Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Söndagen den 1 juni 2008

1 juni 2009 (20:13) | barn, döden, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Linnéas rum på BUP

Linnéas rum på BUP

Ännu en het dag.
Ännu en overklig dag.
Ännu en dag att vakna till som var som en mardröm att somna in i.
Men det var min verklighet.
Mitt barn hade dött och hon hade valt det själv.

Hur kunde detta hända oss?

Denna söndag började vi att städa ur Linnéas rum på BUP. Personalen tog emot oss med deltagande blickar. Endast extrapersonal fanns där. Ingen av de som vi brukade möta. De var lediga pga av omständigheterna. Vi fick saft på en bricka in på rummet.

Så märklig känsla.
Kläder, anteckningsblock, gosedjur, sminkväska, tandborste… Linnéa… Hennes lukter och hennes liv de sista dagarna. Pojkarna var med och hjälpte till. De ville hela tiden vara delaktiga i det som hände.

Sedan skulle vi ha en minnesstund för Linnéa på sjukhuset så att Emelie kunde känna sig delaktig. Eftersom vi inte är religiösa var det viktigt för oss att själva få hålla i ramarna. Prästen var mycket flexibel och höll det hela på en allmän nivå. Vi la till det personliga genom att spela musik som Linnéa tyckte om och läsa Linnéas sista dikter. Det var en fin men mycket smärtsam stund.

Efter detta åkte vi till polisen. Vi skulle hämta ut Linnéas saker. Trots att det var söndag fanns det någon som kunde ta emot oss. Vi fick vänta bakom en disk till dess någon kom.

-Jag skulle vilja hämta min dotters saker. Hon tog livet av sig framför ett tåg i förrgår.
-Jaha, namn och personnummer tack.

Jag gav honom det och han försvann en lång stund.
När han kom tillbaka bad han mig att kvittera ut sakerna och sedan skulle vi gå. Jag tog Linnéas väska, nycklar, plånbok, halsbandet hon hade haft på sig, en tom godispåse, en full liten colaflaska, en halvfull spriteflaska och hennes grå keps och gick ut från polisstationen.

Vad tänkte han? Förstod han inte att jag nyss förlorat ett barn? Var jag bara någon som skulle kvittera ut några saker? Mitt BARN HAR JU DÖTT!!!!!!

Väskan och kepsen

Väskan och kepsen

Vi åkte ut till platsen där hon hoppade och förundrades över tågens enorma kraft. Hur vågar man stå kvar? Hur ”modig” är man inte då? Eller är man egentligen feg?

Eftermiddagen och kvällen var vi tillsammans med vänner som tog hand om oss.
Plötsligt tar Jonas, 10 år, mig i handen och vill prata. Han är ledsen känner att han borde ha varit med Linnéa och vaktat henne och när hon gått mot spåret skulle han ha knuffat henne så att inte tåget träffade henne. Även han kände skuld, precis som så många som på något sätt kommit i kontakt med Linnéa…

Jag bad honom att skriva ned det han kände.

Det fanns så många saker som jag aldrig hann göra med dig och aldrig hann säga.

Det känns som att jag inte kan fortsätta leva nu. Jag blev besviken. Du var som min tvilling trots att du var 5 år äldre. Du var mitt facit.

Du sa att vi skulle leka men sköt upp det till nästa gång vi skulle ses hela tiden. Till slut fanns det ingen tid kvar att skjuta upp på. Jag ville spela schack med dig men fick aldrig prova att spela med dig för att du sa att jag skulle önska mig en present istället. Men det fanns ingen gång som jag kunde få det i present för att du dog innan. Du var den jag litade på.

Jag blev väldigt besviken när jag läste ditt avskedsbrev.

Jag önskar att jag visste att du var på Musikens Hus ensam så att jag kunde rädda ditt liv. Jag skulle skugga dig på hela vägen och sedan knuffa bort dig från järnvägen.

Min älskade Nean, du var jättesnäll.

Jag har gjort en sång till dig som väntar här hemma som jag gärna skulle vilja ge till dig men som jag inte kan.

Jag gråter nästan hela tiden. Många tårar små rinner till en å. Till slut rinner de över och det finns ingen plats för dem. De kommer hela tiden.

Jag skulle vilja prata med dig själv, men eftersom jag inte kan det så kommer det här brevet till dig som jag vill att du ska läsa om du kan.

din bror

Jonas

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Maj
1 juni, 2009 kl 1 juni 2009 (20:33)

Hoppas du inte tycker att frågan är dum, men hur gammal är Jonas? Han skriver så vuxet!!

Majs senaste blogginlägg..jag är nominerad till Umeå

Kommentar från Emely
1 juni, 2009 kl 1 juni 2009 (20:51)

Det krävs mycket mod för att våga hoppa framför tåget, det gör det verkligen. Även om många säger att det är fegt så är tankarna innan outhärdiga och de krävs mycket mod.
Tänker på dig Ludmilla!

