Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Sexuella övergrepp – vanligare än man tror…

11 november 2009 (19:38) | barn, sexuella övergrepp | av: Ludmilla

Jag har inte blivit våldtagen.
Men, jag har blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn.

Jag har nog inte insett att det förhöll sig på det viset förrän jag blev ganska vuxen. Det tystades ned och jag tyckte nog att jag kunde ha hejdat det hela, dvs den vanliga skammen och skuldbördan…

Första gången var jag elva år.
Min mamma var på sjukhuset där hennes man låg, allvarligt sjuk. Mina syskon sov. I huset fanns också en kvinnlig släkting och hennes man. De tillhörde en religiös sammanslutning och mannen var angelägen om att prata med mig om detta och vad det innbar att inte tillhöra ”dem”. Jag tyckte det var otäckt och klockan blev ganska mycket. Han drack alkohol från barskåpet. Min kvinnliga släkting hade gått och lagt sig.

Jag sa godnatt och gick till mitt rum. Han ropade att han skulle komma och säga godnatt.
Jag la mig under täcket i min säng och hade nattlinne på mig.
Han kom in i rummet och kröp ned under täcket hos mig.
Han började smeka mig över kroppen, först över nattlinnet och sedan så smått under.

Jag var helt vettskrämd och låg helt stilla. Jag vågade inte säga någonting alls. Jag vågade inte göra något alls… Efteråt undrade jag varför. Situationen var inte särskilt hotfull. Han sa inga dumma saker och gjorde inte illa mig. Jag kunde ju ha sagt åt honom att lämna rummet. Jag kunde ha tagit bort hans hand eller sparkat honom ur sängen. Varför gjorde jag inte det?

Jag hörde plötsligt mamma komma hem och ytterdörren slå igen. Mannen reste sig snabbt ur sängen och lämnade rummet. Jag behövde aldrig mer träffa honom och sedan dog han rätt ung, vilket jag aldrig sörjde.

Andra gången var jag 14 år.
Jag var i Saudi-Arabien där min pappa arbetade under ett år. För att jag skulle ha något att göra på dagarna när pappa jobbade så ordnades det med olika aktiviteter. Fast mest var jag faktiskt med pappa när han opererade och hade mottagning. Han var ögonläkare.

Den här dagen skulle jag hjälpa en annan svensk att flytta. Han var över 50 år och hade varit i Saudi i 5 år. Jag hjälpte honom att flytta ut saker ur hans lägenhet och åkte med dem till en annan lägenhet. Det var varmt och svettigt. När vi kom fram till den nya lägenheten och hade packat ur bilen, la jag mig på hans soffa för att vila. Mannen kom snart efter och la sig på mig. Han kysste mig och smekte mig över brösten.

Precis som första gången blev jag stel av skräck. Tankar som for genom huvudet på mig var att om han nu gjorde så här så var det säkert ”rätt”. Om jag kände att det var fel så tänkte jag nog fel… Han var inte elak och gjorde mig inte illa.

Plötsligt kom mannen på sig själv med vad han gjorde och reste sig upp och bad tusen gånger om ursäkt. Han var otroligt ångerfull och hoppades att jag inte skulle berätta något för min pappa.

Efteråt fattade jag inte varför jag inte sa ifrån, bad honom sluta eller knuffade bort honom…
Samtidigt så visste jag inte var jag var eller hur jag skulle ta mig därifrån. Jag var liksom i hans ”makt”.

Båda dessa händelser är relativt ”lindriga” jämfört med vad många andra varit med om. Men, trots det så har de påverkat mig väldigt starkt. Dessa båda män lärde mig att jag inte var någon som behövde respekteras utan man kunde bete sig hur som helst trots att de var i överläge på många sätt.

Jag lärde mig att jag inte var värd mer än så.
Jag lärde mig också att ”män är djur” och inte går att lita på.

Det tog lång tid innan jag vågade lita på en man. Det tog också lång tid innan jag började inse att jag har ett eget värde och inte behöver vara så tacksam om någon man bryr sig om mig.

Sexuella övergrepp är vanligare än vad vi tror. Det tystas ned och är förknippat med stark skam och skuld. Ofta lägger kvinnan (eller mannen om han är offret) skulden på sig själv. Man borde ha förstått, man borde ha kunnat inse, man borde ha…

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Li
11 november, 2009 kl 11 november 2009 (21:00)

Ludmilla ta det lugnt. Du behöver inte berätta allt om dig själv. Gå inte över gränsen. Be någon som står nära dig att hjälpa dig att skapa ett skydd omkring dig. Allt rinner ur dig nu. Vakta på din integritet. Bloggvärlden är förrädisk. Ett missbruk. Leverera texter. Få uppmärksamhet. Väcka uppmärksamhet. Jag önskar dig verkligen all stillhet du kan få nu inför det lilla barnets födelse.
Tänker på dig!

