Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Allmänläkare missar depression

29 juli 2009 (7:54) | depression, psykiatri, sjukvård | av: Ludmilla

Allmänläkare missar att ställa rätt diagnos för varannan patient med depression, enligt en ny forskningssammanställning i den välrenommerade tidningen Lancet, publicerad online den 28 juli 2009
Forskarna från University of Leicester i Storbritannien har gjort en genomgång av 41 internationella studier som omfattar 50 000 patienter. Resultaten, som publiceras i tidskriften Lancet, visar att allmänläkare generellt sett är dåliga på att diagnostisera depression.

Dels så missar allmänläkaren en hel del av patienterna med depression och dels så får vissa patienter som inte är deprimerade fel diagnos.

Jag har själv jobbat som allmänläkare och vet hur svårt det är. Oftast så söker patienten inte för depression utan för trötthet, huvudvärk, ont i ryggen eller något helt annat. Antingen för att patienten skäms över sina psykiska besvär eller för att patienten helt enkelt inte förstår själv vad det är för fel. Kroppen signalerar men man förstår inte varför.

Som allmänläkare har man till uppgift att försöka sortera bruset av alla symptom som patienten uppger. Sortera det som är viktigt för att ställa diagnos och sortera bort det som är ”normalt”. Man ska sätta ihop bitarna till en logisk förklaring och dessutom samtidigt få patienten att känna sig lyssnad på och kunna förklara sin teori på ett begripligt sätt.

Är patienten uppsatt på en akuttid så har man 15 – 20 minuter på sig att lyssna, undersöka, ta prover, ta beslut och diktera.

Om man ska diagnostisera depression behöver man gott om tid!!! Man behöver skapa förtroende så att patienten öppnar sig och man behöver ha tid att se personen som en helhet och inte bara som en kroppsdel.

Om patienten redan vid bokningen har uppgivit depressiva symptom kan denne få en utökad tid på 45-60 min istället och det är rimligare vid denna typ av problematik.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Tizzel
29 juli, 2009 kl 29 juli 2009 (8:40)

Detta samtalsämne har kommit upp många gånger bland mig och mina vänner. Jag vet flera som faktiskt haft turen att träffa fantastiska läkare som faktiskt har kunnat se att det varit något annat bakom de ”vanliga” symptom man faktiskt sökt för, och ställt frågan: ”Men hur mår du EGENTLIGEN???” Denna fråga kan vara förlösande – det kan vara den frågan som gör att kranen öppnas och man äntligen vågar berätta hur man har det, hur det känns, hur man tänker och hur svart det egentligen är inombords!!!
.-= Tizzel´s last blog ..Inte alltid som det ser ut… =-.

Kommentar från Camilla
29 juli, 2009 kl 29 juli 2009 (9:24)

Jag vågar nog påstå att jag tillhör den ”svåra” kategorin som många gör, öppnade mig inte för en ”ny” allmänläkare och anledningen är ju den skam man känner när depressionen är allvarlig så bakvänt att jag ”skärpte” till mig vid läkarbesöket! Inte förrens jag blev rejält konfronterad flera gånger så föll fasaden tillslut…då satte man in adekvat vård, det blev täta läkarbesök/samtal och antidepressiva, sakta men säkert gick de framåt men de tog lååååång tid!!!

Kommentar från Petra
29 juli, 2009 kl 29 juli 2009 (12:27)

http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_suicide_rate

http://en.wikipedia.org/wiki/File:Suicide_rates_map.svg

Hela Europa drabbas mest. Det måste vara samhällets problem ”fel”, familje-förhållande (kultur).
Läkaren kan inte rädda alla som lider av psykologiska problem, psykologiska problem är mycket komplexa och oftasts botas dom inte helt, psykologiska problem ”spökar” inte för ingen anledning, vården har en plikt men mer kan fom inte göra.

Kommentar från Maria Katarina
29 juli, 2009 kl 29 juli 2009 (16:05)

Tack för infon om möjligheten att få utökad tid. Det har jag aldrig fått trots att det varit känt på läkarmottagningen att jag varit deprimerad. Hoppas jag orkar hävda det när det händer nästa gång. För det gör det, upp och ner mest hela livet hittills.

