Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Reaktioner på förra inlägget

5 november 2009 (21:00) | att hjälpa andra, döden, psykiatri, självmord, sjukdom | av: Ludmilla

Jag fick förutom alla fina kommentarer direkt i anslutning till inlägget även en hel del mail om inlägget om Linnéas avskedsbrev. Bland annat detta från en person som varit självmordsbenägen men nu är ”frisk”.
Det är väldigt givande att få så många vinklingar som möjligt på detta mycket svåra ämne.

——

Hej Ludmilla!
Ditt inlägg ikväll om Linnéas askedsbrev grep tag i mig ordentligt. Jag tror aldrig jag har läst något liknande tidigare. Tack Ludmilla för att du väljer att ha din blogg, vara ärlig och naken med sådant som de flesta
människor aldrig skulle drömma om att delge andra. Jag vill att du ska veta att du gör skillnad i mitt liv med detta. Det får mig att hålla mitt fokus klart, förstå min familj bättre och vara medveten om vilka konsekvenser det kan ha för omgivningen om jag inte sköter min kropps svagheter ordentligt. TACK!

Jag kan inte föreställa mig hur det känns att få ett brev likt det du fått. Att du ändå väljer att dela det med oss, det är väldigt modigt gjort av dig. Det är stort. Att inte kunna bemöta, förstå vad som menas… Nej jag kan inte förstå vad ni varit med om.

Det Innie skriver till dig (i förra inläggets kommentarer) skulle jag ha kunnat skriva. Det du skriver kommer så nära, fast från en annan sida av saken. Men jag skulle så gärna vilja hjälpa dig, ge dig någonting tillbaka för det du ger mig. Det enda jag kan ge dig är mina upplevelser från den andra sidan av saken, jag vet inte om det hjälper dig på något vis.
Men jag vill ändå försöka.

Jag har precis som Innie gjort flera mer eller mindre allvarliga försök. Två av dem har varit riktigt allvarliga. Helt genuint bestämda från min sida, och väldigt destruktiva för min kropp. Det jag har lärt mig från min upplevelser är att när jag har gjort dessa försök så är inte jag där. Jag skulle nästan säga att någon annan har tagit över min kropp och styr och ställer med den precis som den vill. Allt som annars är jag vad gäller
etik, moral och värderingar har varit som bortblåst. Jag har extremt svårt med lögner, t o m vita sådana. I dessa två situationer har jag ljugit som det mest kompetenta agent du skulle kunna tänka dig. Allt för att få det jag ville ha, möjligheten att avsluta mitt liv.
För familj, vårdpersonal och vänner. Jag har duperat alla, och jag skäms fortfarande för hur jag gjorde det.

När jag läser det Linnéa skrev så är jag tillbaka vid det tillfället då jag blev lämnad av min sambo vid sjukhuset efter en permission hemma. Jag visste att jag skulle gå upp på avdelningen och dö, nu var det bara en sak kvar att ordna med. Få honom att åka iväg utan något tjafs som skulle kunna äventyra ”min” plan. Det är över fem år sedan, men jag kan fortfarande se mig själv sitta där i bilen och dupera honom efter noter. Helt fruktansvärt och för mig helt självklart att den personen som satt där i bilen inte var jag. Det var någonting annat. Om du har sett filmen Face Off med Nicolas Cage så är det ungefär så jag ser på det hela.

Det är så tydligt sjukt det hon skriver. Orden till hennes psykolog är en fullträff, att hon tackar för den hjälp hon fått och att fler borde få den. Men när jag läser det så förstår jag det hon skriver. Det är svårt att förklara men det känns som att jag skulle kunna skrivit det.

Självklart blev hon arg på dig. Du stod ju i vägen och hon blev säkert enormt frustrerad och stressad över det. Inte på något sätt att det hade någon betydelse för vad som hände sedan. Utan mer att det störde hennes plan, att mobilisera kraft till det hon behövde göra. Nu pratar jag alltså inte om din dotter Linnéa utan om det som var i hennes kropp som du såg där på slutet.

Det var inte henne du mötte där, snarare en målmedveten robot som du störde med dina omsorger. Det är lätt för mig att säga men känn ingen skuld. De personer som behöver känna skuld är de som inte vill ta psykisk sjukdom på allvar, inte du!

Även om det verkade annorlunda på slutet, men tror du att Linnéa ville er illa? Jag kände inte henne och känner inte din familj. Men jag tror inte det är särskilt vanligt att en frisk arg individ tar livet av sig
i ilska och vredesmod för att straffa någon. Snarare känns det som att en sjukdom tagit över en person
och ändrar om allt som den personen är och älskar. Stänger av allt som är gott och positivt.

