Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Att förhindra självmord

6 juni 2009 (0:08) | att hjälpa andra, barn, depression, död, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag är fortfarande vaken trots att jag borde gå och lägga mig för länge sedan. Det hade kommit till min kännedom att en person planerat att ta sitt liv idag och jag har försökt att få kontakt med henne. Just nu verkar läget under kontroll.

Jag önskar så att de ungdomar som känner så här inser att det är under en begränsad period som man känner att det är så här jobbigt. Att självmord är ”en permanent lösning på ett tillfälligt problem”.
Det är väl många gånger det som är problemet – att många ungdomar inte har upplevt att man kan ha svackor i livet, men att det blir bättre. Att livet ser ut så. Det går upp och ned. Man är inte sämre eller konstig för att man har det riktigt jobbigt.

Självmord är väldigt definitivt. Det går inte att göra ogjort. Och det orsakar så oändligt mycket lidande för så otroligt många personer. Jag har läst någonstans att det är 200 personer som direkt blir berörda av ett självmord. Och det är inte under en begränsad period utan under så väldigt lång tid, ofta livslångt.

Sorgetiden när man har förlorat ett barn är inte ett år som för ”vanlig” sorg utan vid denna typ av sorg som kallas för traumatisk sorg handlar det om 5 – 7 år.

I en rapport efter en föreläsning av DagFinn Winje hos FEBE (föräldraförening för de som förlorat barn) kan man läsa följande om den studie han gjort:

Depression, trötthet och nedstämdhet är bestående i princip utan lättnad under de första 5 åren men har klart minskat efter 10 år, och detsamma gäller för oro och ångest, medan däremot somatiska symptom och brist på intressen inte minskar lika mycket – inte ens efter 10 år. Värst är det dock med sömnsvårigheter och spänningar – de är störst initialt, men är fortfarande mycket stora även efter 10 år.
På den direkta frågan ”när började Du tycka att det började så att säga ’gå åt rätt håll’? svarade de flesta något mellan 3-7 år, men det var ett stort spann.

Det kan med andra ord vara tänkvärt för alla som funderar på att lämna sina närstående.
Det fungerar så här.
Man kan inte trycka på delete-knappen.
Det kommer att märkas, lång, lång tid för otroligt många människor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från E
6 juni, 2009 kl 6 juni 2009 (0:29)

Lever fortfarande. Vill inte göra dig eller andra besvikna. Frågan är bara hur mycket man ska orka. Hoppas av hela mitt hjärta att du sover nu iallafall, de är du värd! Glad att du bryr dig. Försöker intala mig själv att de bara är en period men en väldigt lång period…
Jag sa väl att jag skulle försöka leva för att kanske se Linnéas stuga för några månader sedan, ska försöka hålla det. Många kramar!
/E

Kommentar från Ingrid
6 juni, 2009 kl 6 juni 2009 (9:07)

@ E
Skönt att du kämpar på.
Nu vet ju inte jag vem du är eller hur länge du mått dåligt, men jag tänker så här.
Ditt liv är långt 80-90 år kanske 100, vem vet. Hur lång/kort är då den perioden i ditt liv som är riktigt ”låg”? Klart du ska kämpa vidare för att få må bra, det är din rättighet.
Styrka och värme
Keep up the hard work!

Kommentar från Lisa
6 juni, 2009 kl 6 juni 2009 (10:00)

Har Ni hört talas om EMDR? Vet inte om de kan vara något. Ska visst finnas en del som arbetar med de i Uppsala.
Lycka till alla kram

Kommentar från Catarina
6 juni, 2009 kl 6 juni 2009 (10:39)

Hej!
Jag har en väninna som fått hjälp med EMDR i Uppsala. Finns en mycket bra psykolog som jag vet iallafall som har denna behandling bland mycket annat.

Till E ovan vill jag också bara säga att fortsätt kämpa för du kommer klarar det och du har hela livet framför dig. Svackor kommer i livet ibland och jag kan lova dig att genom varje kamp man vunnit blir man snäppet starkare när man väl tagit sig ur det. Å visst det är hemskt när man är mitt upp i det men det finns en väg ut med.
Efter min olycka fick jag lära mig att se de lilla lilla possitiva varje dag om det så var att solen sken eller en god macka till frukost. sådant man förr inte ens reflekterat över blev till underverk nästan och de små små bra sakerna växte tillslut och rätt var det var hade man haft en halv dag av massa bra händelser.
Sänder massa orka med energi till dig E.

