på allvar!!!
Det är hemskt att se att det är såhär på så många ställen.
Ta hand om dig!

Kommentar från Ludmilla
23 maj, 2009 kl 23 maj 2009 (8:39)

sE: Linnéas pappa och jag separerade för drygt 13 år sedan.

Kommentar från Ludmilla
23 maj, 2009 kl 23 maj 2009 (8:41)

Maria: Det är fruktansvärt. Det ska inte få gå till på det här sättet. Jag kan bara be dig att fortsätta stå på dig.

Kommentar från Carro
23 maj, 2009 kl 23 maj 2009 (9:23)

Vad är det egentligen som krävs för att få vård?. Är det bara tur att man kommer in eller att någon lyssnar?. Varför ser jag mammor i barnakuten som gråter av mäktlöshet när hon har sitt lilla barn med 40+ feber och ingen verka lyssna, det är nästan overkligt att detta händer i Sverige, jag har rest runt ganska mycket och har aldrigt sett att folk lider så i väntan på vård. ingenstans, bara i Sverige.
Det värsta är att man har inget val, Själv gillar inte socialism, det påmminer mig jättemycket till kommunism, när det gäller att söka vård är man TVUNGEN att få det som finns i landet, man kan inte söka någopn annanstans för att det är svindyrt, och varförska man göra det?, man betalar ju sjukt mkt skatt.. det är inte bara det man själv betalar utan företaget som betalar min lön betalar också skatt för mig, Sverige är rutten i pengar, men vart tar den vägen??? Är det nödvändigt att vara såhär snål?, är det nödvändigt att fokusera på löjliga saker istället för folkets hälsa?. Det är otroligt frustrerande. Kommer ihåg engång när jag var hos barnmorskan, blev chockad när jag fick veta att man får bara 1 ultraljud, svaret till min fråga av varför.. så sa hon att man fick bara en för att det kostar mkt pengar till kommunen. Jag kunde inte tycka mer synd om migsjälv då. vilken ångest jag fick, under hela graviditeten.

Skriv någonting