Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Har du självmordstankar?

6 september 2009 (20:27) | att hjälpa andra, självmord, sjukvård | av: Ludmilla

Är du en av många som mår dåligt och kanske till och med funderar på självmord?

Du är inte ensam.
Det finns hjälp att få.

En person som funderar på självmord har mycket mörka tankar. Negativa tankar om sig själv, om omvärlden och om framtiden. Tankar som kommer är:

-Jag har inte rätt att leva
-Jag orkar inte längre
-Min familj orkar inte med att jag mår så här dåligt
-Alla skulle få det bättre utan mig
-Självmord är den enda utvägen

Ofta beror självmordstankarna på en underliggande psykisk sjukdom som t ex depression, ångest eller psykos. Det är viktigt att få rätt behandling för den underliggande sjukdomen för att få bort självmordstankarna.

Du kan inte rå för att du har dessa tankar.
Du är inte otacksam för att du har dem.

Tänk på hur det skulle vara om du hade en akut hjärtinfarkt. Skulle du då tycka att det var dumt av dig att ha ont? Skulle du då tycka att det vore dumt att åka till akuten?

Sannolikt inte. Självmordstankar kan ses som den svåraste sjukdomen av alla psykiska sjukdomar. De kan leda till döden.

Tankar är dock bara tankar. Tankarna är inte farliga så länge man inte gör handling av dem. Men man behöver hjälp så att tankarna inte blir till handling.

Självmordstankar kan vara rätt envisa. Eftersom de blir ”lösningen” på det som är jobbigt, t ex den hopplösa sociala situationen (jobb, relationer m.m.) eller de svåra ångestattackerna så blir det en positiv tanke att tänka att det finns en väg ut. Positivt laddade tankar kan vara svåra att få bort.

Jag är en mamma som har förlorat en älskad dotter i självmord. Jag kommer aldrig att bli mig själv igen. Jag kommer aldrig att bli hel igen. Man kan se det som ett livslångt handikapp som man måste leva med. Även om man överlever rent fysiskt så fungerar man aldrig som vanligt efter en sådan här sak. När du läser min blogg kanske du kan få en liten hint om hur dina närstående skulle få det om du gjorde handling av dina självmordstankar. Vill du utsätta dem för det?

Du kanske tänker att du inte vill besvära dina närstående med dina mörka tankar. Kanske har du mått dåligt en längre tid och vill inte belasta dem mer. Självklart mår de dåligt av att du inte mår bra, precis som du skulle bekymra dig om dina kära inte skulle må bra. Men tänk på att ditt självmord skulle göra det många gånger värre. Du skulle inte befria dem från något. Tvärtom!

Dina nära och kära skulle bli tacksamma över att du berättade för dem hur du mår. Kanske blir de chockade över att du mår så dåligt och har svårt att hantera det just när du berättar det, men på sikt kommer de vara mycket tacksamma över att de fick chansen att hjälpa dig.

Om du mår så dåligt att du har självmordstankar måste du se till att ta hjälp. Du är inte svag eller dålig för att du mår dåligt och behöver be om hjälp. Tvärtom så är du modig och otroligt stark över att våga berätta för någon att du mår som du mår.

Jag ber dig: Sök hjälp! Det finns hjälp att få!

Om jag efter att ha skrivit detta kan påverka en enda person att inte ta sitt liv – så känner jag att Linnéas död inte har varit förgäves.
Jag tackar dig i förväg för att du istället ber om hjälp nu!

Det du ska säga när du ringer är helt enkelt att du har självmordstankar.

