Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Linnéa, mars 2008

19 oktober 2009 (10:52) | depression, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Nyårsafton 2007/2008

Nyårsafton 2007/2008

Linnéa skrev en lapp till sin lärare i skolan:

Magdansuppvisning snart, så måste träna. Allt hemma. Hinna med att åka till pappa som blir besviken om man inte arbetar bra i skolan men också om man gör läxor hos honom. Hinna träffa min syster, som typ blir arg om man inte har tid. Orka med småbröderna. Ah! Juste! Mig också. Var är mitt liv?

Jag är verkligen inte sådan. Du har sett en så konstig bild av mig. Jag vet att detta är tonåren och allt, men det är så jobbigt. Man kämpar och kämpar för att le och vara glad, kunna hjälpa andra, och det är bra, då är man aktiv och saker känns bra. Men så sätter man sig ned, man slappnar av – stort misstag. Det är som en ond cirkel. Man spänner sig, då kan man inte sova, då blir man trött och får svårare att spänna sig så känns allt jättejobbigt och man kan inte sova. CP på allt, orkar inte med och tänka på det något mer. Hejdå!

Vad ska jag göra på engelskan?

Det är intressant att läsa Linnéas lappar igen. Man får ihop det på ett annat sätt. Man kan se tillvaron genom hennes glasögon. Jag har tillräckligt med information för att jag har skapat mig en fungerande förklaringsmodell till svaret på frågan Varför. Det hjälper ofta, men inte alltid, mot den enorma smärtan.

Någon dag kanske jag berättar om allt det jag vet om vad som gjorde att Linnéa mådde så dåligt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Eve
19 oktober, 2009 kl 19 oktober 2009 (14:13)

Jag skulle väldigt gärna vilja att du berättade vad som gjorde att hon mådde dåligt..
Jag är glad för eran skull att lillasyster kommer snart! Har ni något bestämmt namn ännu?

Kommentar från U Sandin
19 oktober, 2009 kl 19 oktober 2009 (16:49)

Lilla Linnéa, så ung men ändå så mycket krav på sig själv. En känsla av att vara tvungen att tillfredsställa alla andras ”krav”. Känner igen mig i det men ändå på ett helt annat sätt… Så otroligt vacker tjej! Jag undrar också över varför hon mådde så dåligt. I mitt fall är jag ”född sån” tror jag. Sedan har jag inte haft turen att växa upp med föräldrar som tagit det till sig och velat hjälpa. I Linnéas fall hjälpte inte det ändå. Tänker ofta på henne och vad hon kan ha haft för tankar. Så ledsen över att det måste ha gjort så ont inom henne.
Hon finns ändå med er är jag övertygad om och är som en skyddande ängel över sin familj.
Kram fr Ulrika

Kommentar från Leena
19 oktober, 2009 kl 19 oktober 2009 (17:02)

Ludmilla,
Jag känner igen min Aino i de här orden Linnea skrivit…trots Aino inte skrivit något.
Jag kunde märka på henne att hon inte kunna sitta stilla, hennes rastlösa ben och kropp och dåliga sömn…
Sköta hästen, träna, träffa kompisar, vara glad (!)…så många måsten!
Våra älskade döttrar, så unga och så pressade!

Kram
PS. Så underbart med er lilla bebis
.-= Leena´s last blog ..I väntan på nya utmaningar… =-.

Kommentar från Dottern
19 oktober, 2009 kl 19 oktober 2009 (22:14)

Känner igen orden, dukitga-flickan-syndromet, som man så lätt tar på sig som ung kvinna utan att någon bett en att göra det. Så väldigt omtänksam hon verkar.
Jag gråter när jag tänker på vad som hänt er och er Linnéa. Samma tårar som jag gråter när jag tänker på Pappa och oss. Det är så hemskt och rått och det är så omöjligt att förstå.
Kramar
.-= Dottern´s last blog ..vår sista dans =-.

Kommentar från Erika
19 oktober, 2009 kl 19 oktober 2009 (22:48)

Lilla gumman! Hon kämpade så för att vara alla till lags!

Kramar om!

Kommentar från Erica fru och tvåbarnsmamma
20 oktober, 2009 kl 20 oktober 2009 (0:13)

Mina tårar rinner när jag läser detta. Du har fått vara med om det absolut vidrigaste som kan drabba en mamma, att mista sitt eget barn. Jag är övertygad om att Linnea är stolt över dig, den här bloggen är så vacker och du verkar vara en sån fin och klok människa. Jag ska inte säga att jag vet hur du känner, för det kan ingen göra, men jag har själv fått ett dödsjukt barn som övelevde som genom ett mirakel. Livet hänger på en skör tråd, och det gäller att ta tillvara dagarna man får. Jag önskar dig allt gott. Du och Linnea är väldigt lika på bilden. Lika´vackra båda två. Hon lever kvar genom dig, och genom att du tänker på henne.
Kram från en annan mamma

Kommentar från Tonårsmorsa / Fatou
20 oktober, 2009 kl 20 oktober 2009 (8:35)

Om det känns bra i dig, ska du berätta. Tills dess (om det ens sker) är det din egen sanning. Oavsett så är dessa små lappar svåra att läsa. Och viktiga. Kram!
.-= Tonårsmorsa / Fatou´s last blog ..Resan närmar sig =-.

Kommentar från Catarina
26 oktober, 2009 kl 26 oktober 2009 (18:01)

oh, känner igen mig själv en hel del i Linnéas sätt att skriva o skildring av sitt liv! fint skrivet! tack för att du delade med dig! Oändligt många upplever nog alltför tuffa krav i dag, både yngre o äldre, de flesta kraven har man på sig själv! hoppas du skriver om det mer för det känns viktigt!

Skriv någonting