Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

16 månader sedan Linnéa tog sitt liv

30 september 2009 (20:31) | barn, döden, graviditet, Linnéa, livet, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

1993, strax före Linnéas födelse

1993, strax före Linnéas födelse

Idag är det 16 månader sedan Linnéa ställde sig framför tåget.
487 dagar har jag genomlevt utan mitt barn.
Hur är det möjligt?

Saknaden efter Linnéa är oändligt stor. Men var har min saknad sin plats. Jag saknar i ensamhet. Vi kan dela minnen av Linnéa, men det tillkommer inget nytt. Saknaden är ibland bunden till minnena, men ibland är saknaden alldeles ensam. Det är bara ett stort hål.

Varje dag är en kamp. Varje dag är ett frågetecken.
Varför blev det så här? Hur ska vi orka vidare?

Ändå så finns det bättre dagar också, där jag skrattat och njutit av livet.
De bra dagarna blir fler och de riktigt mörka dagarna blir färre. Men den större delen av tiden känner jag mig ganska likgiltig.

Idag har det varit en riktigt tung dag. Jag är trött och har en mängd graviditetskrämpor. Det känns tungt och varje motgång känns tyngre än normalt. Jag känner mig splittrad i min inställning till liv och död. Jag känner mig mitt i båda. Jag sörjer en dotter och ska föda en annan. Jag är dubbel.

Jag vet att jag har valt att föda ett barn mitt i sorgen. Jag har valt det för att jag tror att det är rätt. Jag tror att vi behöver hopp, framtid och ljus. En ny familjkonstellation. Inte bara ett stort sår. Jag känner mig mycket priviligerad att jag (vid min ålder dessutom) får möjlighet att bära och föda ett barn till. En gåva.

Samtidigt gör graviditeten mig oändligt sårbar.
Jag känner mig ensam, utlämnad och liten.
Svag.
Övertolkar det mesta.
Känner tyngd och motstånd.
Och de fysiska begränsningarna gör det förstås inte bättre.

Jag har varit utan Linnéa i 487 dagar och ska föda hennes lillasyster om 47 dagar.
Hur ska det gå?
Hur ska jag orka?
Hur ska jag räcka till?

Livet känns väldigt märkligt.
Och tungt.

2009, 7 veckor kvar

2009, 7 veckor kvar

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Fina!
30 september, 2009 kl 30 september 2009 (20:44)

Vilken underbar bild på dig och magen!
Det inlägget du skrev i min mans blogg var verkligen jätte fin.
Du är verkligen en underbar människa.
Dina barn kan inte ha en bättre mamma!

Kramar i massor från Mig!
……………………………………………………………………
Ja, jag vet att jag gör reklam nu men jag gör det för något väldigt viktigt:
Det är så att jag har gjort en egen insamling på Cancerfondens Rosa Bandets hemsida.
Så jag tänkte om någon som läser min blogg kunde gå in på min insamling och skänka några kronor. Ni väljer helt själv hur mycket ni vill skänka, om ni vill skänka 1 kr så gör ni det. Det viktigaste att ni gör det! När ni har gjort det så lämnar ni en kommentar här att ni gjort det. Så kommer jag varje dag att lägga ut en länk till er som har skänkt en slant här. Gå in på min blogg och läs mer!

Kommentar från Gunilla
30 september, 2009 kl 30 september 2009 (22:23)

Gravida kvinnor är så vackra med sina stora magar även om man inte tyycker det sjöälv just då….:)
.-= Gunilla´s last blog ..God Natt och Sov Gott! Nu ska jag se Idolutröstningen…. =-.

Kommentar från Malenia
30 september, 2009 kl 30 september 2009 (22:39)

Hej Ludmilla, Jag är en tjej som är ihop med en kille vars mamma också har begått självmord för 3 år sedan då han var 24 år gammal. I början av vårat förhållande berättade han om sin mamma och vad som hände men sedan dess har vi inte pratat mycket om det. Han pratar nästan aldrig om henne och själv vet jag inte hur jag ska ta upp. Ibland kan jag fråga någonting om henne och han svarar väldigt kort men det blir aldrig att han pratar om sina kännslor. Han verkar väldigt stark men jag misstänker ofta att han mår dåligt. Han vill ofta vara för sig själv och är inte så pigg på att umgås med andra människor. Jag undrar ibland om han alltid varit så elr om hans mammas självmord har lämnat spår efter sig. Eftersom du har varit i en liknande situation som min kille kanske du vet hur man bäst kan prata med honom

vänliga hälsningar

ENNa

Kommentar från Soulsister
1 oktober, 2009 kl 1 oktober 2009 (8:50)

Du kommer hitta orken och kraften att ta dig genom detta. Hur? Det kommer du på när du väl står där. Kanske kommer svaret under tiden?

KRAM
.-= Soulsister´s last blog ..Höst på riktigt =-.

Kommentar från Ludmilla
1 oktober, 2009 kl 1 oktober 2009 (12:01)

Malenia: Vad fint att du bryr dig så mycket om din pojkvän!

