Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Inlägg om Linnéa

23 augusti 2009 (19:30) | döden, Linnéa, självmord | av: Ludmilla

På Lisas blogg finns nu ett inlägg om Linnéa. Det kan du läsa här…

Lisa har som jag förlorat en dotter i självmord. Hon ligger lite före mig i sorgen eftersom det skiljer 8 månader mellan Linnéas och Jessicas dödsdagar. För mig har det varit väldigt fint att ha Lisa att bolla med eftersom hon visat att man faktiskt kan överleva att ett barn dör ifrån en på det här viset.

Läs mer om Jessica på hennes minnessida…

Lisa har även skrivit om andra ungdomar som har tagit sitt liv.

Läs om Charlie här…
Läs om Aino här…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Camilla
23 augusti, 2009 kl 23 augusti 2009 (20:17)

Sv; Jo, det går ganska bra ändå för min bror. Han blir utskriven från sjukhuset (rehab)förmodligen nästa vecka vilket är positivt. Samtidigt mår han fortfarande inte bra psykiskt men jag antar att det är vi anhöriga som måste se till så inte han lämnas utan någon psykiatrisk hjälp…
.-= Camilla´s last blog ..Den onödigaste döden, och konsten att älska =-.

Kommentar från Lisa Olveby
23 augusti, 2009 kl 23 augusti 2009 (22:08)

Tack för ditt inlägg, du tycker det är sköt att jag är 8 månader före dig, du ser att det går framåt, jag tycker det är skön att du är efter mig 8 månader för då ser jag hur långt jag kommit. Vi kan och vi komer klara av det, att leva utan våra barn, På ett konstigt sätt.

Kram Lisa

Kommentar från annika
23 augusti, 2009 kl 23 augusti 2009 (22:19)

Och jag är några år före er båda…min Anna dog i mars 2005, vid 21 års ålder.
Idag pratade jag med hennes gamla bästis från lågstadiet mamma.
Vi jobbar på olika förskolor i samma område och hon tycker nog att jag verkar så återhämtad och glad nu så hon berättar glatt att hon skall passa dotterns hund ena kvällen och idag fick jag höra att hon skulle bjuda hem sina 2 barn, ” man träffar dom ju för sällan”….” tack, din dotter lever och har varit med dig på långresa i Australien, min är död” . Nej , jag sa inget…men ibland känns det som att både mina vänner och syskon tror att jag ” kommit över” förlusten och de pratar på om Annas jämnåriga kusiner och gamla vänner….

Men jag klarar hantera det nu, bättre iaf, men visst gör det ont, alltid som en dov smärta eller falsk ton även om livet verkar okey på ytan.

Kram

Annika

Kommentar från Föräldrabloggar
23 augusti, 2009 kl 23 augusti 2009 (22:36)

Grattis, du finns med på vår nya Topp 50-lista, kika förbi och kommentera gärna Topplistan!
/Toni

Kommentar från Erica Leijonhufvud
24 augusti, 2009 kl 24 augusti 2009 (7:56)

Styrkekramar till dig och din familj! Jag förstår att er saknad är ofattbart stor. Jag blir ARG på psyk-vården, och hoppas ni anmält dem! Jag tror och hoppas att Linea nu har det bra i sin Himmel! Jag träffar ofta barn/ungdomar i mitt arbete som familjeterapeut inom Socialtjänsten som mår dåligt…och jag kämpar med ”varenda unge”!
Mvh, Erica

Kommentar från Dottern
24 augusti, 2009 kl 24 augusti 2009 (12:53)

Vad är dina tankar kring kvinnan som ställs inför rätta efter att som en del i sitt examensarbete spelat psyksjuk och självmordsbenägen?

Jag blev fruktansvärt upprörd!
.-= Dottern´s last blog ..Är detta konst? =-.

Kommentar från annika
24 augusti, 2009 kl 24 augusti 2009 (19:37)

Läs Åsa Mobergs artikel i Svenska Dagbladet idag under opinion/ brännpunkt.
Anna Odell och Åsa Moberg har mitt fulla stöd!

Annika

Kommentar från Ludmilla
24 augusti, 2009 kl 24 augusti 2009 (20:13)

Dottern: Jag har inte så mycket åsikter i frågan. Tycker att det finns poänger med att visa på den dåliga psykvården men tycker nog inte att det var ett optimalt sätt…

Kommentar från Gunilla
24 augusti, 2009 kl 24 augusti 2009 (21:25)

Jag kan ofta sakna att ha en blogg att följa där jag är efter…
Däremot har jag ett flertal där de andra är efter mig och jag är före…. Då kan jag relatera mycket till hur det var för mig just då och då….
Man kan sakna dem där som jag kan se upp till som har varit med lite långre än jag,,,,skulle vilja träffa någon empatisk person som kanske har något år längre på sin resa…
.-= Gunilla´s last blog ..Jag kan skymta ljuset =-.