Kommentar från Ludmilla
11 november, 2009 kl 11 november 2009 (22:04)

Li: Det är ingen fara. Detta är inget som jag blottar mig med och inget jag skriver för att få uppmärksamhet för. Det finns en anledning till att det kommer upp just nu. Däremot finns det anledning att detta med sexuella övergrepp får uppmärksamhet!

Kommentar från Li
11 november, 2009 kl 11 november 2009 (22:16)

Jag är en av de utsatta …

Kommentar från Ludmilla
11 november, 2009 kl 11 november 2009 (22:20)

Li: Jag är ledsen att höra det… För mig har det gått så lång tid och det är inte förknippat med någon ångest idag så det är inte känsloladdat längre…

Kommentar från Cherie
11 november, 2009 kl 11 november 2009 (22:29)

Jag tycker att du är både modig, stark och gör rätt som tar upp såna här ”känsliga” ämnen som inte så många andra vågar! Ledsen att läsa om att både du och Li blivit utsatta dock….

Kram

Kommentar från Susanne
11 november, 2009 kl 11 november 2009 (23:13)

Också mycket ledsen för att ni varit utsatta för detta Ludmilla o Li. Men du upphör inte att förvåna mig Ludmilla över allt som du skriver om här på bloggen. Du borde få något slags modighetspris!! Mycket viktigt att dessa övergrepp inte tystas ner! Man blir så ledesn när man hör o läser allt elände som händer……
Kramar!!

Kommentar från L
11 november, 2009 kl 11 november 2009 (23:26)

Det man spontant önskar, är att anhöriga till personer som utsätter barn för övergrepp, får reda på vad som har hänt så att skammen läggs där den hör hemma. Jag blev själv utsatt för upprepade övergrepp (om än relativt odramatiska) som liten, och att skammen föll på den som gjorde fel betydde allt för mig då.

Men det finns faror i sammanhanget också, det har jag sett med egna ögon. En nära anhörig till mig blev anklagad för att ha förgripit sig på en ung tjej. Ett par år efter händelsen lades anklagelsen fram, och efter en lång process ledde den till åtal – trots nekande och trots att anklagelsen framstod som rent verklighetsfrämmande. I tingsrätten kryddades dock anklagelsen med ett par korn för mycket, och det blev en friande dom som tog bort all form av tvivel om huruvida händelsen verkligen hade ägt rum eller inte. Domen överklagades inte och ”offret” bad om ursäkt – men skadan var redan ett faktum. Den utpekade personen ses ännu idag, flera år senare, som misstänkt trots att denne aldrig någonsin har blivit anklagad för något liknande – eller för något brott överhuvudtaget. ”Ingen rök utan eld” säger de som inte har läst domen utan bara hört att åtalet lades ner. Det gör mig arg av flera anledningar, dels för att falska anklagelser är ett otroligt effektivt sätt att skada en annan människa – och dels för att det slösar bort resurser som hade kunnat användas till att hjälpa verkliga offer och sätta dit verkliga skurkar.

Jag är dock inte arg på tjejen som orsakade allt rabalder, eftersom det sannolikt har en förklaring som du som läkare skulle förstå bättre än vad hennes vänner gör. Jag tackar boken ”Why is it always about you?” för att jag kan se det hela på ett mänskligt sätt.

Det jag har lärt mig utifrån nämnda erfarenheter, är att alltid ta anklagelser och tecken på övergrepp på största allvar – men att samtidigt alltid låta folkvett och kritiskt tänkande gå före känslostormarna. Lyssna, samla information, ifrågasätt, verifiera, och om det sedan inte finns någon anledning att tvivla – så placera skammen där den hör hemma!

Kommentar från Li
12 november, 2009 kl 12 november 2009 (0:27)

googlade på hans namn hitade ett foto på honom … ångest

Kommentar från Tizzel
12 november, 2009 kl 12 november 2009 (7:41)

… har inte riktigt några bra ord…
Du har gått igenom mycket du Ludmilla!
Och det verkar Li också ha gjort.
Kramar till er!
.-= Tizzel´s last blog ..Alldeles väldigt snart…. =-.

Kommentar från karolin
12 november, 2009 kl 12 november 2009 (11:30)

Ett bra och viktigt inlägg tycker jag. Det är verkligen fruktansvärt att det är så pass vanligt med sexuella övergrepp, det är i sdn här stunder jag allvarligt funderar på vad som pågår i ens omgivning och vad personer runtomkring mig har varit med om. För som du skriver så är det vanligare än man tror.