Tror du hon klart kunde tänka på er och hur erat liv skulle bli efter det här? Jag tror inte det, tyvärr. Då hade det säkert aldrig hänt. Jag tror inte att hon planerade och valde att du skulle få leva med det här. Hon ville nog bara bort, och ni hamnade i vägen.

Det är så meningslöst. Men du gör ändå så att meningsfulla saker kommer ur det.

Ta hand om dig och din familj! Lycka till med magen, hoppas du inte behöver vänta så länge till…

Stor kram

—-
Stort tack för DIN historia!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från olatidman
5 november, 2009 kl 5 november 2009 (21:06)

jag har läst igenom hela din blogg, jag har inga ord mer än att du är otroligt stark! och du skriver jävligt bra!

Kommentar från karolin
5 november, 2009 kl 5 november 2009 (22:36)

Jag tycker personen som skrivit detta till dig också är otroligt stark och modig.
Din blogg hjälper andra på många olika sätt.

Kommentar från Tizzel
5 november, 2009 kl 5 november 2009 (23:36)

Å vilket fint mail!!! Och vilka bra vinklingar och tankar från en som har gått lite i samma skor som Linnéa gick i! Jag tror att den här mail-skribenten har rätt i hemskt mycket i det hon (jag tror att det är en hon?) skriver. Och jag hoppas och tror att du kan finna åtminstone lite tröst i den tanken hon förmedlar!
Varm kvälls-kram!
.-= Tizzel´s last blog ..Villiga män… =-.

Kommentar från Lena B
5 november, 2009 kl 5 november 2009 (23:54)

Ludmilla, vilket fint mail du fick. Tack för att vi också får läsa det.
Och till dig som skrivit detta mail: Det var fint gjort av dig, väldigt fint!

Kommentar från B
5 november, 2009 kl 5 november 2009 (23:54)

Jag vet inte hur många tusen gånger jag läst min brors korta avskedsbrev.
Han fråntog alla skuld i sitt självmord.
Det har inte hjälpt någon av oss.

Jag har en bror till. Han drabbades av ”reaktiv depression” för många år sedan.
Jag fann honom i tid, jag räddade honom.

När jag senare frågade honom vad/hur han tänkte när han tog tabletterna han trodde han skulle dö av svarade han något som ger mig en gnutta tröst idag;

”Jag tänkte ingenting. Jag kände bara en enorm frid”.

Så vill jag tro att storebror kände när han vred om nyckeln i bilen.
Honom kunde jag inte rädda.

Tack Ludmilla, att dela brevet med oss är det starkaste du gjort.

Kommentar från Susanne
6 november, 2009 kl 6 november 2009 (8:42)

Många,många kramar till både mailskrivaren och till dig och din familj Ludmilla! Håller med om att det var väldigt modigt gjort att både skriva detta mailet till dig och sedan att du visade det på bloggen. Hoppas detta mail kan få dig/er att förstå lite bättre vad som hände med Linnea och att hon verkligen inte var sig själv i slutet.
Håller tummarna också för att lillasyster kommer på utsatt tid. 🙂

Kommentar från Sofie
6 november, 2009 kl 6 november 2009 (10:33)

En stor varm kram till dig Ludmilla! Jag hoppas att du finner tröst i det mail du fick, det var skrivit från hjärtat och gav även mig en del svar på hur en människa tänker innan ett sådant val. Tack för att ni delade med er av dessa svåra tabubelagda tankar. Kram

Kommentar från Maria
6 november, 2009 kl 6 november 2009 (22:31)

Jag förstår att det måste vara jättejobbigt att hitta det avskedsbrevet..
både för dig och Linneas andra syskon : (
Men jag hoppas att det kan känns lite, lite bättre för dig efter det fina mailet du fick som beskrev det så bra.

Jag tror nog aldrig man kan känna sig helt ”nöjd” med ett avskedsbrev.
Även om min syster skrev att hon älskade oss alla i familjen så har jag varit
jätteledsen för att hon skrev så kort och för att det inte stod nåt som va speciellt till mig : (
Det va den där ”roboten” som skrev..
Jag känner verkligen igen det som personen skriver i mailet för det är så jag såg min älskade syster bli..
Hon försvann.. fanns inte längre bakom sina vackra ögon.. tomt..

Många kramar till dig Ludmilla!
och även till personen som skrev mailet, hoppas du mår bra nu!
Kram Kram

Skriv någonting