Du kan ringa till:
– din vårdcentral (kontorstider)
– till psykakuten (dygnet runt)
– till Nationella hjälplinjen:
020-22 00 60. (Öppet kl 13.00-22.00 alla dagar)
– Barnens rätt i samhället (BRIS); Barnens telefon 0200-230 230. Vuxnas telefon – om barn 077-150 50 50.
– Linje 59 – funderingar kring bi- och homosexualitet; 020-59 59 00
– Röda Korset; 0771-900 800. (Alla dagar 14-22)
– Jourhavande Kompis (röda korset); 020-222 444

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från K
6 september, 2009 kl 6 september 2009 (21:01)

Takk for at du tar opp dette! At du velger de ordene du gjør. Du gir ett innblikk i hvordan det er å miste sin datter i selvmord. Selvsagt skulle eg ønske du var uten denne erfaringen! Du, og dine ord, har reddet med mange ganger, som du vet. Det er vondt og alltid slite med selvmordstanker. og alltid måtte ta ett aktivt valg mellom liv og død. Men du gjør det lettere å velge livet. Dine ord, din kunnskap. Du er så god, alltid! Og det gjør så godt! Takk for at du finnes, Ludmilla!! Tenker på deg, og Linnèa, slik eg alltid gjør! Stor klem fra meg.

Kommentar från anonym
6 september, 2009 kl 6 september 2009 (21:26)

tack. du räddade precis min kväll från att bli helt kaotisk. tack.
kika gärna in på min blogg, adress kan du få via mail om du vill.

Kommentar från Sara L
6 september, 2009 kl 6 september 2009 (21:38)

Jag känner mig träffad. Börjar inse hur själviskt det är, att den destruktiva handlingen inte hjälper någon. Varken sig själv eller ens familj eller vänner. Du är fantastiskt stark, vilket är beundransvärt! Stor kram

Kommentar från Dottern
6 september, 2009 kl 6 september 2009 (21:40)

Tack för att du orkar kämpa preventivt samtidigt som du har din sorg.
Varje gång någon sprider information så blir den mer tillgänglig för allmänheten.
Kanske någon som mår dåligt söker information på nätet och hamnar just här..då gör det skillnad..en skillnad som du kanske aldrig får veta om.

Tack!
.-= Dottern´s last blog ..Andra behandlingar än medicinsk vi depression =-.

Kommentar från ann
6 september, 2009 kl 6 september 2009 (22:47)

mår jättedåligt,men visar inte det för någon.Försökte ta mitt liv för 1år sedan.mycket nära att lyckats tryck 45/47 låg medvetslös 1 vecka.Blev kontaktad av psyk som frågade om jag vile ha hjälp,vilket jag avböjde.Ingen har sedan frågat hur jag mår.Varje dag är en hård kamp för mig.Har ett bra socialt liv med stort umgänge ,snäll man fina barn o barnbarn.Men jag är alltid den starka som alla vänder sig till o vill ha hjälp o råd av.Önskar att någon såg igenon mitt skal.När jag läser om ditt fruktansvärda helvete skäms jag.Önskar jag skulle kunna ge dig lite tröst o ro.Stor varm kram A

Kommentar från Ludmilla
7 september, 2009 kl 7 september 2009 (8:50)

Ann: Det är fruktansvärt att det inte fungerar bättre än så. Skulle du kunna tänka dig att ta kontakt med en psykolog?
.-= Ludmilla´s last blog ..Har du självmordstankar? =-.

Kommentar från Ronja
7 september, 2009 kl 7 september 2009 (8:51)

ann: Läs hennes inlägg igen! ”Du kan inte rå för att du har dessa tankar.
Du är inte otacksam för att du har dem. ”
Det gäller DIG också. Du behöver inte skämmas för att du mår dåligt…
Du kanske inte behöver vara den starka JÄMT? (för övrigt är det inte ovanligt att det är just de där starka supermänniskorna ”som alltid ställer upp”, som går in i väggen och blir deprimerade)
Du måste kanske tänka mer på dig själv och ditt eget välmående ett tag?

Kommentar från Li
7 september, 2009 kl 7 september 2009 (17:01)

Ja det har jag, varje dag!
I flera år har jag lidit av svår depression ångest och suicidalitet. Jag har gjort flera suicidförsök. Det du skriver nu samtidigt som du frågar ”Har du självmordstankar?” Gör mig, som verkligen försöker hitta vägar för att överleva, väldigt illa berörd.
Du skriver:
”När du läser min blogg kanske du kan få en liten hint om hur dina närstående skulle få det om du gjorde handling av dina självmordstankar. Vill du utsätta dem för det?”

