Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Linnéa, Linnéa, Linnéa…

16 oktober 2009 (15:36) | Linnéa, självmord, sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

Seal Swim School

Seal Swim School

Kommer man någonsin över att man har förlorat ett barn???
Tanken på att aldrig mer få krama, lukta, känna, leva med Linnéa är så smärtsam, så smärtsam…

Jag hittade igår ett brev som hon skrev till mig på flyget hem från Florida den 7 nov 2007.
Det fick mig att tänka på den resan igen. En härlig resa med en vecka i St Petersburg och en simskolekonferens först. Vi gjorde flera studiebesök på olika simskolor, vilket jag förstår att barnen snabbt tröttnar på. de har ju varit över hela världen och sett simskolor…

Men, vi hade också mycket fritid så att barnen t ex fick välja om de ville gå på Disneyworld eller Bush Gardens. De valde Bush Gardens som är en blandning mellan ett zoo och en nöjespark. Riktigt fint var det där!

Bush Gardens, Florida

Bush Gardens, Florida

Bush Gardens, Florida

Bush Gardens, Florida

Sedan åkte vi bil över till Miami och tog en fantastisk Royal Caribbean kryssningsbåt (Liberty of the Seas) ut i Västindien under en vecka. Det fanns precis allt på den här båten. Jag uppmanade Linnéa att vara med i en tonårsklubb för att lära känna nya människor. Hon sa att hon inte ville bli kär för att det var dömt att misslyckas när man träffas utomlands och bor långt från varandra. Jag sa:
-Men Linnéa… du är 14 år… Ung och vacker… du kan få vem du vill… klart du ska unna dig en semesterflirt om det är så att du hittar någon du tycker om… Var inte så himla förnuftig! ; )

Så träffade hon Rodrigues… en 17-årig Mexikansk professionell tennisspelare. Artig, snäll, omtänksam och söt. En kväll frågade han Johan om han fick ta Linnéa på disco på kvällen. Johan svarade att det var ok om han tog hand om Linnéa ordentligt och följde henne tillbaka till senast kl 00.30. Och så blev det… Linnéa myste som en katt i solsken av uppmärksamheten.

Men när veckan hade gått var det jättejobbigt för Linnéa. De dagarna vi hade kvar i Florida efteråt var svåra för henne. Hon undrade om hon fick åka till Mexiko och besöka honom under jul och vi tyckte inte det var någon bra idé eftersom vi inte visste nästan något om honom, men sa att han var välkommen till oss. Det blev aldrig så. Linnéa var olycklig några veckor efter att vi kommit hem, men verkade sedan ha ”stängt av” sina känslor. Jag hittade efter hennes död ett fint brev som hon aldrig skickat till honom. Jag kopierade faktiskt det och skickade det till honom efter att ha haft kontakt med honom. Han blev väldigt, väldigt glad…

Nöjd Linnéa i Florida

Nöjd Linnéa i Florida

På flyget hem satt Johan och jag och sammanfattade vår resa och planerade framåt. När man får ett lufthål på det här sättet kan man ju få lite perspektiv till tillvaron och ta tag i saker som man vill ändra. Vi hade jobbat mycket under hösten och ville prioritera om. Vi hade en plan som vi delgav Linnéa. Den innebar bland annat att vi skulle schemalägga tid som var ”bara vår”. Hon svarade i det brev som jag hittade igår:

Jättesött att ni vill planera för ett nytt liv. Glöm inte att ni kommer att få mycket att göra så kommer ni verkligen att hinna? Sen, jag är en tonåring som också känner mig stressad och har stort behov av kompisar. Att lägga ned så mycket tid tror jag inte riktigt passar mig. Jag behöver inte massor med tid med er. Det jag istället skulle vilja är att få lite tid då och då, att jag säger till om det är något speciellt (och jag är lite trotsig just nu…). Men jag tycker att det är super att ni kommer med sådana här idéer och att ni bryr er. Tycker om er 100 000 mycket!

Hon var så klok och mogen och i det här fallet kändes det som att Linnéa snarare hade behov av mer space och mindre bunden tid med familjen, vilket vi självklart respekterade.