Jag tror att hans mammas självmord har satt stora spår. Jag har hört att det är extra känsligt när en förälder ”överger” sitt barn på det här sättet. Man får mindervärdeskänslor eftersom man tolkar det som att man inte var tillräckligt bra för att leva för…
Sorg måste bearbetas. Man kan hålla undan den genom att undvika att prata och tänka på det som hänt, men då påverkar det kropp och själ på andra sätt.

Jag tror att det är viktigt att du visar att du finns där att prata om det som har hänt. Inte bara säga: ”om du vill prata om det så..” utan ställa frågor om hur det känns och hur han tänker kring det hela. Han har säkert massor med tankar och känslor men det kan vara svårt att sätta fingret på det själv. Samtidigt kan det vara förknippat med skuld och skam. Och så kan han ha fått erfara att omgivningen blir rädd om han pratar om det…

Kommentar från Angelica
1 oktober, 2009 kl 1 oktober 2009 (17:36)

Jag har ännu en gång varit inne och läst och tänkte bara lämna en liten kommentar. Du är så oerhört stark! Jag är övertygad om att det kommer att gå fantastiskt bra med din nya flicka. Precis som Fina skrev, dina barn kunde inte ha en bättre mamma!

Ta hand om dig (er:-))
.-= Angelica´s last blog ..Dagens ord: Rövkrokning =-.

Kommentar från anna
1 oktober, 2009 kl 1 oktober 2009 (19:01)

när jag jobbade på skola så mötte jag ett syskonpar som förlorat BÅDA sina föräldrar i självmord med bara ca ett halvårs mellanrum. Det var väldigt svårt för alla. Det måste ha hänt något i den familjen, något traumatiskt, eftersom båda valde att ta sina liv. Tänker ofta på de barnen o på hur de har det. Ville bara berätta.. Det känns verkligen angeläget att engagera sig så att man åtminstone vågar o orkar prata öppet om självmord o förhoppningsvis kan förmå någon att söka hjälp o på så sätt förhindra det ofattbara tragiska. Styrkekramar till dig! o tack för att du delar med dig av dina tankar! de gör skillnad!

Kommentar från Malenia
1 oktober, 2009 kl 1 oktober 2009 (20:13)

Tack Ludmilla för att du tog dig tid att svara.. Jag tror precis som du att om man inte pratar om och bearbetar sorgen kan det påverka kroppen och själen på annat sätt och det är precis vad som har hänt med min pojkvänn. Han känner sig ofta trött och orkeslös, likgiltig och inte speciellt nyfiken på livet vilket kan påverka oss båda två. Jag kan tro att det beror på mig och blir ledsen och osäker på mig själv och börjar tvivla på vårat förhållande vilket i sin tur gör det ännu svårare för honom. I dessa situationer är det viktigt att jag inte är för självisk vilket kan vara svårt. Han har inte velat prata om dry och jag själv har inte vågat ta upp det men nu vet jag vad jag måste göra.
Tack för att du skriver denna blogg och lycka till med bebisen.

Kommentar från Lisa Olveby
1 oktober, 2009 kl 1 oktober 2009 (20:31)

Vi skriver lite lika idag du och jag, både känner vi oss lite ledsna och slitna. Det är ändå skönt att veta mitt i allt att vi är två och inte ensamma.

Kram

Kommentar från grodolina
1 oktober, 2009 kl 1 oktober 2009 (21:47)

jag har följt din blogg ett litet tag nu och jag blir verkligen imponerad över hur väl du kan sätta ord på hur det måste kännas för dig.
samtidigt förundras jag över ditt mod och din styrka.
du verkar vara en OTROLIGT stark kvinna!
jag önskar dig ALL lycka i världen!

Kommentar från ann
1 oktober, 2009 kl 1 oktober 2009 (22:54)

Det är alltid mörkast före gryningen! När din lilla dotter kommer, så kommer du oxå att känna att hon behöver dig mest av allt,hoppas det kan ge dig en skjuts framåt.En lång stor och jättevarm kram från mig som nästan ”lyckades”.I natt sover mina barnbarn hos mig, och dom älskar det!Det är en underbar känsla att känna hur mycket jag betyder. Önskar jag kunde ge dig lite tröst. Kram från mig som bryr sig jättemycket om dig.Ann

Kommentar från Erika
2 oktober, 2009 kl 2 oktober 2009 (15:23)

Kramar om!

Kommentar från Jessica
2 oktober, 2009 kl 2 oktober 2009 (16:47)

Du kommer att klara det! Jag tycker du är så duktig och samtidigt så tycker jag så otroligt synd om dig/er.
Men 47 dagar kvar bara! Försök njuta lite av den sista tiden av graviditeten, och försök ta det lite lugnt nu. Din kropp behöver det.
Stor kram JEssica

Kommentar från Madonnan
3 oktober, 2009 kl 3 oktober 2009 (21:41)

Hej,

Jag önskar dig varmt lycka till och blir så glad när jag läser och ser den fina magen. Livet är verkligen så..nära åt båda hållen, om du förstår vad jag menar? Och jag tror att din blogg, det du skriver om, hjälper så många andra.

Kramar
.-= Madonnan´s last blog ..Jag förstår inte… =-.

Skriv någonting