Det finns säkert de som tänker till och får upp ögonen för att det finns anhöriga som berörs, genom att läsa din berättelse och blogg och jag tror att den säkert har betytt mycket för många av dina läsare. Men att använda konsekvensen det får på anhöriga som ett slagas HOT, känns verkligen inte bra. Jag tror inte heller att vi kan säga att det finns en suicidalitet, utan suicidaliteten ser olika ut för olika individer. Patologin är att inte vara i dialog, att inte höra till. I det suicidala ögonblicket existerar inte anhöriga, alla band är avklippta. ”Vill du utsätta dem för det?” Det handlar inte om det. Det handlar mer om att få adekvat vård i rätt ögonblick. Jag har fått mycket professionell hjälp och ändå är det mycket svårt för mig att leva. En del av problematiken är just detta ”Vill du utsätta dem för det?” Det ökar den redan tyngda skammen hos den suicidale personen och det är svårt att berätta för närstående att man inte klarar av att leva. Det handlar inte om att utsätta någon för detta svåra som sorgen efter ett suicid innebär. I suicidaliteten har man verkligen inte förmåga att göra någon som helst konsekvensanalys.

Kommentar från Ludmilla
7 september, 2009 kl 7 september 2009 (19:55)

Li: Jag är verkligen ledsen över att du mår så dåligt. Jag är också ledsen över att du blev upprörd över mitt inlägg. Jag vet mycket väl att det inte är enkelt med självmordstankar. Men jag vet också att en av de stora anledningarna att låta bli kan vara OM man får kontakt med tankarna på konsekvenserna för anhöriga. Jag får så många mail från självmordsbenägna personer i stort sett dagligen, och det är ett genomgående tema. Många har just ändrat sina planer när de har läst min blogg.

Jag önskar dig allt gott och hoppas att du snart mår bättre och kan hitta gnistan i livet.

Varm kram

Ludmilla

Kommentar från Amalia
7 september, 2009 kl 7 september 2009 (22:01)

Hej Ludmilla, Linneas mamma!
Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag läser din blogg, så hemskt sorgligt att din dotter tog sitt liv!:( finner inga ord för det jag känner..jag vill bara skrika och få allt ogjort, rädda linnea. Jag vet hur det känns att må så pass dåligt att man vill dö, jag har försökt själv två gånger. Första gången kom den jag älskar mest och räddade mig och tog mig till psyk i säter, andra gången blev jag rädd o ropade på mamma. Fick då stanna en natt på akuten men ”behövdes” inte läggas in.
Som sagt, jag finner inga ord till det som hänt din vackra dotter, jag kan bara säga att inom min tro så sägs det att bara är kroppen som dör, själen lever vidare och kommer alltid finnas med. Jag känner Linneas närvaro nu när jag skriver detta, hon står vid min sida o gråter o ler samtidigt och vill säga ”förlåt mamma, jag älskar dig”. Hon har det bättre nu, hon slipper lida mer. Alla önskar vi att denna trgiska händelse är ogjord, men nu när den väl har hänt så måste vi försöka göra något positivt av det hela så att Linneas död inte var förgäves.
Du måste vara en otroligt stark kvinna, Ludmilla, beundrar dig!
Ta hand om dej nu.

Kram från amalia
.-= Amalia´s last blog ..Here comes the bilder =-.

Kommentar från Annica
7 september, 2009 kl 7 september 2009 (23:01)

Det är verkligen inte lätt att dela sina svarta tankar med sina anhöriga. Och nej dessvärre finns det ingen hjälp. Ingen mening med att ringa psykakuten. Jag vet det jag kämpar ”all the time” men det är fruktansvärt att må jättedåligt och veta att det inte finns någon hjälp.