Catarinas senaste blogginlägg..Idag skulle mitt barn ha tagit studenten.

Kommentar från Tonårsmorsa
6 juni, 2009 kl 6 juni 2009 (15:08)

E: Nu vet jag inte hur gammal du är, men utgår från att du är ganska ung. Perspektiv är så olika för unga människor och för oss som blivit några år äldre. När jag var väldigt ung och mådde väldigt dåligt, så trodde jag efter några månader att det var för evigt. Jag ansåg också att dessa månader, som till slut blev något år, var en halv livstid. Idag när jag ser tillbaka, så inser jag att det var en oerhört kort parentes av mitt liv. Jag kan bara inte begripa att jag trodde mitt liv var slut vid 14, 15 års ålder, när jag hade hela livet framför mig.

Om du vill kan du läsa mer om det här:
http://tonarsmorsa.se/2008/12/29/unga-manniskor-ska-vilja-leva-och-inte-vilja-do/

Det finns så många sätt att få hjälp och det finns tusentals alternativ till de som mår dåligt, men det är vuxenvärlden som brister i kunskap och insikt i när unga mår dåligt. Jag önskar att du, som mig, kan ge livet en ärlig chans, även om det tar tid. Det BLIR bättre, men det kan, som sagt ta tid! Tills dess: klamra dig fast, för det är verkligen värt det i slutänden!! Kram!

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Brevet till Ludmilla!

Kommentar från Ludmilla
6 juni, 2009 kl 6 juni 2009 (17:21)

E: Jag är väldigt glad över att du lever. Jag hoppas verkligen att du fortsätter med det, trots att det är så väldigt jobbigt just nu. Det är ju det som är knepigt att se bortom den jobbiga perioden…

Varma kramar!

Kommentar från JosefinEmilie
7 juni, 2009 kl 7 juni 2009 (20:29)

Tack Ludmilla för ditt fina inlägg om självmord. Jag har den senaste tiden funderat mkt på självmord..o tyvärr när man mår så dåligt blir man för instängd i sig själv för att ens se att andra skulle bry sig om ifall man försvann. Det kan tyckas egoistiskt men man ser bara sitt eget lidande och smärta.

Detta inlägg fick mig verkligen att tänka till.
All lycka till dig, kram josefin

Kommentar från Karolina
7 juni, 2009 kl 7 juni 2009 (21:20)

Det var fint skrivet, och jag tror att din text har hjälpt mig idag.
Igår tänkte jag på att göra något, men när jag läste det här imorse insåg jag hur glad jag är över att jag inte gjorde det.
Jag är 15 år…
Ditt inlägg fick mig att förstå, tack!

Pingback från Kloka ord om självmord…
8 juni, 2009 kl 8 juni 2009 (16:25)

[…] Ludmilla i hennes kloka ord om självmord; “Jag önskar så att de ungdomar som känner så här inser att det är under […]

Kommentar från Adina
13 juni, 2009 kl 13 juni 2009 (21:55)

För några dagar sen var det en kille i området jag bor som tog sitt liv.. Han var 15 år, född 1993.. Det har berört hela området (appropå det där med 200 pers), och alla har försökt hedra honom så mycket som det går, och stöttat hans familj.. Det är verkligen hemskt, och jag kan inte föreställa din eller hans mammas sorg.. Kämpa på och var stark, har följt din blogg ett tag och tänker fortsätta med det 🙂

Kommentar från Maria
23 juli, 2009 kl 23 juli 2009 (16:02)

Jag har mått dåligt nästan största delen av mitt liv, dels pga saker jag varit med om men ord som dessa får mig alltid att nyktra till och komma ner på jorden en aning, inse att livet inte måste vara så varken eller…antingen perfekt, eller inte alls. Man får göra misstag, man får tabba sig rejält, för man kan alltid komma igen, hur hopplöst det än känns så liksom; ge dig själv en chans!

Skriv någonting