Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Missa inte detta!

16 november 2009 (13:46) | depression, psykiatri, självmord, sjukdom, sjukvård, sorg&saknad | av: Ludmilla

Lisa Olveby var med i Eftertio i TV4 idag och berättade om hennes dotter Jessicas självmord.

Se hennes berättelse här…

Sedan kan du se Ullakarin Nyberg som är läkare och forskare prata mycket bra om självmord här…
Hon berättar bland annat om att det finns en smittoeffekt men att det inte handlar om att man inte kan prata om självmord.

Missa inte det. Det är viktigt att så många som möjligt tar del av dessa historier och den kunskap som finns. Temat självmord kommer att vara under hela veckan i Eftertio.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från catarina
16 november, 2009 kl 16 november 2009 (14:59)

Otroligt starkt inslag! Och jag tycker alla ni som drabbats av det mest fruktansvärda man kan drabbas av sitt barns död på ett sådant vis är ”finner inte ordet” men ni gör enormt mycket med era berättelser och framförallt lyfter fram självmord, att det faktiskt inte är nått man ska prata tyst om eller hyscha om osv Det är absolut viktigt att man pratar om det. Och jsom Lisa säger i inslaget att bara för att det gått 2 år innebär det inte att man slutar prata om det att det på nått vis skulle vara färdig sörjt osv som jag kan tänka en omgivning som inte vet bättre kan tro. Jösses, det handlar ju om en människa som levt , som varit närvarande, massa minnen osv klart man måste få prata om det även om det gått 10 år. Bara för att någon avlider och inte finns närvarande bland oss innebär ju inte det att man sörjer klart efter en viss tid. Jag pratar än i dag om min mormor som avled för 33 år sedan. Har mina minnen klara från då hon levde och VILL minnas henne och prata om henne fast det gått så lång tid. Ni alla som talar om detta gör enorm skillnad ska ni veta och på sikt kan man ju hoppas att psykiatrin ändrar på vissa saker så statistiken för självmord går neråt.
Tack säger jag för det enormt energikrävande jobb ni gör att öppet tala om detta!!

Kommentar från Peter Björk
16 november, 2009 kl 16 november 2009 (22:07)

Jag tror att ett av problemen med att ta sig vidare – som anhörig – efter ett självmord är bristen på information, samtal, stöd och en pågående dialog. I små stunder kan något av det infinna sig genom en tapper vän, en stark relation eller professionel hjälp. Dessvärre visar det sig att de allra flesta blir otroligt ensamma. Efter en tid så blir inte telefonsamtalen från vänner lika frekventa, den andra parten i förhållandet sörjer på ”sitt sätt” och kan inte hantera att den andra är någon annanstans i sin process och om man får professionell hjälp så kan ekonomin bli ett hinder. Så här står man med en otröstlig ledsamhet, ofta blandad med emotioner som skam och skuld, men det finns ingen att samtala med. SPES har här tagit på sig en jättuppgift att hjälpa drabbade att få träffa andra som också är drabbade. Här kan man få tala ut och till punkt och det finns människor som – faktiskt – förstår hur man känner. ”Trösteboken” (www.columbusforlag.se) är ett annat sätt för drabbade att få komma till tals. Ocensurerat, rakt-upp-och-ner, har anhöriga fått berätta om vad de har varit med om. Vilka känslor och tankar som har ockuperat dem, men också vad som har gett dem stunder av hopp och glädje. Att nu TV4 tar upp ämnet och låter männsiskor få berätta om sitt livsöde tror jag är enormt viktigt för de som själva är i situationen. Främst för att de känner sig mindre ensamma. men också för att de får goda råd, idéer och kanske nya tankar om hur de kan gå vidare i sina liv. Dessutom, vilket jag har märkt, är det viktigt för odrabbade att få en större förståelse för hur livet kan se ut för en som varit och är i mörkret.
Bra TV4!

Kommentar från Ewa
17 november, 2009 kl 17 november 2009 (8:06)

Ett så starkt inlägg och inslag. Jag har tittat och gråtit. Kram

Kommentar från Moryn
17 november, 2009 kl 17 november 2009 (11:57)

Jag har precis skrivit ett inlägg om självmord…
underbart att se att du är så öppen med det! Du har säkert hjälp många människor med din blogg! Jag förlorade min älskade bror på det sättet.. man kan aldrig riktigt bli hel efter en sån förlust…stark du är.

Kommentar från ak
18 november, 2009 kl 18 november 2009 (17:23)

Grattis till lillasyster!!

Skriv någonting