Kommentar från Marie Karlsson
8 september, 2009 kl 8 september 2009 (1:23)

Hej Ludmilla.
Jag brukar gå in och läsa din blogg.. Jag har inte själv förlorat något barn, men min väninnas son tog sitt liv 2007 (21år) och nu i januari tog hennes systers son sitt liv (21år). I april tog min dotters kille sitt liv (16år).
Min dotter har fallit djupt ner i sitt sorgearbete.
Hon vill inte leva längre. Hennes självmordstankar styr just nu våra liv. Jag kämpar dygnet runt för att hålla kvar henne här. Hon går på BUP men dom vägrar lägga in henne. Dom anser inte att det är så hemskt som jag tycker. Trots jag har lämnat in allt hon har skrivit.
Hon tror så hårt på sin änglahimmel. Hon har sagt hur hon vill ha sin begravning, hur hon vill att stenen ska se ut. Hon har planerat hur hon ska dö. Hon kommer inte att dö hemma säger hon. För hon vill inte att jag ska hitta henne.
Varje dag är ett helvete för mig.
Mår så dåligt när hon är i skolan. Är livrädd att hon försvinner därifrån.
Ludmilla…… din blogg ger mig krafter när jag känner att jag inte orkar mer.
Går själv hos en psykolog för att bearbeta min sorg jag har efter mina vänninors söner.
Hemma tar min dotter all tid och kraft.
Fattar inte hur denna psykvård fungerar???????
MEN JAG GER ALDRIG UPP

Kommentar från Marie Karlsson
8 september, 2009 kl 8 september 2009 (1:36)

Jag vill säga detta till LI och till LUDMILLA.
Jag håller med Ludmilla helt och hållet. Man måste säga till dom personer som har självmordstankar vad som händer dom anhöriga. Att hon/ han måste tänka på konsekvenserna efteråt.
Jag tittade in i min dotters ögon för 3 månader sen och sa rent ut till henne;
”Om du tar ditt har du mitt liv på ditt samvete. Jag kan inte leva ett liv utan dig. Då får dina syskon begrava både dig och mig. Din hund avlivas omgående för han kan inte leva utan dig”

Detta låter kanske hemskt att jag sa detta till min dotter som mår så fruktansvärt dåligt.
Men jag har nog räddat hennes liv.
Hon tänker lite annorlunda nu. Självmordstankarna finns kvar. Dom försvinner inte på en gång. Men hon säger alltid efter hennes utbrott. ”Mamma, jag lever endast för dig. Du får inte DÖ”
Jag är så nöjd med det just nu. Men jag vill hon ska leva för sin egen skull.
Men hon kommer dit en dag.
Om min dotter har bestämt sig kan jag nog inte stoppa henne. Men jag kommer att göra allt för att KUNNA stoppa henne.
Jag vill se min dotter gifta sig, skaffa barn, bli lycklig, bli av med sina demoner.

Jag är ingen elak mamma som berättar konsekvenserna för min 16 åriga dotter.

JAG VILL HA HENNE I LIVET.

Jag sitter uppe varje natt och vakar över hemmet. Gråter nätterna igenom.
Ikväll hade hon ett utbrott igen. Att döden kallar.
Jäkla barnpsyk som inte tar oss på allvar.

Detta är ingen lek

Kommentar från A
8 september, 2009 kl 8 september 2009 (3:20)

Jag älskar dig..du är helt fantastisk, har läst igenom hela din blogg på 2 veckor kanske. har velat kontakta dig så länge. Du är en underbar människa på riktigt.

Kommentar från storasyster
8 september, 2009 kl 8 september 2009 (14:12)

Hej Ludmilla!
Jag och 3 vänner jag hittat via bloggar har startat en egen hemsida, ingen expertsida MEN dock våra erfarenheter. Du får gärna länka till den härifrån, tänker att du ju har så många läsare….