Jag tror att det är lika viktigt att bryta tystnaden kring detta ämne som om självmord och jag tycker att du är väldigt modig som dels delar med det av dina berättelser på en självutlämnande sätt, dels vågar bryta tystnaden.
.-= karolin´s last blog ..Vänförfrågningar på Facebook =-.

Kommentar från Lena B
12 november, 2009 kl 12 november 2009 (11:45)

Jag gillar den här bloggen just för att den är så ärlig, personlig, igenkännande och välskriven.
Det är inte svårt att vara öppen och personlig när man väl har tagit sig över hindren som stoppar en.
”Det finns inget problem som är så stort att man inte kan klara av att lösa det” – så har jag alltid sagt, och för mig är det en sanning. Sen hur själva lösningen ser ut, kan ju vara olika för alla.
Men det handlar just om att våga ta plats, våga vara öppen, för det är först då vi kan ta itu med det som kväver oss.
Så länge vi lider och ”står ut” i det tysta, får vi ingen hjälp…för om vi inte säger något – hur ska då andra förstå att vi behöver hjälp.

Med åren blir vi äldre och klokare, och det som tidigare var så svårt att prata om, kan vi med ”lätthet” säga rakt ut. Så borde det vara i alla fall. Förmodligen finns det lika många problem som vi är människor på jorden och jag tror det är långt ifrån alla som håller med mig i det jag nyss sagt. Det är svårt att vara ärlig, men man har allt att vinna om man är det, i alla fall för en själv.

Jag har inte varit med om just detta, men det finns andra sätt att tycka att ”män är djur”.

Kram

Kommentar från petra
12 november, 2009 kl 12 november 2009 (12:58)

Ludmilla,
Jag har bara en fråga till dig, då tycker jag att du lägger ditt liv så offentlig som möjligt… Undrar vad din man tycker om allt detta bloggande?, Läser han bloggen?, hans / dina bekanta?.
Först undrade jag varför du skriver om ditt privatliv , sen kom jag på att det var för att på något sätt bevisa att du gjorde allt för Linnéa. men så tror jag att dom här saker går inte att ”bevisa”, man känner bara… man känner det i själen, och du känner att du har gjort allt för henne, därför är du i harmoni med dig själv, dvs du jag inga tunga skuldkänslor och så (även om det är alltid så att man tycker man borde gjort mer för personen), men det funkar även om man hade gjort de omöjlia, det ingår i människans sätt att vara… Hur som helst, hoppas att du orkar att svara mina frågor!. Ha en bra dag!, och hoppas att lilla tjejn kommer snart ut. är nyfiken på hur hon ser ut.

Kommentar från Linnea
12 november, 2009 kl 12 november 2009 (13:26)

När jag var mindre blev jag utsatt för övergrepp i 4 år. När allt började var jag 11 år och sista gången var jag 15. Idag är jag 17, det har alltså gått två år sedan sist. Mannen, som jag känt hela mitt liv och som jag också bor granne med, tog på mina bröst flera gånger i veckan under de här 4 åren. Jag har skämts jätte mycket och haft väldigt mycket ångest. Jag mådde väldigt dåligt från de att jag var 11 år till förra året då jag började hos BUP och talade ut om vad det var jag varit med om och att min familj fick reda på det. Jag mår bra nu men har vissa dagar/veckor/perioder jag mår väldigtväldigt dåligt. Jag har fortfarande svårt att lita på män och jag kan fortfarande tro att det är Okej för män att ta på mig. Men samtidigt vet jag att det är så jätte fel. Ingen ska få ta på mig om jag inte själv tillåter de.
Jag skriver inte de här för att få uppmärksamhet utan jag vill att andra ska få veta att dom inte är själv med att vara med om övergrepp. Det finns så många andra som varit med om de.
Ha en bra dag och hoppas din bebis kommer snart.
Ta hand om dig och din familj! 🙂
.-= Linnea´s last blog .. =-.

Kommentar från Ludmilla
12 november, 2009 kl 12 november 2009 (14:12)

Petra: Jag vet inte vad du undrar egentligen… Jag har alltid varit en öppen person. Jag skriver inget här som jag inte har eller skulle kunna berätta för någon öga mot öga.

Jag delar med mig av mina tankar. Om de sedan kan hjälpa någon eller om det kan få någon att reflektera över livet på något sätt så är det bra. Om man inte tycker om det jag skriver, så behöver man ju inte heller läsa.

Skrivandet är samtidigt som för så många andra ett slags dagboksskrivande där man får ned sina tankar på pränt. För mig är det viktigt i bearbetandet av vad som hänt Linnéa.

Min man vet att jag bloggar och han läser det mesta som jag skriver. Han stöttar mig helt.

