Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

18 månader sedan Linnéa tog sitt liv

30 november 2009 (12:00) | barn, Linnéa, självmord, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

November 2007. San Juan.

November 2007. San Juan.

Idag är det alltså 1,5 år sedan som Linnéa avslutade sitt liv.
18 månader är väldigt lång tid att inte träffa sitt barn på.
Det är så TOMT!

Det hela är så otroligt verkligt.

Är det verkligen sant???
När ska man börja förstå???

Det är rundgång i systemet. Det tillkommer inga nya tankar och känslor. Det är samma som går runt, runt…

Varför?
Hur kan detta hända oss?
Hur kunde hon?
Har det verkligen hänt?

Nu när lillasyster har funnits i 13 dagar har vårt liv förändrats markant.
Lillasyster kommer in med kärlek, hopp, ljus, samhörighet, framtid… i våra liv.

Hon sprider glädje!
Hon fyller ut ett tomrum i familjen.
Det är helt klart en motpol till sorgen.

Men, sorgen har blivit tydligare och kraftigare samtidigt.
Jag gråter mycket mer.
Smärtan är tidvis så svår att jag inte kan hantera den.

Jag orkar inte titta på foton av Linnéa. Orkar inte möta hennes blick. Hennes vackra ögon får inte borra sig in under mitt skinn. Inte nu… jag klarar det inte…

Jag minns hur det var när Linnéa var bebis. Så underbart vacker och ”snäll”. Precis som lillasyster.
Jag känner den obeskrivliga kärleken till lillasyster som jag gjorde till Linnéa redan från första dagen.

Lycka! Nyfödd Linnéa i mina armar. 1993.

Lycka! Nyfödd Linnéa i mina armar. 1993.

Min kärlek till Linnéa var gränslös.
Min stolthet över detta barn var enorm.
Varje dag med Linnéa var en gåva. Så kände jag verkligen. Det är ingen efterkonstruktion.

Ändå… ändå, så räckte jag inte till.
Linnéa tog livet av sig.
Brutalt så lämnade hon oss med den här smärtan.
Jag är så arg på henne för det.
Fortfarande.

Hur ska jag våga vara mamma till den här nyfödda lilla flickan?
Här sitter jag med ett nytt liv i min famn och har alla möjligheter att påverka.
Här ska jag ge kärlek och trygghet och senare hjälpa henne till självständighet. Förhoppningsvis ska hon känna harmoni med sig själv och sin omgivning. Men hur gör man?

Hur ska jag våga göra något?
Säga något?
Låta bli att göra?
Låta bli att säga?

Vad?
Vad, kan man göra för att hindra att ens barn ska ta sitt liv?
Jag förstår ju inte?

Tårarna bara rinner nedför mina kinder och jag känner mig uppgiven.

Hur kunde det bli så fel?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Lena B
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (12:28)

Det är smärtsamt att känna din sorg, dina tankar och dina känslor.
Men vännen, Linnea blev sjuk, så pass sjuk att hon hamnade på sjukhus. Den hjälp hon borde fått, hann inte fram i tid. Och det är alldeles förskräckligt!
Ludmilla, du är full av hormoner och känslor och gränsen mellan glädje och sorg är ibland hårfin. Du törs älska din nya lilla dotter lika oändligt mycket som du gjorde/gör med Linnea…(och det kommer Bäbs skyddsängel i himlen att se till).
Kram

Kommentar från shamz
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (12:32)

Hej. Jag beklagar verkligen sorgen. Blev tårögd.

Grattis till lillasystern dock 🙂
.-= shamz´s last blog ..Jag har hämtat ut väskaaaan ! =-.

Kommentar från Glenn
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (12:47)

Jag kan inte förstå eller sätta mig in i hur du känner, jag kan bara beklaga..men den lilla bebisen ger er nytt hopp om en underbar framtid…ta den möjligheten, det är den värd.

Kommentar från Sara
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (12:58)

Orden känns så futtiga i sammanhanget.. Vill bara att du ska veta att jag tänker mycket på er!
Stor, varm kram!

Kommentar från B
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (13:36)

Kram.

Kommentar från Trebarnsmamman
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (13:40)

Kära Ludmilla, du kommer aldrig kunna få ett riktigt svar på varför Linnea tog sitt liv, för Linnea är inte här att svara. Vi tror och vi anar varför hon gjorde det, men vi kommer aldrig kunna få veta om de vi tror och anar är rätt. På ett vis tror jag det är dax att gå vidare, sluta grubbla på varför, kanske till och med förlåta både dig själv och Linnea för det som hände. Det är tragiskt det som hände, men det betyder inte att du är en dålig mamma eller att du inte kan ge bebisen ett bra liv. Vi gör alla så gott vi kan, och ibland blir det inte bra i alla fall. Jag är säker på att de allra flesta föräldrar skulle kunna göra vad som helst för att ge sina barn stjärnorna, trots det är det väldigt få barn som når stjärnorna, och det är inte bara barnens eller föräldrarnas fel, det är nog faktiskt så att det är omöjligt svårt att nå dem, speciellt när det inte finns ett givet koncept att följa för att nå dit.

