Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Riskfaktorer för självmord

2 juli 2009 (16:05) | självmord | av: Ludmilla

Det kommer ständigt nya studier gällande självmord och som jag sagt tidigare så finns så mycket kunskap som man tyvärr inte använder sig av.

Här kommer ett utdrag ur det senaste utskicket från Pirjo Stråte-Hiltunen, (SPES) i samarbete med Danuta Wasserman, Nationell prevention av suicid och prevention av psykisk ohälsa (NASP).

Flytta och självmordI tillägg till de psykiatriska diagnoserna depression, ångest, psykos och personlighetsstörning, som är aktuella vid suicidalitet, finns yttre stressfaktorer som i samband med sjukdomstillstånden kan utlösa självmordsförsök eller fullbordat självmord. En av dessa yttre stressfaktorer är att flytta och en dansk forskargrupp har studerat hur att flytta ofta har påverkat risken för suicidförsök och självmord hos barn och ungdomar mellan 11 och 17 år. Man kartlade flyttningsfrekvensen hos de 4160 barn och ungdomar som vårdats för självmordsförsök mellan 1995 och 2006. Som jämförelsematerial användes 124 800 slumpvis utvalda köns – och åldersmatchade ungdomar som aldrig utfört något självmordsförsök. De barn och ungdomar som gjort självmordförsök hade flyttat oftare än kontrollgruppen: 55,2 % av de suicidala ungdomarna hade flyttat mer än 3 gånger jämfört med 32,0 % av kontrollgruppen och 7,4 % av de suicidala ungdomarna hade flyttat mer än 10 ggr jämfört med 1,9 % av kontrollerna. Författarna skriver att det tycks finnas en ”dos-response” d v s ju fler flyttar desto högre är den relativa risken för självmordsförsök och självmord. Artikeln har bifogats för dig som vill ta del av undersökningen mer i detalj (Quin et al 2009, bifogad).

Tidigare trauma
Om inte individen finner en bemästringsstrategi kan stress, traumatiska händelser och negativa livsupplevelser leda till självmordsförsök och självmord. Karolina Krysinska vid Centrum för suicidpreventiva studier hos unga människor i Queensland, Australien, har tillsammans med kollegor sammanställt en litteraturstudie över hur trauma i olika former kan bidra till ökad självmordsrisk. DSM-IV (The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) definierar trauma som ”En händelse eller händelser som involverar död, dödshot eller allvarlig skada eller hotar den personliga integriteten för individen själv eller andra, och personens gensvar är intensiv fruktan, hjälplöshet eller skräck”. Man skriver bland annat om den ökade självmordsrisken för dem som utsatts för fysisk våld, kriminalitet, bevittnat eller utsatts för en olyckshändelse, eller dem som traumatiserats genom att komma kontakt med traumatiserade personer, exempelvis familjemedlemmar, vårdpersonal och socialarbetare (Krysinska et al 2009, bifogad).

Kroppsuppfattning och självmord
Hos unga människor, i synnerhet flickor och unga kvinnor är övervikt, ätstörningar och en dålig kroppsuppfattning riksfaktorer för självmordstankar, självmordsförsök och självmord. Brausch och Gutierrez finner i sin studie av 392 skolelever (medelålder 15 år), med hjälp av olika skattningsinstrument för ätstörning, kroppsuppfattning, depression samt suicidtankar (The Suicide Ideation Questionnnaire, SIQ), att ätstörning men inte kroppsuppfattning signifikant påverkade graden av självmordstankar. Som väntat fann man ett signifikant samband mellan ätstörningar och kroppsuppfattning. Man fann en signifikant koppling mellan såväl ätstörningar som kroppsuppfattning och depression. I motsats till uppställd hypotes fann man inget direkt samband mellan dålig kroppsuppfattning (att vara missnöjd med sin kropp) och ökad suicidalitet utan endast ett indirekt samband genom depressionsvariabeln (Brausch & Gutierrez 2009).

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från annika sandberg
3 juli, 2009 kl 3 juli 2009 (9:32)

Bra med studier och försök till analyser och förhoppningsvis kommer resultaten till nytta.
Men det som jag , nu 4 år efter att jag miste min dotter, reagerar starkt på är att vården är så handfallen när det gäller uppenbart suicidala unga människor.
Det handlar om att någon läkare ställer frågan ” Kan X skickas hem ( efter allvarligt suicidförsök några dagar tidigare) eller har X suicidtankar JUST I DENNA STUND”?
Jag menar att det borde räcka med ett allvarligt självmordsförsök för att något team med specialkompetens skulle finnas tillgängligt för den unge och familjen.
Aldrig skicka hem någon till ett om dagarna tomt hem ( eller med sjukskriven förälder?) och ett öpenvårdsteam som inte klarar av uppgiften.

