Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

17 månader sedan Linnéa tog sitt liv

30 oktober 2009 (19:26) | barn, döden, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Idag är det den 30e igen. Det innebär ytterligare en milstolpe för mig. Dessutom så är det en fredag.
517 dagar sedan.
Så många dagar har jag faktiskt vaknat utan att Linnéa har funnits i livet.
Det är så overkligt…

Nu är det ca 2 veckor kvar till att Linnéas efterlängtade lillasyster ska födas. Linnéa som önskade sig en lillasyster så mycket. Så får hon det, trots allt, fast efter sin död.

Död?
Var är du Linnéa?
Hur har du det nu Linnéa?
Ser du oss?
Eller är du bara den benhögen som jag såg vid kremeringen?

17 månader efter att min älskade dotter ställde sig framför tåget.
Hur mår jag nu?

Emotionellt: Humöret går upp och ned. Vissa dagar kan jag ha riktigt mycket energi och andra dagar är jag helt dränerad. Det är svårt att veta hur det ska bli. Man är otillförlitlig. Rätt som det är öppnar sig ”det svarta hålet”. Men, när man faller, faller man inte längre lika djupt. Och man är inte där nere riktigt lika länge. Jag tror att en del av det beror på att jag har förlikat mig med att det inte var mitt fel. Oftast kan jag förstå och känna att Linnéa var sjuk och att det berodde på det dubbelliv som hon levde. Att detta gjorde det omöjligt för henne att leva. Skammen gjorde att hon hellre tog livet av sig än att det kom fram vad hon hade gjort.

Kroppsligt: Att vara gravid samtidigt som man sörjer är inte lätt. Det är motstridiga känslor, exisitensiella funderingar och hormoner som gör att allt är känsligare överlag. Dessutom de kroppsliga krämporna som gör att det blir tyngre.

Av sorgens effekter kan jag fortfarande märka att jag har sämre ”go” dvs kraft att ta itu med saker, sämre uthållighet, jag prioriterar på ett helt annat sätt än tidigare, hetsar inte upp mig för småsaker och är mer ödmjuk inför det mesta. Jag inser att det är vissa saker som aldrig kommer att bli som förr. Att jag på ett sätt lever med ett ”osynligt handikapp” som alltid kommer att finnas där.

Jag har inte arbetat som läkare sedan i februari. Jag fokuserar helt på Linnéas Simskola vilket är ett kreativt och utvecklande arbete samtidigt som jag har förmånen att kunna välja när och var jag arbetar många gånger. Det gör att jag kan arbeta 100%.

Min syn på framtiden: Jag inser att det kommer att ta tid. Att sorgen alltid kommer att finnas där. Att sorgen och saknaden kommer att vara en del av mitt liv för alltid. Jag tror samtidigt att jag kommer att kunna ha ett bra liv med min familj och med ett arbete som jag trivs med. Jag tänker mig att kunna föreläsa mer om det som har hänt mig och att arbeta med självmordsnära patienter som läkare framöver. Jag kommer dessutom att ge ut en bok om allt det som jag vet om det som hände Linnéa.

Emelie (22) är lyckligt gift sedan i somras. Hon tog sitt körkort för några dagar sedan. Hon mår mycket bättre än för ett år sedan, då det var riktigt illa med henne. Hon ser en framtid, men har fortfarande väldigt svårt att förhålla sig till att hennes lillasyster har tagit sitt liv.

Jonas (11) har hittat en balans i sin sorg där han ofta pratar om Linnéa. Senast idag när jag hämtade pojkarna från tennislägret så förklarade Jonas att Linnéa skulle ha varit väldigt duktig på tennis eftersom hon både var snabb och stark osv. Jonas känner Linnéas närvaro ständigt, på ett positivt sätt. Han hittar energi hos henne och känner att hon hjälper honom i vardagen.

Oscar (9) har haft det väldigt jobbigt med sorgen efter sin syster. Han pratar ofta om Linnéa, men är inte odelat positiv till henne som person och det som har hänt. Han känner sig sviken. En stor stark symbol för trygghet har svikit honom. För honom har det inneburit att han känner osäkerhet med allt i livet. Om hon kan ta sitt liv – vem mer kan göra det? Om det värsta kan hända – kan ju fler saker hända. Oscar kan inte vara ensam hemma eftersom han känner Linnéas närvaro då och han blir rädd. Han sov hos oss de första månaderna efter Linnéas död men kunde sedan sova själv. Efter en händelse där han och Jonas blev trakasserade av ett gäng äldre killar i Gottsunda blev han återigen mycket osäker på tillvaron i stort och sedan dess har han svårt att sova själv. Allt kan hända. Man är inte trygg någonstans…

Ett dödsfall får så många effekter för så otroligt många människor… Ärr som aldrig går bort.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ronja
30 oktober, 2009 kl 30 oktober 2009 (19:37)