När vi kom hem var det verkligen mycket att göra. Det blir ju så om man tar 3 veckors ledigt på hösten. Det blir tjockt med jobb både före och efter. Julen kom och sedan en ny termin och det var då Linnéa började visa att hon mådde dåligt. Blev mer inbunden i sig själv och mer avståndstagande till oss.

5 månader senare tog Linnéa sitt liv...

Linnéa och Oscar julafton 2007. 5 månader senare tog Linnéa sitt liv...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Tonårsmorsa / Fatou
16 oktober, 2009 kl 16 oktober 2009 (16:49)

Det känns som om Linnéa ändå var väldigt nöjd med hur mycket tid ni hade att spendera med varandra. Vad fint att du sände brevet till pojken i Mexico! ♥
.-= Tonårsmorsa / Fatou´s last blog ..Dagens Anka =-.

Kommentar från Asiatisk Tjej
16 oktober, 2009 kl 16 oktober 2009 (17:39)

Hej!

Jag har följt nu din blogg ett tag nu, men har aldrig skrivit något. Kände att det var dags nu.
Jag är 22 år, och kände mig igen i det din dotter gick igenom. Synd att det gick som det gick, blir så ledsen ;(
JAg har varit deprimerad under längre perioder utan att någon vetat om det, varken familj el vänner etc, har vart ”närvarande”…men tack o lov har jag lyckats klara mig själv ur det hela. Slutligen vill jag bara säga att du verkligen har varit en Jätte bra mamma, och verkligen funnits för henne under hela den jobbiga perioden.
Kram

Kommentar från Ludmilla
16 oktober, 2009 kl 16 oktober 2009 (18:22)

Fatou: Ja, vi uppfattade det ju som att Linnéa överlag var väldigt nöjd med tillvaron… men någonstans misstog vi ju oss uppenbarligen…
Asiatisk tjej: Tack för dina fina ord. Vad tråkigt att höra av du mår så dåligt. Varför har du inte berättat hur det är? Jag tror att din familj och vänner skulle bli glada över att få veta hur du har det och få hjälpa dig… kram!

Kommentar från Emely
16 oktober, 2009 kl 16 oktober 2009 (20:03)

Hej! Ludmilla, det märks verkligen att Linnéa älskade er maximalt. Men även om man är älskad så kan mörkret ändå hitta in i själen, vilket det tydligen gjorde hos Linnéa.
Tänker massa på dig!
Kram /Emely
.-= Emely´s last blog ..Natti =-.

Kommentar från Paulina
17 oktober, 2009 kl 17 oktober 2009 (8:38)

Tack för alla fina berättelser om Linnéa, Ludmilla. Det är. som du säger, enormt svårt att förstå att den glada tjej man ser i fotona så snart efter skulle komma att ta sitt liv. Jag förstår att du stundtals anklagar dig själv men tänk då på vad du själv säger emellanåt: Linnéa var sjuk. Hon mådde dåligt trots att hon hade ett perfekt liv med resor, vänner och inte minst en familj som älskade henne.

Så kan jag också känna ibland, när jag mår dåligt. Jag vill vara tacksam men förmår inte. Orkar inte. Snarare vill jag dra mig undan eftersom jag inte vill besvära alla nära och kära med min ständiga självömkan och svaghet. Jag skäms så för att jag inte är stark nog att ta mig i kragen och ”bli glad”.

Kan tänka mig att Linnéa kände likadant…
.-= Paulina´s last blog ..Jag sökte inte upp Gud =-.

Kommentar från prinsessanvictoria.blogg.se
17 oktober, 2009 kl 17 oktober 2009 (10:30)

Tänker på Linnéa!

Kommentar från annika
17 oktober, 2009 kl 17 oktober 2009 (11:13)

Det finns inga perfekta liv. det gäller att kunna hantera det man har och extra sårbarhet är medfödd, tror jag. Den är baksidan på ett mynt med många plus och våra döttrar skulle med all säkerhet med tiden vuxit till mogna, empatiska och kloka vuxna kvinnor, med tanke på hur de var den stund de fick leva med oss.
Som förälder kan man inte göra underverk , speciellt inte när barnen kommit en bit upp i tonåren. Vi kan bara vara de kloka och älskande föräldrar vi är och varit, Ludmilla. Du och jag och många andra.
Ingen annan familj hade klarat det bättre.