Annika

Kommentar från annika sandberg
3 juli, 2009 kl 3 juli 2009 (11:48)

Jag tycker också att psykiatrin saknade förmågan/uppdraget att se mönster i depression, självskadehandlingar och suicidförsök. Jag visste att det fanns ett ” window”, ett öppet fönster perioden efter allvarlig självskadehandling/ suicidförsök. DÅ skulle rätt insatser behövas och kunna ha effekt, inte vänta tills nästa gång och tro att personen mår bra eller automatiskt kommit på ” bättre tankar”. Om ” inget händer” efter suicidförsök, dvs ingen vården verkar ta det så allvarligt som det är, tror jag att den unga människan tänker och känner, ” Jaha…det märks nog inte hur måligt jag mår och hur jag ” skriker” efter hjälp, får nog göra något allvarligt mot mig själv igen….så kanske de fattar?

Annika

Kommentar från annika sandberg
3 juli, 2009 kl 3 juli 2009 (11:51)

Jag tycker också att psykiatrin saknade förmågan/uppdraget att se mönster i depression, självskadehandlingar och suicidförsök. Jag visste att det fanns ett ” window”, ett öppet fönster perioden efter allvarlig självskadehandling/ suicidförsök. DÅ skulle rätt insatser behövas och kunna ha effekt, inte vänta tills nästa gång och tro att personen mår bra eller automatiskt kommit på ” bättre tankar”. Om ” inget händer” efter suicidförsök, dvs ingen inom vården verkar ta det så allvarligt som det är, tror jag att den unga människan tänker och känner, ” Jaha…det märks nog inte hur dåligt jag mår och hur jag ” skriker” efter hjälp, får nog göra något allvarligt mot mig själv igen….så kanske de fattar?

Annika

Kommentar från annika sandberg
3 juli, 2009 kl 3 juli 2009 (11:53)

Dessutom tror jag ( genom min dotters historia) att vissa mediciner är direkt olämpliga att ge till unga människor, sänker impulskontrollen och kan skapa mer ångest än lugna.

Annika

Kommentar från Ingrid
3 juli, 2009 kl 3 juli 2009 (11:56)

Säger som Annika – Bra med studier!

Men vad gör man för att förbättra, för att undvika att människor begår självmord (försök till- och fullbordade självmord)?

Det här är en studie som handlar om suicid, men det finns ju också många barn och ungdomar (mörkertal) som flyttar många gånger och bara mår dåligt av alla de uppbrotten med obearbetade sorgereaktioner som en flytt innebär, men som kanske inte många tänker på.
Barn/unga har ju sällan så mycket att säga till om vid en flytt. Det är oftast vuxnas villkor som bestämmer en flytt, behovet av storlek på bostad till exempel, jobbsituation, ekonomi och relationer som avslutas för att nämna några.

Dessa situationer är det knappt att vi vuxna kan rå på, men vi har lättare att förstå och härbärgera känslorna kring en sådan händelse.

För många gånger så är den unge tvungen att byta kompisar och avsluta relationer till nära vuxna, såsom lärare, fritidspersonal och grannar. Hur ska skolpersonal och föräldrar hjälpa den unge i denna situation på ett så bra sätt som möjligt? Ett sådant här uppbrott måste bli ett positivt uppbrott. Även om det är en tråkig händelse i sig.

Hur hjälper sedan en klassföreståndare (eller mentor som det kallas för numera) en ny elev i en klass? Ser de till att eleven får kontakt eller låter de situationen ha sin gång? Går eleven ensam långa stunder? Har en kaxig och utåtagerande attityd?

Återigen så undrar jag vart alla vuxna finns idag? Alla de vuxna som bryr sig om alla ungdomarna, de som inte bryr sig om uttrycket ”mina barn och andras ungar”, vart är de? Eller har vi vuxna så in i bomben mycket att göra så att vi inte kan se alla unga?
Ska inte slå mig för bröstet på något vis, men vi sitter uppe på nätterna när tonårsdottern springer på sta´n. Vi ringer och sms:ar ställer frågor som, vart är du, hur mår du, vilka är du med och vad gör du. Försöker att blanda det med skoj så det inte blir så fruktansvärt påtagligt att vi är oroliga. Men vi hör också alltför ofta att det finns ungdomar som ingen bryr sig om. Jag säger inte att vårt sätt är det enda rätta, men det är rätt för oss just nu. Kanske är det ett tips till någon annan orolig förälder som känner sig maktlös. Ge aldrig upp.