Kommentar från Tonårsmorsa / Fatou
12 november, 2009 kl 12 november 2009 (15:00)

Hmmm… förundras mest av några av de kommentarer du får. Alla människor är ju olika och liksom dig är jag väldigt öppen med mycket i mitt förflutna och även mitt nuvarande liv. Jag blir lite ”förfärad” över att Li ovan tror att man känner sig tvungen att leverera till bloggen…

Jag har ju också gått ut med att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn och jag känner absolut inte att det var något jag ”var tvungen att leverera”, utan snarare så kom det i en debatt att jag kände att jag ville skriva om det och dela med mig. Det ligger ju väldigt långt bak i tiden och jag känner själv att jag har bearbetat dessa händelser helt, även om det kanske finns saker i personlighet som är en följd av det jag blivit utsatt för.

Den största anledningen till att jag tvekade var att jag inte vill bli sedd som ”ett offer” för det som skedde för så många år sedan.

Den största anledningen till att jag VILLE skriva om det är för att jag tycker det är så viktigt att prata om och inte lägga på sig själv skammen.

Liksom dig, Ludmilla är jag en öppen person som tycker att en hel del saker som andra tycker är för privata, är okej att prata om. Däremot finns det förstås saker jag inte vill dela med mig av på bloggen, men de låter jag också bli att skriva om, förstås.

Jag tror vi ska komma ihåg att människor är väldigt olika.
.-= Tonårsmorsa / Fatou´s last blog ..Ny chatt-stund och svar på den förra =-.

Kommentar från Bea
12 november, 2009 kl 12 november 2009 (17:42)

Jag håller med Cherie.
Det här behöver tas upp.

Jag har själv blivit sexuellt ofredad av min fd bästa vän, mitt ex och ett antal främlingar.
Jag har också gått runt och känt skuld i flera år, tänkt att det var mitt eget fel, att jag skulle ha gjort på nåt annat sätt, fast jag på ett intellektuellt plan förstår att det faktiskt inte var mitt fel.
Hur som helst, jag skulle vilja veta hur vanligt det egentligen är med sexuella övergrepp.
Jag har haft nån bild av att jag skulle vara ett extremfall, men jag har nästan börjat tro att de som någon gång råkar ut för ett sexuellt övergrepp är fler än de som inte gör det.

Kommentar från petra
13 november, 2009 kl 13 november 2009 (13:48)

jo Ludmilla, Jag vet ju inte om att du är en öpen person eller inte, jag kan bara ”läsa dig” utifrån bloggen, sen är det en sak att vara öppen med sina anhöriga och vänner och en annan sak att skriva så i en offentlig blogg, man vet ju inte vaddå för människor läser dina inlägg, och att lägga så mycket information inte bara om dig utan om din familj tycker jag är skrämmande.
Jag undrade om din man eller (hans ,dina, dina barns bekanta) läste bloggen för att som Fatou säger folk är olika, och han kanske inte tycker om att ”lägga era liv” ute på detta viset, bloggen handlar inte bara om Linnea utan om ditt liv, och när jag säger ditt liv menar jag alla dina barn och din man bl. a.jag var bara nyfkien om alla tyckte om att deras mamma/kvinna berättar allt för hela sverige. Vissa saker kan påverka negativt (till dom) förvånande nog.
nåja, någonting jag hade mellan mina ögonbryn bara …:) ,
Ha det bra!
Petra.

Kommentar från Ludmilla
13 november, 2009 kl 13 november 2009 (15:55)

Tack alla ni som delat med er av era erfarenheter.
Tonårsmorsa: Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!

Kommentar från tictac
14 november, 2009 kl 14 november 2009 (1:33)

hur lägger man sånt skit bakom sig?hur kan man någonsin lita på en man igen? hur hittar man styrka till att prata om det? o hur fan slutar man klandra sig själv? hur rensar man skamen ur insidan?

Kommentar från Tamina
18 maj, 2010 kl 18 maj 2010 (12:08)

Hej! Vi är en grupp i min klass som gör ett fördjupningsarbete om våldtäkt och övergrepp, vi letar efter någon som vi kan intervjua som har blivit utsatt.
Har du lust att ställa upp på en intervju?

Tack på förhand!

Kommentar från Tonårsmorsa / Fatou
7 november, 2011 kl 7 november 2011 (22:26)

Läser ditt inlägg igen. Hade nästan glömt bort… Vi är så väldigt många och som jag skriver om idag, som du har läst, vi måste våga skrika. Du vågade inte då. Jag vågade inte då. Men nu är vi vuxna och har en röst. Det är viktigt att vi använder den, då det är så väldigt många som fortfarande blir utsatta. Om vi bara kan ge lite kraft i rösten åt någon annan… Varm och stor kram! ♥

Skriv någonting