Kram/ Annika

Kommentar från Jag vill sjunga dig milda sånger
17 oktober, 2009 kl 17 oktober 2009 (20:36)

Jag har följt dig så länge nu..läst så många av dina inlägg. Men ändå så berörs jag lika starkt av Linnéas öde varje gång jag tänker på det..
Tårarna är så nära hela tiden. Lilla Linnéa…
Jag finns på ny adress nu.
Kram S
.-= Jag vill sjunga dig milda sånger´s last blog ..Jag är stolt! =-.

Kommentar från Harriet
17 oktober, 2009 kl 17 oktober 2009 (21:05)

Ludmilla,
jag tänker på något som jag och en av mina döttrar pratat om min Johan. Att all den kärlek han fick inte räckte…han hade ett ”hål” inuti sig som aldrig riktigt gick att fylla. Det hjälpte inte att han hade så många omkring sig som brydde sig om honom… Tror att det var något liknande för alla våra barn som valt bort det här livet…
Sänder de varmaste änglamammekramar till dig!
/Harriet

Kommentar från Josefin
18 oktober, 2009 kl 18 oktober 2009 (12:56)

Det gör ont att läsa och ta in att Linnéa inte finns här.
Men jag hoppas och tror att hon är på någon fridfull plats nu och andas lugnt.
Ludmilla hela du verkar vara så mycket kärlek!
Att du för Linnéas historia vidare är starkt och viktigt.
Kämpa vidare!

Varm kram!
.-= Josefin´s last blog ..Det bästa av nu =-.

Kommentar från Tonårsmorsa / Fatou
18 oktober, 2009 kl 18 oktober 2009 (15:49)

Jag är inte alls så säker på att ni misstog er. Det kan ha varit så att hon var väldigt nöjd med den tid ni valde att spendera med henne, men att det fanns andra saker i livet hon hade svårigheter med. Kanske hade ni kunnat hjälpa henne med dessa svårigheter? Eller så kanske hon verkligen inte alls var mottaglig för den hjälpen. Ibland räcker det kanske inte att ha de bästa intentionerna, om den andra personen inte alls är mottaglig för det stöd man önskar vara. Så tänker jag… Men svaret lär vi tyvärr aldrig få.

Kommentar från annika
18 oktober, 2009 kl 18 oktober 2009 (16:06)

Det är iaf en långt tuffare uppgift att vara förälder till ett barn/ en tonåring som mår dåligt än till ett barn med normala problem, dessa tillkommer givetvis också för en ung människa som mår dåligt.

Det handlar inte om att vi som föräldrar kan rätta oss efter ett facit, det krävs att proffs stöttar och ger vägledning, behandling och HOPP, både till barn som mår dåligt och deras föräldrar.

Jag skulle aldrig kunna skriva ” klämkäckt” i blogg om den verklighet som vi hamnade i då min dotter började må dåligt.

Det handlar inte om diskussioner om tider, kläder , läxor, städa, pengar…utan om att försöka med alla medel rädda sitt barn.

Annika

Kommentar från Dottern
18 oktober, 2009 kl 18 oktober 2009 (16:44)

Saknaden är så stark ibland. Känner så med dig när jag läser dina rader.

Kramar Anna
.-= Dottern´s last blog ..Igår föll tårar, idag skiner solen =-.

Kommentar från Tizzel
18 oktober, 2009 kl 18 oktober 2009 (21:52)

Blir berörd in i hjärteroten, som alltid när du skriver om smärtan, om sorgen och saknaden efter din Linnéa!
Stor kram!
.-= Tizzel´s last blog ..Höstar! =-.

Kommentar från Tonåringen
26 oktober, 2009 kl 26 oktober 2009 (13:45)

Jag har läst din blogg ganska mycket förut.
Men nu var det ett tag sen.
Men det jag ville säga, var att när jag läste lite nu, bland annat det här inlägget, fick jag gåshud på hela benen, armarna och ansiktet.
Det är så sorgligt men ändå så otroligt vackert.
.-= Tonåringen´s last blog ..Nu var det alldeles för längesen. =-.

Skriv någonting