Drick mycket i värmen!

Kommentar från Emelie
3 juli, 2009 kl 3 juli 2009 (14:15)

Jag läste en artikel om dig och din familj i min mammas Allers idag. Den var väldigt fin tycker jag!

Emelies senaste blogginlägg..Volontäråret

Kommentar från Harriet Grönholm
3 juli, 2009 kl 3 juli 2009 (18:37)

Tänker på min Johan som två år innan han valde bort det här jordelivet gjorde en gastric by pass-operation. Tänker på hur mycket det påverkade hans liv och då inte bara positivt. Han hade många funderingar kring vem han egentligen kunde lita på…människor som överhuvudtaget inte såg honom då han var överviktig började plötsligt heja på honom… Han undrade alltid om han dög, om han nånsin dög som den underbara kille han var…
Finns någon forskning kring dessa operationer och vad det gör med människor att gå ner så snabbt i vikt. Jag menar inte att operationer är fel men kanske borde något mer erbjudas för att psyket ska hänga med i svängarna…?
Vet du något om detta Ludmilla?

Kram från Harriet

Kommentar från Kikki
3 juli, 2009 kl 3 juli 2009 (19:34)

Jag har följt din blogg från starten, beundrar dig jätte mycket! Din dotter är otroligt vacker!
Men en sak förstår jag inte.. du skriver att Linnea var mycket mycket sjuk och deprimerad och därför tog hon självmord.. men det måste finnas någonstans i livet där det gått snett så hon hamnat i en depression.. hon kan väl inte bara så där plötsligt bli sjuk? och bli deprimerad.
Någonstans i livet eller under livet måste det ha varit tufft för henne..vart tror du det gick snett för henne? hade hon det tufft?
Skriv gärna det i din blogg, många har nog samma fundering som mig.

kram

Kommentar från Ludmilla
4 juli, 2009 kl 4 juli 2009 (9:26)

Kikki: Om du läser min blogg så har du alla de svar som jag har, där. Vi såg inte något förrän några månader innan hon dog. Vi vet dock att hon levde ett dubbelliv där hon inte var så ”perfekt” som alla trodde… Den diskrepansen blev troligen en alldeles för svår ekvation att få ihop vilket gjorde att hennes personlighet gick isär – hon hamnade i en psykos.

Kommentar från Trogen läsare
4 juli, 2009 kl 4 juli 2009 (11:42)

Har följt din blogg från första starten. De du skriver är otroligt, du är så starkt.
Det kanske låter konstigt men genom bloggens gång känns det som om att man har kommit närmare Linnea på ett sätt och jag tänker faktiskt på henne lite då och då. Hon var så vacker! Du kan vara en stolt mamma.
Jag tror dessutom att gravidteten inte var något slumpmässigt, jag själv tror att det är linne som kommit tillbaka. Jag tycker ni ska döpa dottern till Nea

Kommentar från Anna
5 juli, 2009 kl 5 juli 2009 (14:08)

Jag känner ditt starka engagemang för ditt barn och andras barn, har inte läst din sida tidigare. Det du berättar kort om från olika studier visar kunskap, tänkte på negativa livsupplevelser och integritetsfrågan bl.a.
Jag vill uppmunta ditt engagemang genom att säga att jag tror detta kan trösta på rätt sätt en stund och leda till utveckling inom området. Kunskap saknas på området! Erfarenhet tillsammans med vetenskap leder utvecklingen vidare och ska fungera som kunskap inom skola, vård, social tjänst, öppen och sluten vård. Den sista är jag mycket kritisk till, att tillämpa sluten vård kräver kunskap och ekonomi så att sluten vård inte leder till lekstuga, det krävs kontinuitet, uppföljning och utvärdering med varje patient. Nedskärningar försämrar läget…utsikten att lyckas genomföra/ge en fullgod vård. Båda perspektiven, kunskap och ekonomi påverkar också patienter som genomgår en by-pass operation, där tror jag bara att det är kunskap som fattas, inom vården har de inte alltid tillgång till empati och förståelse för det mänskliga psyket. Att bli bemött med respekt och förståelse 40 kilo senare är och ger känslor som skrämmer och självmordstankar skrämmer, jag är ingen och kan inget för 40 kilo sedan.
Vem är jag då, vilken är min nya identitet?
Jag skriver det här till dej mamma som förstår och tänker, skriver med respekt och omtanke, inte för att vara kaxig eller utåtagerande provokativ.
Svårt att låta bli att skriva en kommentar!
Din dotter var sjuk, intelligent och vacker, så länge vi minns så finns hon.

Skriv någonting