Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Telefonsamtal

16 augusti 2009 (18:40) | död, Linnéa, självmord | av: Ludmilla

Strax före middagen ringer det i hemtelefonen:

-Ja hejsan, jag heter X och ringer från tidningen Y. Hoppas jag inte ringer och stör.
-Nej, det är ingen fara.
-Jag ser här att din dotter har provat vår tidning och jag undrar om hon skulle vara intresserad av att prova igen.

I detta ögonblick scannar jag igenom mitt minne: Jag har tre döttrar. En är inte född än så den är det ju inte. En har inte bott hemma på flera år, så den kan det knappast vara. Men den tredje är ju död så hon kan det ju inte heller vara. Men jag förstår att det måste vara Linnéa som det handlar om…

-Jag tror faktiskt inte att hon är intresserad, får jag fram.
-Jaså, varför inte det? frågar telefonförsäljaren enligt sin manual.
-För att hon är död.

Tystnad.

-Hon tog sitt liv för 14,5 månader sedan.
-Åh, förlåt! Men så hemskt! Förlåt!
-Det kan ju vara läge att se över era register…
-Ja visst, förlåt!!

Det var ett tag sedan jag var med om att få post eller telefonsamtal som gäller levande Linnéa.

Märklig känsla.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Camilla
16 augusti, 2009 kl 16 augusti 2009 (19:42)

makaber känsla kan jag tänka mig…

Kommentar från Dottern
16 augusti, 2009 kl 16 augusti 2009 (20:30)

Fruktansvärt! Tycker ju verkligen att de borde han bättre koll över sina register. Ett sådant misstag får bara inte ske….i synnerhet inte efter 14 månader.
Räcker att jag får post angående eftelevandepensionen och ser Pappas namn för att bli helt stel och illamående.
Massa kramar
.-= Dottern´s last blog ..Psykisk livräddning =-.

Kommentar från Tizzel
16 augusti, 2009 kl 16 augusti 2009 (21:14)

Förstår att det inte kändes så roligt. Men det var nog inte så roligt för den stackaren som ringde upp heller kan man tro! 🙁
.-= Tizzel´s last blog ..Grillfest med pin-up-överraskning!! =-.

Kommentar från Lisa Olveby
16 augusti, 2009 kl 16 augusti 2009 (21:20)

Det är en grotesk känsla, inget man hinner förbereda sig på. Rätt som det är så finns det bara där, brev eller telefonsamtal. Just som du säger, man scannar av. Hur länge får man vara beredd att sånt här kommer. Tack och lov är det inte ofta det händer men det river upp en massa för stunden.

Som du säger man måste ju kunna uppdatera sina register innan man ringer.

Kram

Kommentar från Dottern
16 augusti, 2009 kl 16 augusti 2009 (21:35)

Kommer göra allt i min makt. Verkar vara månaga som hittar till bloggen. Märkte att om man sökte på suicid över bloggar via facebook är det bara in och min som kommer upp…det förvånade mig.
Om du vill får du gärna länka till min blogg från din sida.
.-= Dottern´s last blog ..Psykisk livräddning =-.

Kommentar från Gunilla
17 augusti, 2009 kl 17 augusti 2009 (10:15)

Det är fruktansvärt när detta händer. Som en blixt från klar himmel slår det bara ner en. Som väl är händer det inte så ofta längre.
Det har varit två tillfällen det senaste året. Tillräckligt!! Jag fick ett reklamutskick till Rickard om att han kunde bli rik inför framtiden. Vilken framtid?
Min man svarade i telefon för ett halvår sedan. En försäljare sökte Rickard. Min man blev så klart chockad och sa som det är och bad honom plocka bort Rickards namn från registret. Jag hoppas vi slipper bli utsatta för liknande. Det är tilräckligt att leva med den ständiga saknanden.

Kramar om…
.-= Gunilla´s last blog ..Stämmer in idag… =-.

Kommentar från annika
17 augusti, 2009 kl 17 augusti 2009 (12:26)

Det kom ” VIP”-kort tillsänt min dotter från diskotek/nattklubb i Malmö där hon aldrig satt sin fot, skickades antagligen till alla tjejer i hennes ålder, med foto av ” raffig” tjej med bar mage på framsidan, efter andra kortet ringde jag , de blev också bestörta.
Vet inte hur de gör i register, borde funka ta bort, tycker man.

Annika

Kommentar från Fredrik
17 augusti, 2009 kl 17 augusti 2009 (13:05)

Jag har jobbat med utskick till stora målgrupper, i mitt fall nattklubbsbranschen och vet lite hur det fungerar. Först och främst köper man svindyra register från företag som livnär sig på att sälja dessa register. Urpsrungligen kommer det från folkbokföringen tror jag. Då dessa register är så pass dyra att inhandla, väljer många att använda dem flera gånger och på så vis kan hemska saker hända under tiden. Tror det står något i avtalen om att registret måste användas inom en viss tid, just för att den här typen av händelser ej ska inträffa. Har det dock skett inom den närmsta tiden är det svårt att undvika.

