Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Flash backs

6 oktober 2009 (15:21) | barn, döden, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

När jag tänker på att Linnéa, min dotter Linnéa, har ställt sig framför ett tåg medvetet och blivit påkörd av det så att hon är död nu – blir jag illamående. Bilden (som jag aldrig sett själv men hört vittnen berätta om) återkommer hela tiden.

Hur kan man stå kvar när ett tåg kommer i full fart?
Hur kan man stå kvar när tåget bromsar och tutar så att det låter flera kvarter?

Jag förstår inte…

Bilden som jag har på näthinnan av att hon cyklar iväg, med en plan att ta sitt liv återkommer också hela tiden.

Hur kände hon sig när hon cyklade iväg mot tågspåret?
Fri?
Arg?
Glad?
Ledsen?
Besviken?
Hämndlysten?

Jag kan tänka mig att hon på ett plan kände sig uppgiven, ensam, rädd, besviken och på ett annat plan lättad, fri och dessutom glad över att hon överlistat oss alla… Dubbelheten…

Jag förstår inte att Linnéa inte finns längre. Det har gått 16 månader.
Hur lång tid ska det ta innan man förstår?

Det gör så h*tes ont! ONT!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Paulina
6 oktober, 2009 kl 6 oktober 2009 (15:30)

Ja, usch. Undrar också ibland hur Linnéa kände. Det måste ha varit precis det hon ville skulle hända för annars hade hon nog inte vågat? Eller? Svårt att veta…. Lilla Linnéa.

Har du haft möjlighet att prata med någon som ställt sig framför ett tåg men sedan ångrat sig? Känns som att det är det enda sättet att få en någorlunda idé om hur man känner i en sådan situation. Fick du tag i tågföraren?
.-= Paulina ´s last blog ..Jag sökte inte upp Gud =-.

Kommentar från annika
6 oktober, 2009 kl 6 oktober 2009 (16:18)

Ludmilla, vi får aldrig veta…och kommer aldrig att förstå även om våra döttrar på något magiskt vis kunnat berätta exakt hur de tänkte och kände.
Det som känns mest smärtsamt nu är att jag skulle vilja kunna vrida klockan tillbaka och förhindra det som skedde, jag har en enorm ilska och besvikelse inom mig, bristen på kompetent stöd och rätt insatser då min dotter började må dåligt.

Jag fungerar väl i vardagen, både på jobbet och privat nu, men att Anna fattas och inte får uppleva sitt vuxna liv, känns så djupt orättvist.

Jag hade en annons under ” In memoriam” söndagen den 27 september, då hon skulle ha fyllt 26 år.

Några rader från ” Min älskling du är som en ros”

När hela havet sinat ut
och bergen smält till glöd
Ja, älska dig, det ska jag än
när jorden ligger död

Så känns det, kärleken är lika stark som då hon levde.

Kram/ Annika

Kommentar från A
6 oktober, 2009 kl 6 oktober 2009 (16:28)

Jag gråter när jag läser detta, det är hemskt..jag blir så ledsen för jag känner igen mig själv så mycket i linnéa.
Jag beklagar så oerhört mycket Ludmilla.

Kommentar från Sara
6 oktober, 2009 kl 6 oktober 2009 (19:49)

Mina tankar är hos dig. Ofattbart, smärtsamt. Du kommer aldrig få reda på vad hon tänkte. Men jag vill lita till hennes egna ord; ”jag har det bra nu” Skickar mängder med styrkekramar!

Kommentar från Erika
6 oktober, 2009 kl 6 oktober 2009 (22:53)

Hej Ludmilla. Först vill jag säga hur mkt jag beklagar sorgen och hur stark du verkar.
Jag har själv såna konstiga känslor nu. Min lillasyster som har mått dåligt i minst 4 år och försökt många ggr att ta livet av sig har nu gjort ett sista mkt kratftigt försök. Hon ligger nu gravt hjärnskadad sen lite mer än en vecka tillbaka och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag är både rationell och irrationell. Arg på psyk som släppte ut henne en lördagskväll (vilket ska anmälas) ledsen för mammas skull (hur ska hon orka) ledsen och glad för systern som förhoppningsvis inte har ångest mer men lever.. var tar man vägen? Jag vet inte..

Kommentar från Cherie och Viggo
7 oktober, 2009 kl 7 oktober 2009 (7:45)

Jag tänker på Linnéa i stort sett varje dag. Önskar att jag träffat henne för att hon verkar vara en sån söt och fin tjej….

Hennes och erat öde har iallafall fått mig att uppskatta vardagen och livet ännu mer, man ska vara rädd om det man har. Livet är bräckligt och man vet inte vad som väntar runt hörnet…..

Tack för att du delar med dig Ludmilla! KRAM

Kommentar från Ingrid
7 oktober, 2009 kl 7 oktober 2009 (11:33)

Mötte en klok man när min pappa dog 1997. Jag kunde inte heller förstå de omständigheter som gjorde att pappa inte valde att bli helt frisk efter sin levertransplantation. Jag har fortfarande mycket svårt att acceptera hans val. Känner mig maktlös inför hans beslut. Men jag har inte heller något val.
Kan bara försöka att acceptera och framför allt förstå att jag egentligen inte förstår ett dugg. Den kloka mannen jag mötte sa – Man kanske inte ska förstå allting här i världen.

Jag förstår långt ifrån allt här i världen. Men jag vill förstå saker som jag ger mig den på att jag ska förstå. Men det här är kanske en sådan sak som jag måste förstå att jag inte kan förstå. Det är svårt att inte förstå…

Kommentar från karolin
7 oktober, 2009 kl 7 oktober 2009 (12:11)

Obegripligt. Det är verkligen obegripligt att förstå hur man kan stå där och se döden komma och välkomna den. Jag förstår att du mår väldigt dåligt över den bilden av ditt barn, jag får rysningar och jag är en okänd och jag har inte upplevt en sdn sak.

Kanske var Linnea lugn, kanske var hon lugn för att hon tagit beslutet, kanske hennes själ fick ro..

Kommentar från Annette
7 oktober, 2009 kl 7 oktober 2009 (15:14)

Kommer man någonsin att förstå att man mist sitt barn?
Jag tror inte det i alla fall , för det är för stort att ta in.
Kram på dig

Kommentar från Ewa
7 oktober, 2009 kl 7 oktober 2009 (20:29)

Jag tror aldrig att man som förälder eller anhörig kan förstå. Min dotter är i en riktigt dålig period just nu och det gör att man funderar så mkt mer..
Hon har själv börjat inse att hon kanske är biopolär. Hon har till och med bett om en ny utredning. Det känns bra och jag hoppas att hon tas på allvar för annars kommer hon att göra ett sista försök och då tror jag hon kommer lyckas. Det gör ont!

Kram till dig

Kommentar från Anna
10 oktober, 2009 kl 10 oktober 2009 (11:21)

usch, gör ont i mig när jag läser:(
tänker på er!
kram

Skriv någonting