Jag kan aldrig, aldrig föreställa mig hur det känns att förlora en familjemedlem. Ännu mindre hur det känns att förlora en familjemedlem genom självmord. Jag hoppas att jag aldrig behöver gå igenom det ni tvingats göra…
Jag tycker du har kommit långt, jättelångt, om du inser att det som hände Linnéa inte på något sätt var ditt fel. För folk har en tendens att ta på sig skulden för allting. Man brukar prata om att barn tar på sig skuld väldigt lätt, att de tar för givet att det är deras fel när föräldrarna bråkar, etc. Men vuxna är ju precis likadana. Har nåt gått fel så ställer man sig frågorna direkt ”Herregud, hade jag kunnat förhindra detta, varför gjorde jag inte på ett annat sätt, varför sa jag inte detta, varför såg jag inte detta, varför, varför, varför…” Och att kunna ta sig ur den spiralen, och inse att saker och ting ibland går väldigt fel TROTS att man gjorde allt man kunde utifrån den kunskap man hade… DET tror jag är värt väldigt mycket.

kramar till dig och din fina familj

Kommentar från mergime
30 oktober, 2009 kl 30 oktober 2009 (20:16)

det gör ont i mig 🙁
finner inga ord. Skickar en massa kramar till dig ! :*
.-= mergime´s last blog ..Halloween =-.

Kommentar från Sivan
30 oktober, 2009 kl 30 oktober 2009 (23:16)

Min dotter har mått dåligt i fler år. Jag hittade din blogg och vi har läst och gråtit tillsammans. Nu kan vi prata om det mesta och vi har det bra. Tack för allt..

Kommentar från Catarina
30 oktober, 2009 kl 30 oktober 2009 (23:52)

Ja jag har läst din blogg flera gånger och för varje gång knyter det sig lika mycket i magen och jag blir så förtvivlad och arg att en sådan här händelse bara får hända? Skrämmer mig gör det också till den hemskaste grad att psykiatrin inte trots gång på gång att sådant här händer inte blir bättre? Man blir så heligt förbannad rent sagt. DET du gjort Ludmilla mitt i din katastrofala sorg tycker jag är BEUNDRANSVÄRT! DU har gett ”självmord” ett ansikte! Det är stort tycker jag. Genom att så öppet och ärligt i din förtvivlade sorg låta omvärlden få följa det mest hemska man kan gå igenom som att missta sitt barn. Jag hoppas hoppas att någon vettig får upp ögonen för alla som mår dåligt och att de kan ge en förbättring inom psykiatrin!!
Samtidigt i din berättelse om de mest tragiska har du även fått fram att död är inte nått man ska hyscha om, barn ska inte få se och höra, man ska sörja i tysthet osv osv, För sorg är inget man ska ta ifrån barnen för att förskona dem som många tror, sorg är inget man ska tala tyst om eller sörja i sin ensamhet utan sorg drabbar oss alla förr eller senare! Och sorgen är en del av livet oavsett ålder. Och det är sunt att visa den ,tala om den, för oss alla!! Men ingen ska behöva må så dåligt som Linnea och många andra också gjort!!! Då SKA hjälpen finnas där i första sekunden och tills personen i fråga mår bra igen!!
Och samtidigt önskar jag er all lycka med lilla tjejen som snart ser dagens ljus. Å jag tror alldeles säker Linnea finns runt i kring er på sitt alldeles eget speciella lilla vis .
En stor kram till hela eran familj sänder jag iväg i cyberrymnden!!!
Och väntar med spänning på det lilla miraklet 🙂
.-= Catarina´s last blog ..Orkar snart inte mer!!! =-.

Kommentar från rebecka
31 oktober, 2009 kl 31 oktober 2009 (8:59)

Det är första gången jag är inne på denna blogg och jag måste säga: wow. En väldigt intressant och välskriven blogg. Att hitta en blogg som denna gör ju att jag kan förstå människor i din situation bättre – utan att ha träffat de i verkligheten.. än. Tack.
.-= rebecka´s last blog ..full fart i fjällen. =-.

Kommentar från eva
31 oktober, 2009 kl 31 oktober 2009 (9:20)

Min dotter har varit död i 18 månader. Var psykiskt sjuk och tog för många tabletter, antagligen av misstag. saknar henne varje dag. Den 22 oktober skulle hon fyllt 31.

Kommentar från Ida
31 oktober, 2009 kl 31 oktober 2009 (12:36)

Hej Ludmilla. Det som har drabbat dig är så hjärtskärande att det gör ont i den som läser. Hon verkade vara en sån fin flicka din dotter Linnéa. Att just hon skulle gå ett sådant hemskt öde till mötes känns så fruktansvärt fel. Jag ägnar faktist dig och din dotter många tankar i min vardag.

Men jag undrar vad det var för dubbelliv hon levde som du skriver om. ”Att detta gjorde det omöjligt för henne att leva. Skammen gjorde att hon hellre tog livet av sig än att det kom fram vad hon hade gjort” Har full förståelse om du inte vill dela med dig av vad det var. Men jag undrar om du skulle vilja förklara eller bara berätta en del.