Kommentar från sarah
1 juni, 2009 kl 1 juni 2009 (21:33)

Ville bara säga att jag tänker på er! Alla ord känns som klyschor men hoppas de är bätte än inga alls. kramar Sarah

sarahs senaste blogginlägg..NY BLOGG

Kommentar från Soulsister
1 juni, 2009 kl 1 juni 2009 (21:33)

Så hemskt av polismannen….snacka om att va yrkesskadad!

Va fint Jonas skrev till Linnéa, så mkt känslor i dessa meningar!

Tänker på dig, kram

Soulsisters senaste blogginlägg..Måndag igen

Kommentar från Thérèse
1 juni, 2009 kl 1 juni 2009 (22:25)

Jag bara gråter…

-varma kramar-

Thérèses senaste blogginlägg..Pingsthelgen

Kommentar från Ronja
2 juni, 2009 kl 2 juni 2009 (8:30)

Jag kan bara hålla med Maj om att Jonas är en stjärna på att skriva. Och att kunna uttrycka känslor, oavsett om det är muntligt eller i skrift, är ju jätteviktigt.

Modigt eller fegt att se tåget komma och inte hoppa undan? Ja… Jag vet inte. Jag minns att jag förr bad (någon)gud varje kväll att ge mig modet som krävdes för att ta livet av mig. Det hjälpte inte… Jag vågade aldrig ta sista steget. Så nog tror jag att det krävs ett enormt mod. Och en total känsla av hopplöshet. Och det krävs att man intalar sig själv innan att man inte älskar de man älskar så mycket. Och att de som älskar en, inte alls älskar en. Och att ens familj och vänner i längden kommer att må bättre av att slippa en. Jag har två småsyskon som varit mitt…syre. Jag sa till mig själv att ”Mamma och pappa bryr sig inte, storasyskonen klarar sig bra utan mig, men småsyskonen, de är för små för att förstå…” TIll slut blev de mitt enda skäl att leva. Och min drivkraft blev att ”jag måste överleva tills de är stora nog att klara av min död”.

Men så ibland kom de där tankarna som sabbade ALLT. Tankar i stil med ”Jag skadar bara mina syskon genom att finnas kvar. Jag kommer förstöra deras liv om jag stannar kvar. Ju fortare jag lämnar dem, desto lättare kommer de över det… Och slutsatsen blev ”Om jag älskar mina syskon så mycket som jag säger, så bör jag ta livet av mig, så de slipper lida av min negativa närvaro” Jag fattar inte hur man kan gå från att leva för sin familj i ena stunden, till att nästa stund vara övertygade att man måste dö…för deras skull.

Vad vill jag säga med detta… Jag vet inte. Men jag är övertygad om att Linnea älskade er enormt mycket, men hjärnan kan lura en in i de mest absurda tankemönster ibland. Tyvärr.

Kommentar från Annukka
2 juni, 2009 kl 2 juni 2009 (9:57)

Hittar inga ord idag.. men vill skriva ändå. Känner Jonas smärta genom hans kloka ord. Känner din smärta.. fast bara en liten fraktion förstås. Tillräckligt för att också mina tårar ska rinna..

Kramar.. så många du behöver och vill ha
Annukka

Annukkas senaste blogginlägg..Mor, kära mor.. vem är väl som du..?

Kommentar från Storasyster
2 juni, 2009 kl 2 juni 2009 (14:10)

Åh Ludmilla!
Lider med dig, er…du vet mina föräldrar åkte till polisen dagen efter min bror dog. Hämtade hans bil etc. De var kalla, rutinärende typ….sedan tog polisen fram en stege(som stod bakom honom) o slängde upp ett REP på skrivbordet…”Vill ni ha det här???” Mamma glömmer det ALDRIG. Så fruktansvärt känslokalla poliser är! Fy fasen. När jag anmälde min bror försvunnen(ja, inte gjorde behandlingshemmet det inte…helt galet) sa de att de tog hans personnummer, signalement o bilutseende. Han efterlystes på alla polisstationer i närheten…Så de letade INTE…jag gick sönder i bitar. Var skulle JAG/VI leta???? Förstår din sons skuldkänslor att han ju ville RÄDDA Linnéa. Det är så man känner….ge honom en kram från mig.

Ta hand om er.

Storasysters senaste blogginlägg..Såpa i ögat!!!!!!!!!

Kommentar från S
2 juni, 2009 kl 2 juni 2009 (15:32)

Jag tycker också det är ett slags mod att begå självmord, iaf på det viset… även om det som sagt sägs att det är fegt. Många begår ju inte självmord just för att de är rädda…

Kommentar från annika sandberg
2 juni, 2009 kl 2 juni 2009 (16:15)

Jag tror inte man kan tala om varken mod eller rädsla/ feghet när det gäller suicid, det hjälper inte någon heller.
Jag tror att den som fattar ett sådant beslut skärmar av sig tankar och känslor.
Det handlar om att fly från något som upplevs som oföränderligt, en livssituation eller den egna personen . När det gäller ungdomar tror jag att de fastnat i en negativ självbild, det behövs utbildade team som förmår ta hand om dessa unga människor.