Jag har fått mig några rejäla utskällningar från föräldrar till avlidna barn och det är verkligen inte roligt. Tro att man känner sig hemsk som näringsidkare när man omedvetet utsätter någon för detta.

Kommentar från mk
17 augusti, 2009 kl 17 augusti 2009 (14:04)

Kan bara tänka mig hur hemskt det måste vara. Säkert riktigt jobbigt för den som ringde också. Det hade känts hemskt om jag hade ringt ett liknande samtal då jag var telefonförsäljare. Jag hade mått jättedåligt.
.-= mk´s last blog ..Bara friska tankar! =-.

Kommentar från Leena
17 augusti, 2009 kl 17 augusti 2009 (14:55)

Förfärligt!
Det händer faktisk oftare än jag trodde är möjligt i dagen IT-värld…det ser ut att folkbokföringens register används inte för uppdatering.

Och så mycket onödig lidande det innebär oss…

Kramar
.-= Leena´s last blog ..Psykiska problem hos unga…och suicid =-.

Kommentar från Tonårsmorsa / Fatou
17 augusti, 2009 kl 17 augusti 2009 (16:03)

Jag beklagar så väldigt, väldigt, väldigt mycket att du måste gå igenom det här. Att du måste bemöta detta. Jag är verkligen ledsen över det, Ludmilla! ♥♥♥

Kommentar från annika
17 augusti, 2009 kl 17 augusti 2009 (16:18)

Det värsta var dock de helt korrekta breven med mitt barns namn plus ” dödsbo”…det var som en kniv i hjärtat varje gång….och de ramlade in med jämna mellanrum första åren.
Det kändes okey när det gällde mina föräldrar, som levt sina liv med oss barn och barnbarn, men min dotter?????
Helt fel, det känns det fortfarande…overkligt.

Jag arbetar med förskolebarn och möter föräldrars oro dagligen…men de flesta vet inte vad jag gått igenom…och hur jag ibland tänker att de förstorar upp sina små bekymmer med barnen.

Annika

Kommentar från Lisa
17 augusti, 2009 kl 17 augusti 2009 (16:45)

Jag fick en deklaration till min mamma efter hon varit död i 10 år…….som hon skulle skriva under.
/L

Kommentar från U Sandin
17 augusti, 2009 kl 17 augusti 2009 (17:29)

Undrar över en sak och hoppas att jag inte gör någon superarg med min fråga. Jag funderade över detta lite när jag läst det och tänkte, innan jag såg alla inlägg, fråga om det fanns något positivt i samtalet. Trots att det visade sig ganska starkt genom allas reaktioner så frågar jag nu ändå. Det är lite svårt att förklara hur jag menar, men om det ändå kan kännas som att hon finns kvar på något sätt eller inte är bortglömd, ett bevis på att hon har funnits, förstår du hur jag menar? Eller är det enbart som att få en kalldusch?
Kan inte förstå, och är rädd för, hur dåligt en 14-årig flicka kan må. Trots att jag vet hur dåligt jag mådde och hade önskat att jag hade vågat göra som Linnéa. Nu är jag glad över att jag inte gjorde det, även om jag fortfarande inte mår så bra. Men jag har 2 flickor att glädjas över och är ibland livrädd för att de ärvt mitt sinnelag…

Kommentar från Jennifer
17 augusti, 2009 kl 17 augusti 2009 (20:32)

Jag har själv varit med om en liknande sak… fast jag var den som ringde.
Visserligen rörde det en äldre prenumerant, det var hans änka som svarade. Men åldern spelar ingen roll, jag kände mig fruktansvärd som hade ringt. Samtidigt som jag visste att ”jag är bara en sommarvikarie, jag har ingenting med uppdatering och prenumerationsregister att göra, änkan sa att han dog för 11 månader sen, vem f*n är det som inte har markerat honom som avliden”… Men fy vad jag kände mig hemsk.

Jag hoppas så att du slipper sådant i fortsättningen. Det måste vara oerhört upprivande (fast det finns det nog så många saker som är att det är oundvikligt, tyvärr)

Kommentar från amy
17 augusti, 2009 kl 17 augusti 2009 (20:51)

usch, såånt där är så hemskt. jag önskar att info om va som hänt människor kunde gå ut till företag, tidningar osv så att man som anhörig slipper såna situationer. överraskande efter en tid utan sånt…

// amy
.-= amy´s last blog ..maybe I’ll go. =-.

Kommentar från B
17 augusti, 2009 kl 17 augusti 2009 (21:59)

Jag har tyvärr svårt att se hur de rent praktiskt skulle ha möjlighet att uppdatera sina register. Och jag tror att Folkbokföringen är belagd med sekretess, har jag fel?
Jag arbetar inom vården och jag inte bara gå in och söka någon i Folkbokföringen. Det kräver behörighet.
Beklagar, Ludmilla. Jobbigt.

