Tisdagen den 27 maj 2008
Linnéas vackra hår
Den här dagen var Linnéa bara kort i skolan för att vi hade äntligen fått en tid till en terapeut utanför BUP. Tanken var att Linnéa skulle påbörja terapi med en extern terapeut för att sedan fortsätta med den personen. Det var jag, Linnéa och Linnéas pappa som skulle träffa två terapeuter. En som skulle vara bara för Linnéa och en som skulle vara för oss föräldrar.
Mötet var helt ok men Linnéa kändes fortfarande väldigt avskärmad. Som om hon bara satt med för att hon skulle göra det.
Efter mötet gick Nean och jag och åt Sushi. Det var ”mys” som Linnéa uttryckte det. Vi pratade om allt möjligt och Linnéa hade en massa frågor om vad jag tyckte om olika saker.
Sen var det dags för Linnéa att klippa sig. Hon hade bestämt sig för att hon ville klippa av sitt långa hår. För att ”lämna det gamla bakom sig”. ”Hade alltid undrat hur hon såg ut i kort hår”. Jag stöttade henne förstås även om jag tyckte det kändes brutalt att hon skulle klippa av sitt underbart vackra hår. Vår frissa såg förskräckt ut när Linnéa sa vad hon ville. Frissan lyckades på något sätt få Linnéa att inte klippa så kort som hon hade tänkt sig men det långa håret klipptes av. Frissan höll ihop Linnéas hår i en tofs och sedan klippte hon. Jag var snabbt där och tog tofsen.
Det kändes jätteviktigt för mig att få behålla den…
Det var nästan som om jag visste…
På kvällen var Linnéa hemma och åt middag. Hon var kort och inte pratsam. Ville kolla något på internet.
Ur journalen:
Vid sängdags sitter Linnéa framför TV på gott humör. Hon blir plötsligt alldeles vit i ansiktet och ledsen. Går och lägger sig och gråter hulkande. Vill ej berätta vad det var, inte heller gå ut i dagrummet eller ta emot medicin. Somnar ca 2.30.
Nu har Linnéa 3 dagar kvar att leva. Och det vet hon…
Läs även andra bloggares åsikter om terapi, familjeterapi, klippa håret, sushi
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Catarina
27 maj, 2009 kl 27 maj 2009 (15:00)
Känns som detta aldrig hänt och man ser på när det ska hända nästan. Kanske var det verkligheten som kom över henne att hon för en stund förstod vad hon planerat och blev rädd för det som styrde det andra, att det var starkare. Finner bara inte orden att det inte greppade tag i det hela där på BUP och snabbade på i rasande fart med vad som helst att ta till, nya mediciner, terapier bara det var nått! Jag fattar inte? Vad maktlöst det måste ha känts. Är det nåt tjag lärt mig av att vara i vården som skadad är det denna eviga väntan, man får vänta på allt och kan ju se att det är lika inom psykiatrin. Men där får man inte invänta nått tycker ju jag. Det är snabba insatser och intensivt för att hitta lösningar.Stackar er!!
*kramar om*
Catarinas senaste blogginlägg..Har varit i kontakt med stora DO nu!
Kommentar från ulle
27 maj, 2009 kl 27 maj 2009 (18:07)
Ville bara sända en stor kram och tänker mycket på dig!
ulles senaste blogginlägg..Upp och ner
Kommentar från H
27 maj, 2009 kl 27 maj 2009 (19:05)
Ludmilla. Jag är ett överlevande syskon som följer din blogg. Hur går det för Linneas syskon??
Skickar varma bryr-mig-om kramar!
Kommentar från E.B
27 maj, 2009 kl 27 maj 2009 (19:54)
Jag läser din blogg dagligen och nu känner jag att jag måste lämna en kommentar. Denna blogg är nog en av dem viktigaste bloggar i denna nya bloggvärld! Att du vill och kan dela med dig av detta är till väldigt stor hjälp för många här i landet, från norr till söder. Du berör så otroligt med det du skriver.
Jag vill önska dig och din familj en fin årsdag. Jag vill önska dig/er lycka till med den nya familjemedlemmen! Jag kommer att fortsätta att följa din resa här på bloggen och jag hoppas att du orkar och vill fortsätta skriva, det behövs!
Varma hälsningar!
Kommentar från Ingrid
27 maj, 2009 kl 27 maj 2009 (20:55)
När jag läser din blogg nu så känns det som om jag ser filmen ”-Att döda ett barn” som är baserad på Stig Dagermans Novell med samma namn.
Jag önskar jag kunde ha förhindrat Linnéas död.
Styrkekramar och värme till dig.
Kommentar från Julia
27 maj, 2009 kl 27 maj 2009 (23:25)
Vad otroligt hemskt med din dotter! Jag önskar att det fanns något jag kunde skriva som var ”rätt” men jag kan inte komam på någonting som känns bra. Ett barn ska inte dö före sin mamma, det måste var så hesmkt att gå igenom. Du är verkligen stark!
Kommentar från Malin
28 maj, 2009 kl 28 maj 2009 (3:57)
Hej Ludmilla. Först vill jag beklaga sorgen. Det som hänt är ofattbart. Din fina dotter. Jag har inga barn och därmed inte heller förlorat något så jag kan inte förstå hur du känner dig, men jag kan ju gissa. Jag har mått väldigt dåligt själv och försökt ta livet av mig flera gånger, första gången var jag 15 år. Nu är jag 21 år och blev utskriven från en psykiatrisk slutenvårdsavdelning för två månader sen. Hade innan det kastats mellan avdelningen och ett behandlingshem i över ett års tid. Du får mig att inte vilja utsätta mina nära för det. Jag ska leva. Kärlek till dig vackra kvinna.
Kommentar från Malin
28 maj, 2009 kl 28 maj 2009 (3:58)
Utsätta mina nära för att jag tar livet av mig, menar jag då…
Malins senaste blogginlägg..28 maj.
Kommentar från Ludmilla
28 maj, 2009 kl 28 maj 2009 (7:42)
H: Tack för att du följer min blogg. Linnéas syskon har haft det svårt men det är ganska bra med dem just nu. De har haft olika sätt att tackla sorgen på.
Kommentar från Li
28 maj, 2009 kl 28 maj 2009 (21:26)
Lotta rakade bort allt hår alltid när hon hamnade i psykos. Sista gången lämnade hon litet hår kvar. Kram Li
Kommentar från Jungle Boy
22 oktober, 2010 kl 22 oktober 2010 (23:15)
Mitt första tanke var när jag läste det här att hon hört skrämmande meddelanden från TV:n (i hennes psykos) och blivit rädd.
Kommentar från Jerry
27 maj, 2009 kl 27 maj 2009 (14:33)
Livet är som du skriver hos mig bra märkligt. Jag försöker tro på något ”högre” med allt skit som händer för att orka med. Men många gånger är det svårt när jag ser allt lidande och hur människor mår.
Du får verkligen vara med om både liv & död. Så tätt och nära. Vilken resa!
*kramar om*
Jerrys senaste blogginlägg..Laser istället för borr – JAAA!