Många kramar från Ida!

Kommentar från Ångestfylld själ
31 oktober, 2009 kl 31 oktober 2009 (13:04)

Samtidigt som jag beundrar dig och tycker att du är en riktig kämpe som orkar leva med saknaden efter din älskade dotter, så kan jag inte låta bli att tänka att klarar Du dig, så gör troligen min mamma också det, om jag väljer att avsluta mitt liv…

Kommentar från Tina
31 oktober, 2009 kl 31 oktober 2009 (13:22)

Jag följer din blogg, har gjort det länge. Älskar den, låter konstigt, men det gör jag:)
Blev nu lite ”rädd” för inlägget ”Ångestfylld själ” skrev….Kanske hon skrev någon e-post !?

Låg och tänkte på namnet Linnea en kväll, om man vrider och vänder lite på bokstäverna , så kan man ”trolla fram” Anneli.
Många kramar till er alla!

Kommentar från Ludmilla
31 oktober, 2009 kl 31 oktober 2009 (13:32)

Ida: Jag kommer att berätta en dag.
Ångestfylld själ: Ja, jag kommer att överleva – men såren och ärren är djupa och kommer inte att göra livet så bra som det var. Något har dött i mitt inre för alltid.

Kommentar från Mamma till fyra
31 oktober, 2009 kl 31 oktober 2009 (23:14)

Jag ”nästan skäms” för mina problem i förhållande till vad du varit med om. Men faktum är att jag faktiskt önskat att min son vore död…..Hu så hemskt tänker nog alla som läser detta, och jag förstår dom. Men ska försöka förklara…..
Har en son som är drogmissbrukare sen ca 6 år. (som jag vet) Den press man tvingas leva med pga detta är näst intill omänsklig. Varje dag, precis varje dag i dessa 6 år har jag varit övertygad om att,( när telefonen ringer), det är ett dödsbud. Han *lever* dock fortfarande. Varje dag har jag sorg, varje natt drömmer jag att han dör, varje morgon inser jag att ”min son” inte finns mer. Hoppas, jo visst har jag hoppats, men inte ens det kan jag längre. Jag har tre barn till och får oxå ofta höra det ” var glad att du har dom”. Visst är jag glad för det, men jag har ju inte HONOM, han är förlorad till knarkets värld, och han är ju MITT barn! Så ibland (ganska ofta faktiskt) önskar jag att det tog slut. För som det är nu, så har jag sorg varje dag, så ibland känns det som om det vore bättre att ha EN sorg. Verkar konstigt, javisst, men det är så det känns!

Kommentar från annika
1 november, 2009 kl 1 november 2009 (14:44)

” Mamma till fyra”; din son behöver tvångsvårdas, försök få socialtjänsten/ vården att agera!
” Ångestfylld själ”; En mamma kommer inte över förlusten av ett barn någonsin.
Livet blir aldrig mer detsamma. Tillvaron känns aldrig som förut, ett enormt tomrum och sorg och saknad, dag och natt.
Det går att överleva och fungera , men man känner sig aldrig riktigt hel igen.
Du är viktig för din mamma och alla andra som behöver dig, och ditt liv är viktigt för dig och du har en framtid som kan bli ljusare och riktigt bra när du kommit ur den svacka som du befinner dig i nu.
Ha tålamod!
Kramar dig!

Annika

Kommentar från Susanne
1 november, 2009 kl 1 november 2009 (18:49)

Man kan nog aldrig riktigt förstå hur ni känner och hur ni mår men vill att du ska veta att jag tänker på er mycket trots att jag inte vet vem ni är på riktigt.Försöker också ha ett ljus tänt för Linnea så ofta jag kan.Skickar extra många kramar till er alla!!

Kommentar från Maria Elmén
6 januari, 2012 kl 6 januari 2012 (19:48)

Hej!

Min vän förlorade sin 17 åriga son den 17 dec 2011! Genom att han tog sitt liv! Hon Hon har 3 yngre söner också. Hon själv är 37 år gammal.
Hon är helt chockad såklart! Hon tror inte hon kommer överleva detta. Hon tror att hon kommer bli ”knäpp”! Hon förstår igenting!!

Hur tycker du som varit med om liknande man ska göra som vän? Hur kan man hjälpa henne? Vad kan hon själv göra tycker du?
Hon får ju psykolog hjälp som det är nu….

Jätte tacksam för ett svar från dig.
Beklagar din sorg!

Hälsningar Maria Elmén

Kommentar från Ludmilla
7 januari, 2012 kl 7 januari 2012 (4:30)

Maria: Det viktiga är att du finns där. Inte bara nu utan om 3 mån, 6 mån, 1 år och 2 år. Var inte rädd att prata om sonen, hur det gick till och sådant som du kommer ihåg. Fråga henne hur hon känner det. Förvänta dig att detta aldrig kommer att gå över men att det om ca 3 år kommer att vara uthärdligt.

Skriv någonting