Kram Annika

Kommentar från Nadja
2 juni, 2009 kl 2 juni 2009 (16:52)

Hej Ludmilla
Jag har läst din blogg och den är jättefin. Skickar över lite styrkekramar. Jag bloggar på veckorevyn.com om min depression och panikångest. Förhoppningsvis kan det hjälpa någon, har fått så mycket kommentarer från tjejer som mår dåligt. Det behövs mer stöd och kunskap. Kram Nadja

Nadjas senaste blogginlägg..Dåligt självförtroende

Kommentar från Rebecca
2 juni, 2009 kl 2 juni 2009 (17:00)

Shit, mina tårar sprutade när jag läste brevet som Jonas hade skrivit…

Kommentar från Ewa
2 juni, 2009 kl 2 juni 2009 (19:24)

Jag anser att de som tar detta tunga beslut är modiga, de är så modiga. Det finns inga fega människor som klarar av att ta sitt liv.
Men smärtan är kvar för oss utanför, vi som blir lämnade av den som gör sitt val.

Lillebror Jonas skrev så fint, ett hjärta till honom från mig

Kram

Ewas senaste blogginlägg..Även en Golden kan…Pitbull VS Golden…

Kommentar från Anna
2 juni, 2009 kl 2 juni 2009 (19:59)

Mycket fint brev som Jonas skrivit. Det var verkligen uttrycksfullt! Förstår att det är svårt. Det svåraste man väl kan behöva uppleva, att en ung människa, ens egen dotter väljer att ta sitt liv genom att hoppa farmför ett tåg. *gråter* Jag har själv haft jobbiga självmordstankar så jag vet lite om hur man kan tänka o må när man umgås med såna tankar. Jag personligen tror att det är ett symtom i ens depression. För mig känns det ”lättare” att tänka så, mer hanterbart. Man är helt enkelt så sjuk att man inte längre ser någon framtid el känner något hopp! Den förtvivlan varje människa som planerar sitt eget självmord känner gör dem till de modigaste människor jag kan tänka mig. Det krävs både mod o målmedvetenhet för att orka genomföra såna planer. Blir så förbannad o förtvivlat ARG på BUP o andra vårdinstanser som inte har bättre kunskap o sätt att bemöta o hantera självmordsnära unga människor. Om hon var så uppriven tidigare på em borde hon ju självklart inte ha släppts i väg på konsert senare på kvällen!! o det utan att ni fick en chans att veta om det!

Kommentar från Tonårsmorsa
2 juni, 2009 kl 2 juni 2009 (20:27)

Lilla, kloka, fina Jonas. Att han ska behöva gå igenom allt detta… Så liten, så stor, så smärtsamt, så klok…

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Reportage i tidningen Hemtrevligt

Kommentar från Gunilla
2 juni, 2009 kl 2 juni 2009 (20:52)

Så vackert och klokt och nästan vuxet skrivet av Jonas trots att han bara är en lillebror, ett barn. Vi som mist våra barn vet inte hur det är för barnen att mista ett syskon. Vi kan bara ana…

Kram Gunilla

Gunillas senaste blogginlägg..Tema: fördomar

Kommentar från Maj
3 juni, 2009 kl 3 juni 2009 (5:44)

Polismän, om man vänder på det ”Hela” hoppas att ni inte tar illa upp, men psykologer brukar också oftast ”stänga av sina egna känslor” och ibland låta kall, för det tillhör ens yrke. Det skulle bli för påfrestande att försöka förstå och visa medlidande efter varje problem och självmord som gått.

Lika med Polismän, hur ofta har dem inte fått hört allting om och om igen, folk som blivit mördad, sett döda människor, fått hört det mesta. Om poliserna skulle försöka visa medlidande hela tiden, skulle dem inte orka med. Blir istället likgiltiga. Förstår även som anhörig att man blir förkrossad och besviken om man får ett sådan bemötande, men man kan inte räkna med att alla ska reagera och ”bry sig om” än efter saker som har hänt. De gör bara sitt jobb och dem kanske hanterar just sådana situationer på det sättet.

Det må nog kanske vara kallt, men det är deras sätt att inte bli allt för involverad kanske. Finns många mot och för argument för detta.

räknade ut på ett ungefär själv hur gammal Jonas är, och blev imponerad, över att kan uttrycka sig så bra, för att vara så ung.
Sköt om er!!!

Majs senaste blogginlägg..Hur ska man säga

Kommentar från Corina, 16 år.
1 juni, 2010 kl 1 juni 2010 (19:48)

Det ligger en pöl av tårar på mitt skrivbord nu. Tårar på kinderna, de kunde inte sluta rinna. Det Jonas skrev.. Jag vet inte vad jag ska säga. Det väcker ens känslor.

Kommentar från Jungle Boy
26 oktober, 2010 kl 26 oktober 2010 (11:56)

Till Maj: polis, precis som andra som är i yrken där de kommer i kontakt med anhöriga till döda måste vara utbildade till hur man beter sig i sådans situationer. De behöver inte ”bry sig”, bara vara taktfull och visa respekt.

Skriv någonting