Kommentar från Li
8 september, 2009 kl 8 september 2009 (16:58)

Ludmilla!
Jag tror som jag skrev tidigare att din berättelse kan få andra att bryta ett suicidalt beteende. Det var formuleringen som jag reagerade på.; ”Vill du utsätta dem för det?” , som i sig är hotfull och ångestskapande. Det räcker mycket väl att bara berätta sin berättelse utan pekpinnar. Som du ser av ovanstående inlägg från Marie Karlsson så skapar det en legitimitet för att just hota någon till att leva. ”Om du dör så dör jag också!” Marie visar med det hon säger att det är okej att ta livet av sig. Hon säger faktiskt till sin dotter att hennes handlande i form av ett suicid är en anledning för Marie att genoföra suicid. En dotter som just nu själv kämpar med att försöka hålla sig i livet i en suicidal ångest som förmodligen också förstärks av omgivningens ångest. Av den litteratur jag läst om suicidprevention så kan jag inte hitta något som antyder att det är bra att som förälder hota med att ta sitt liv för att förhindra suicid.

Kommentar från
8 september, 2009 kl 8 september 2009 (18:14)

men varför drabbar det mig? jag förstår verkligen inte det. hur kan det bli såhär? om man är 14 år, och inte vill att någon ska få veta men ändå vill få hjälp, vad gör man då?

Kommentar från Ludmilla
8 september, 2009 kl 8 september 2009 (18:36)

___ Att man har självmordstankar och faller så djupt ner i mörkret kan ha många olika orsaker. Ofta är det en kombination av många olika saker. Att du skriver att du vill ha hjälp är jättebra. Du kan vara helt anonym när du ringer någon av nummerna som jag har skrivit ovan. Däremot är det ju så att dina föräldrar någon gång under resans gång bör bli informerade. Varken du eller de är hjälpta av att de inte vet hur du mår, tvärtom!

Varm kram

Kommentar från Har förlurat min familj…
8 september, 2009 kl 8 september 2009 (20:23)

Det är tragisk…

Kommentar från Fina!
8 september, 2009 kl 8 september 2009 (21:13)

Ja, Ludmilla! Varje dag,timme,minut och sekund. Jag ville inte tänka så men jag tänker att så här att *Maximus är bara ett andetag bort*.
Mitt liv och Maximus står i varsin våg skål, en sekunden så viker den åt ena hållet och nästa mot det andra!
Ja, dom finns, exciterar och lever MEN saknaden till Maximus gör ondare än något jag aldrig har känt. Folk har sagt att det blir bättre efter begravningen, så fan heller! Det blev ju fan värre.
Jag är livrädd för mig själv, så därför trycker jag i mig stesolid så jag inte gör något ”dumt”! Men när jag är full med piller så kan jag inte ta hand om mina andra barn (eller något annat heller) och då är jag ändå helt värdelös här på jorden.
Nu ska jag iaf nästa vecka på en workshop med http://www.sorg.se och där ska vi få lära oss att hantera sorgen! Jag hoppas att det ger något annars vet jag inte vad jag ska göra med mitt liv.
Jag har nu iaf börjat att skriva en blogg om hur jag mår och mitt helvete!

Kramar i massor till dig Ludmilla och jag hoppas i min fantasi och drömmar att Linnéa tar hand om Maximus där dom nu är!
.-= Fina!´s last blog ..Här är länken! =-.

Kommentar från sanna
9 september, 2009 kl 9 september 2009 (16:36)

bra sagt 🙂

Kommentar från ann
9 september, 2009 kl 9 september 2009 (22:28)

Tack Ronja. Kram A

Kommentar från K
16 september, 2009 kl 16 september 2009 (18:34)

Har tänkt någon av dom där tankarna sedan min bror försavnn från oss! …Men kan inte se det som att jag ärsjälvmordsbenägen! ..Ibland orkar jag bara inte och tänker ex ” Tänk om det händer, då hade jag fått träffa Dennis. Fått krama om honom och fått säga hur mycket jag älskar och saknar honom!”
.-= K´s last blog ..Sinead O´Connor – Nothing compares =-.

Kommentar från Biscuit
11 februari, 2010 kl 11 februari 2010 (11:02)

Tack för det du skrivit om självmordstankar, det fick mig att fundera. Får hjälp nu efter massor av år med ständiga tankar på att ta livet av mig. Det är svårt. Har fått riktigt bra kontakter med psykolog, kurator och läkare och hoppas – hoppas – att det går att ta sig vidare… Tråkigt med din dotter, att hon inte orkade. Kram till dig.