Kommentar från Soulsister
18 augusti, 2009 kl 18 augusti 2009 (8:41)

Så hemskt att behöva få sådana samtal, samtidigt kan jag inte annat än känna med försäljaren som ”bara gör sitt jobb”. Vilket hemskt samtal, för er båda.

kram
.-= Soulsister´s last blog ..Tillbaka till….. =-.

Kommentar från Nenne
18 augusti, 2009 kl 18 augusti 2009 (13:55)

Min kompis fick ett samtal från en barntidning, dom undrade om inte hennes barn var intresserade av att läsa den här tidningen.
”eh, nä”
”nähä, annars har vi ett kanonerbjudande just nu”
”jo, men alltså, jag kan inte FÅ barn. jag har inga”
klick

Många tårar blev det där med…

Kommentar från Fredrik
19 augusti, 2009 kl 19 augusti 2009 (8:32)

Folkbokföringen är inte belagd med någon sekretess. Det är bara att ringa dit så får du fram de uppgifter du vill om vem som helst, såvida de inte har skyddad identitet. Att man inte får söka på någon hur som helst inom vården är av helt andra skäl och har inte med folkbokföringen att göra. För lite dryg 10 år sen när jag arbetade inom IT och vård, så vet jag att varje uppslag mot FB kostade en slant (förvisso väldigt lite men ändå). Men den stora och viktiga anledningen är ju att du inte får slå på patienter som du inte vårdar eller har något med att göra.
.-= Fredrik´s last blog ..Tänk positivt =-.

Kommentar från fia
5 september, 2009 kl 5 september 2009 (16:03)

jobbigt samtal! Måste även ha känts förfärligt för den som ringde upp helt ovetandes om att tonårsflickan han är ute efter att få som prenumerant inte längre lever. Ryser. Har egna erfarenheter av att ringa o söka någon som har avlidit o det samtalet var inte kul, blev utskälld efter noter, o hur kunde jag veta? jag ringde ju bara o frågade i all välmening.. förstod inte alls varför de blev så arga på mig, jag hade ju ingen del i det. det var ju lika jobbigt samtal för mig. Efter det så är jag betydligt mer försiktig när jag ringer till folk jag inte hört av på en tid.. vill verkligen aldrig mer vara med om ett sånt samtal igen.

Kommentar från Andreas
27 oktober, 2009 kl 27 oktober 2009 (14:08)

Både min mamma och min sambos mamma avled sommaren respektive hösten år 2000 på grund av sjukdomar. Jag klarade av den här typen av samtal ganska bra, men för min pappa var de katastrofala. Ett tag slutade han kolla posten av rädsla för brev till dödsboet, och han ville inte svara i telefonen när okända nummer ringde eftersom det kunde vara försäljare (ofta bokklubbar). Vid ett tillfälle frågade en försäljare, trots förklaringen att inget intresse kunde finnas eftersom personen de sökte inte var vid livet, om pappa ville bli kund istället ”för att hedra sin frus minne”. Så gör man ju bara inte…

Ett annat är exempel är när min sambo, som bara var 16 år gammal vid tillfället, hamnade i en ”vårdnadstvist” där hon blev tvungen att gå igenom flera jobbiga samtal med diverse myndigheter för att hennes pappa skulle tillskrivnas vårdnaden om henne. Trots att familjen hade bott ihop under hela hennes liv så godkändes inte pappan som vårdnadsinnehavare med automatik, eftersom föräldrarna var ogifta. Eventuellt skulle mormodern kunnat tilldelas vårdnaden, sades det. Ingen i släkten hade någon som helst invändning mot att pappan skulle få vårdnaden. Mormodern själv påpekade att det var fånigt att situationen ens kunde uppstå. Men ”rätt måste vara rätt” tyckte myndigheterna – och först när min sambo flera gånger upprepat att hon tyckte att det var självklart att hennes pappa skulle vara hennes vårdnadsinnehavare så kunde ett beslut fattas.

Precis som med telefonförsäljare så är det jobbiga upplevelser – men jag tror att det är hälsosamt i längden eftersom det trots allt driver sorgearbetet framåt. Det var det i alla fall för oss, även om det var våra mammor som hade gått bort och inte ett barn. Att det inte var det för min pappa hör nog mer ihop med den svåra depression han drabbades av. Även idag, mer än nio år senare, dyker det upp enskilda brev – men nuförtiden känns det inte alls speciellt dramatiskt för någon av oss.

Kommentar från Ludmilla
27 oktober, 2009 kl 27 oktober 2009 (15:57)

Andreas: Jag håller med dig. Det är viktigt att exponera sig för sådant här. Det är en del i processen och man kan inte begränsa livet genom att sätta på sig skygglappar. Vi måste lära oss att se verkligheten precis som den är och acceptera den så.
.-= Ludmilla´s last blog ..En läsare med OCD =-.

Skriv någonting