Kommentar från Gunilla
24 augusti, 2009 kl 24 augusti 2009 (21:36)

jag skullr vilja få din mailadress? ser inte för alla tårar just nu….
kram gunilla
.-= Gunilla´s last blog ..Jag kan skymta ljuset =-.

Kommentar från Dottern
25 augusti, 2009 kl 25 augusti 2009 (20:39)

Jag har varit inne och sökt på suicid på olika blogg-portaler och varje gång är det din och min blogg som kommer upp. Fler som skriver i ämnet borde registrera sig på olika portaler så att det blir mer lätt tillgängligt.
Jag såg att du hade en hel del sidor så jag anslöt mig till de flesta så att de som söker information kring ämnet skall hitta det. Något att tipsa om kanske?!
.-= Dottern´s last blog ..Sorgen..ett återsken av kärleken =-.

Kommentar från simone
26 augusti, 2009 kl 26 augusti 2009 (22:30)

Vad bra att du tipsar om detta då jag själv förlorat mina två bästa vänner i självmord, uppskattar det! Du gör ett jättefint jobb!
.-= simone´s last blog ..XL-väskor lyx & budget =-.

Kommentar från Dottern
27 augusti, 2009 kl 27 augusti 2009 (13:47)

Har precis läst KINGs senaste nummer och hittade något otroligt stötande på s. 122.
En artikel de kallar ”Självmord och inga visor”. Jag är upprörd, illamående och kränkt! Jag har skrivit om den min blogg, mailat ansvarig utgivare på King samt artikelns författare…..här sliter man för suicidprevention och så finns det medier som skriver sådan oetisk, kränkande, stötande och faktiskt LIVSFARLIG smörja. Jag blir sällan arg..men jag är RIKTIGT förbannad!!

http://nollsuicid.blogg.se
.-= Dottern´s last blog ..WHO:s riktlinjer till press och etermedia vid självmord =-.

Kommentar från B
27 augusti, 2009 kl 27 augusti 2009 (22:52)

Du skrev om exponering … ikväll, tio månader efter min brors självmord, bad jag S att få se min brors skåp i omklädningsrummet. Jag har haft en panisk lust att vilja göra det förut men inte kunnat. Jag byter om snett över korridoren, har alltid hört på stegen och hans speciella sätt att snabbt öppna dörren att ” ..Nu är Christer där”.
Han hade skåpet längst in i hörnan. ”Självklart” tänkte jag. Och blev glad att skåpet är låst och tomt. Det kändes som en hedersbetygelse.
Men kom också ihåg hur arbetsgivaren öppnade skåpet utan att berätta för någon anhörig. Hur jag fick veta det av S och hur galen jag blev.
Jag fungerar alldeles utmärkt. Mina arbetskamrater börjar se den gamla B igen. Ibland tänker jag att jag ska berätta för att det alltid och hela tiden pågår en film i min hjärna, parallellt med livet. En film där jag återupplever allt som hänt. Jag blir inte kvitt den. Ibland är jag tacksam för det, ibland tror jag att jag ska bli tokig.
Det går mycket energi till att hela (arbets-)dagarna hålla koll på vem jag möter. Vi arbetade på samma ställe, sedan 70-talet, alla känner oss. Jag vill inte prata med dem som svek, de som inte gjorde något åt missbruket. Jag vill vråla åt dem att de är medskyldiga men jag har ingen rätt att göra det.
Så jag håller kontroll över varje steg jag tar.
Men när natten kommer och jag ska sova, då är jag så trött att försvaret rämnar och allt snurrar inom mig. Gång på gång på gång.
Jag hittar på nya lösningar på filmen… Jag är inte där när prästen kommer för att berätta, då kan jag låtsas att det inte hänt. Jag låtsas att jag fick veta varför han inte jobbade sista natten istället för att de påstod att han hade semester .. då hade jag åkt hem till honom och han hade levt idag. Tänker jag.
Och när jag inte orkar tänka längre bestämmer jag mig för att ringa honom och reda ut alltsammans.
Väl vetande att han är död har jag fortfarande inte förstått det.

Kommentar från Ludmilla
29 augusti, 2009 kl 29 augusti 2009 (18:32)

B: Vad fint att du exponerar dig för både dina tankar och sådant som är jobbigt. Det är lätt att vara arg. Det är lättare än att vara ledsen… Men det är också svårt för sådana i omgivningen att våga ta tag i obehagliga saker som missbruk. Tyvärr så ser det ut så… Ingen kan ju veta vad det får för konsekvenser.
Det är svårt att förstå… gör man någonsin det?

Kommentar från B
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (16:26)

Tack för ditt svar.
Vill bara förtydliga att de på arbetet som, i mina ögon, svek är i chefsposition. De var hans närmaste chefer och har gått en mångfald utbildningar i diverse Chefsskapsämnen, bl a just missbruk.
De har mycket teori i sig men gjorde noll och intet. Inte ens det de ska och är skyldiga till som chefer.
Därför tar jag mig friheten att anklaga dem.

Skriv någonting