Kommentar från Trogen
18 mars, 2010 kl 18 mars 2010 (15:05)

Hej , jag är en 21 år gammal man med en depression som jag har haft sedan jag var 14. Mådde dåligt innan dess , men visste inte varför. Jag har läst din blogg och Kommentarerna och måste få säga att du verkligen får en att tänka en extra gång.
Mitt problem är att jag inte vågar erkänna för mig själv hur pass dåligt jag mår ( är den som framstår som den starka i mitt umgänge ). Jag har nyligen berättat för mina barndomsvänner att jag lider av en depression och att jag behandlas mot den, det var skönt att få tala om det för dem. Men jag vill aldrig visa för dem hur jag mår, utan sätter upp en falsk fasad och hoppas på att dem inte märker något. Självmordstankar har funnits för ett antal år sedan, ( när jag var 16 försökte jag ta livet av mig, men lyckades inte, utan låg sjuk i sängen i 2 veckor, jag skyllde på att jag hade varit ute i kyla för lite klädd ). Jag mådde så pass dåligt av min själviska akt att jag uppsökte psykiatrisk hjälp och lyckades få bort tankarna. Men sedan igår efter alla dessa år känner jag mig helt tom inuti min kropp, känner en tyngd som är värre än någonsin förr och planerade mitt farväl genom att skriva en låt. Det som nu fick mig att söka efter detta ämne var för att jag inte vill oroa mina nära och kära och istället se om det fanns någon vettig människa som hade skrivit något bra. Visst var det så, efter ett antal sidor så hittade jag denna blogg och skuldtårarna över mina tankar flödade ner längs kindbenen. Ingen ska någonsin behöva mista en närstående genom självmord och jag tycker att du är den starkaste människa jag har träffat på, som klarar av livet efter en så stor förlust! Nu funderar jag om jag ska posta denna kommentar eller radera den, för jag vill inte verka som en människa som tycker synd om sig själv, men samtidigt så känns det så skönt att för första gången få ut sina tankar. Tack för att du klarar av livet och tack för att du är den du är! M.v.H // En övertalad man

Kommentar från tejoka
24 december, 2010 kl 24 december 2010 (1:34)

Och så rasade jag igen.
Det där med att ta kontakt med någon – att prata. Det går inte! Långt ner i ett hål med sirapsklädda kanter. Jag ska ta mig till 2011, mer vet jag inte…

Kommentar från Suiciden
7 maj, 2011 kl 7 maj 2011 (19:06)

Hej alla på den här bloggen!
Jag har haft mycket mörka tankar och för ett år sedan gjorde jag flera försök och hamnade på psyket akut efter ett försök.
Har fått piller och lite smatalsterapi men det hjälper inte så mycket det är situationen runt om son är det viktiga.
Själv kände jag det helt hopplöst trött och väldigt svårt att koncentrera mej på jobbet och en son som ställde till mycket personliga bekymmer.
Har en kronisk ledsjukdom och blir väldigt lätt utröttad.
Man tänker inte normalt allt är bara svart och omvärlden är bara ett elände.

Jag är över 50 år och jag fattade inte vad jg höll på att ställa till med för min omgivning såg bara att alla tyckte jag gjorde dåligt resultat på jobbet och alla tyckte att jag dömde fel och förbannade mej i fel situation (min son och min frus föredömande av vad jag sa till honom)
Tänkte att jag bara ställer till allt värre om jag lever.
Men när jag varit borta en hel dag och varit ute i skogen och gjort flera misslyckade försök och kom till mitt fritidshus stod min bror och min mamma där och var väldigt bekymrade.
Då förstod jag att jag tänkt fel fick vård då och har väl mer eller mindre tänkt om idag men visst tankar svindlar ibland men tänker att det hjälper inte att jag försvinner andra får ta över mina bekymmer.
har börjat fysisk träning mm sedan dess och har en annan inställnig till allt på gymmet har jag träffat en underbar ung tjej som är min tränare hon har på något underligt vis påverkat mej positivt.

Suid.

Skriv någonting