Kommentar från Catarina
29 juli, 2009 kl 29 juli 2009 (17:16)

Det jag som patient märkt i landstingsvården är att denna prestige allt för lätt kopplas på. Många läkare verkar inte klara att samarbeta patient-läkare utan ser sig som nån överhet på nått vis. Utan samarbete är det också svårt att ställa diagnos. Ofta man som patient inte blir lyssnad på. Jag gick i 3 år med ett trasigt knä och ohyggliga smärtor och berättade precis hur det kändes men läkaren sa att så var det inte. Direkt i den privata vården fattade läkaren vad man sa och efter en röntgen kunde man se det jag sa att det var trasigt. Varför hade inte landstinget kunnat göra detta på 3 år? Å privat gick det hur lätt som helst. Verkar som att samarbete emellan är ett nederlag hos många . Att de minsann som står där med rocken har sin utbildning och kom inte och säg nått annat, det är jag som är doktorn ,typ. Absolut inte alla är på detta vis finns många underbara läkare tyvärr stöter man inte på dem allt för ofta det som är bra, men många utövar nån sjuk makt.Till vilken nytta undra man? För de gagnar ju inte den som är sjuk!
Likaså en högre specialist skulle undersöka mig och börjar med att läsa upp ett annat namn. När jag sa att jag inte var denne person , så enligt läkaren var jag visste det? Det var fel namn men mitt person nummer men denna hade varit med om en bilolycka vilket jag inte varit alls. I 10 minuter hävdar ändå läkaren att jag var den andre , alltså trodde han mer på journalen en mig som satt där *suck*
Men mer tid, absolut! Hos privatläkare får man den tid man behöver och oftast träffas men fler gånger för att få en samlad bild även se vid olika tillfällen hur patienten mår. Samarbete privat och som patient har alltid varit toppen men så fort man hamnar i landstiget är ens ord, upplevelser inte viktiga alls för oftast har läkaren utan att höra en redan en diagnos. Jag har fått allt från cancer till att transplantera benbitar upp i handen utan att ens bli undersökt, eller ta prover . Det är skrämmande!! En propp som slog ut hörsel och balans och förlamade mig var enligt läkaren vatten i mellanörat? Min dotters njurbäckeninflammation missade det och hänvisade till skölj slidan i badkaret? Min fars blodförgiftning i hela kroppen blev diagnos whiplash utan att ens ett skall eller nacktrauma inträffat? Min dotters totalt förstoppade tarm var anorexi mm mm. Kan säga att jag inte har mycket kvar övers för landstingsvården.. Men hur kan man uppmärksamma detta?
Jag tror på att anmäla när det sker kraftiga felsteg. Att de kanske den vägen uppmärksammas? För om ingen talar om vad det råkat ut illa för kan det aldrig veta hur det går till. Mest skrämmande är ju detta då psykiatrin där det kan få fruktansvärda konsekvenser. Man måste som patient säga ifrån och anmäla när fel begås för att det då förhoppningsvis uppmärksammas och kan bli bättre. För utan vetskap om bristerna och felstegen kan inget bli till det bättre. Och vi svenskar är ett tamt folk, inte alla men många. Man väljer att svälja och vara tyst och gnälla innaför husets väggar bara. Men där är det ingen som hör och det är inte farligt att ifrågasätta, eller göra en anmälan om man inte blivit rätt behandlad eller illa bemött. Snara tvärtom hjälper man att sålla och få en bättre vård och framförallt borde ju alla stå sig själv närmast och inte nöja sig med halvdant??
.-= Catarina´s last blog ..Har hållt på dränkt mig i intyg i dag. =-.

Kommentar från d e n i s e
29 juli, 2009 kl 29 juli 2009 (20:57)

jag lider verkligen med dig!
några av mina vänner dog i en bilolycka. sen yteliggare 2 av mina bröders vänner.
världen är inte rättvis. hoppas hon har de bättre i himmelen!

Kommentar från U Sandin
13 augusti, 2009 kl 13 augusti 2009 (1:19)

Jobbar du inte som läkare längre?

Kommentar från Ludmilla
13 augusti, 2009 kl 13 augusti 2009 (5:30)

U Sandin: Jag har inte någon fast tjänst som läkare utan arbetar i den omfattningen jag själv önskar. Vanligen är det 1 – 2 dagar i veckan på en vårdcentral i Uppsala. Den närmaste tiden före och efter bebis har jag valt att avstå och istället fokusera på expansionen inom företaget.
.-= Ludmilla´s last blog ..Stenbänken =-.

Kommentar från Catarina
18 september, 2009 kl 18 september 2009 (19:32)

när jag hamnade in i en tung svacka så hade jag turen att träffa på en läkare som verkligen kunde lyssna! han tog sig all tid i världen! han satt bara med händerna knäppta på magen o lutade sig bakåt o lyssnade – det var som Cesam öppna dig för min del o jag pratade o pratade. Halva väntrummet var fullt med irriterade patienter när jag kom ut som fick vänt. Men jag glömmer aldrig denna gest av äkta medmänsklig o högst professionell omtanke. Det fick mig på fötter, bara genom att få prata av sig.

Kommentar från Ludmilla
19 september, 2009 kl 19 september 2009 (7:59)

Catarina: Vad skönt att höra!

Skriv någonting