Förstår att känslorna blandas extra mycket, du som 5-barnsmamma vet att det är hormonerna som spelar ett fult och ganska nyckfullt spel. När min son föddes så andades han inte (men allt gick ju bra), det fick mig att med full kraft att återigen sörja att min systerson dog i psd 20 år tidigare. Låter konstigt, men var inte alls konstigt egentligen, jag sörjde honom så tårarna trillade dag efter dag i ca en månad. Så där satt jag med en liten bebis som haft en lite tuff start i livet och grät efter en annan bebis, och för vad som hade kunnat hända om läkarna inte hade fått igång min sons andning, och över min syster och systers familj och deras saknad och sorg…

Nä, nu skall jag sluta skriva för det här börjar närma sig ett bokmanus. Vad jag ville säga var att svar får du aldrig hur mycket du än grubblar, och att sorg är naturligt när hormonerna rusar. KRAM
.-= Trebarnsmamman´s last blog ..Halvdag =-.

Kommentar från Josefin
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (15:20)

Styrka till Dig! <3 <3 <3
.-= Josefin´s last blog ..Tiden går, men vardagsljuset består! =-.

Kommentar från Susanne
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (15:25)

Tror verkligen ni gjort allt ni kunnat för Linnéa!! Försök njuta av lillassyster nu och ta hand om er allihopa!
Styrkekramar skickas genast!

Kommentar från Soulsister
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (15:35)

Förstår att det är extra kämpigt just nu, du pendlar mellan glädje och sorg samtidigt som hormonerna far runt i kroppen på dig. Har inget direkt tröstande att säga mer än att jag vet att det kommer bli lättare med tiden.
Styrkekramar till er alla

Kommentar från marianne
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (16:51)

Kära Ludmilla! Som jag tidigare har berättat tog min pappa sitt liv, han var innlagt psyk.avd. Jag tror att en människa kan bli så sjuk att i det man tar en sådan beslutning så är det det enda dem tenker på – att få slippa att lida längre. Att bli så fullstendigt nerkörd psykisk, att lämna oss endå de vet att vi älskar dem. Kanske har jag tur på et sätt som har slått mig till ro med tanken på at så var det. Han såg ingen annan utväg. Han älskade mig, mamma och mina syskon, men klarade inte av livet. Och visst bad han om hjälp på ett sätt, men när sjukvården gör såna fel som dem gjör, när man inte får den hjälpen man ska ha, då blev det hopplöst. Jag förstår självklart dina tankar. Vi får alltid leva med skuldkänsla och undra på vad man kunde gjort annorlunda. Jag vet inte… kanske måste man tilgi för att komma vidare, om det går? Och när jag skriver detta så är jag rädd för at såra dig, det vill jag ju inte göra, men det er mina tankar och jag vill inte annat än at hjälpa dig. Men det är svårt när det handlar om självmord, man måste väga sina ord. Kramar Marianne

Kommentar från carolinhe ♥
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (17:22)

du är så otroligt stark, ser verkligen upp till dig hur du kunnat fortsätta kämpa o tagit en dag i taget efter linneas död. detta gör dig till en sann förebild 🙂
.-= carolinhe ♥´s last blog ..jag hatar när folk försöker vara någon dem inte är! =-.

Kommentar från annika
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (18:00)

Ludmilla, jag förstår att du är glad och ledsen på samma gång, lycklig över frisk lillasyster, samtidigt som sorgen och saknaden efter Linnea inte lämnar dig långa stunder.
Så är det; jag minns att jag i mitt spontana tal till min dotter sade att det hon gett mig och lärt mig om hur det är att vara människa, glädjen, lyckan, det svåra och plågsamma och gåtfulla med livet har ingen annan kommit i närheten av.
Min kärlek till henne och mina tankar kring henne är navet i mitt liv, trots att jag älskar och bryr mig om andra människor finns hon närmast mitt hjärta.

Anna, jag älskar dig.
Linneá , din mammas oändliga kärlek till dig har gett liv till fina lillasyster!

Kram

Annika

PS. Alla som sluppit gå igenom denna smärta, vi som har gjort det är inte extra starka och tåliga människor, vi har tvingats blivit starkare för att orka leva vidare

Kommentar från liozha brosk
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (18:57)

hej ludmilla. jag vill ba säga att hela din historia har berört mig väldigt mucket och att jag vill säga att du e så nära perfekt som en människa och som en mamma.Jag beundrar dig värkligen tack

Kommentar från Ingrid
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (18:59)

Du älskade vän. Klart du vågar vara mamma till denna nya fantastiska flicka, ett nytt världsmirakel – en ny världsmedborgare. Du är modig Ludmilla – glöm aldrig det.

Jag kan komma med massor av tankar på lösningar på dina funderingar, men jag låter bli. Det är stort att bli förälder och den känslan blir inte mindre för att man blivit förälder tidigare. Däremot förundras man ännu mera över livets mirakel och förmånen att få barnen till låns.
Styrkekramar och en stor balja thé och kanske några goda smörgåsar med gurka, tomater och paprika. Tänder några ljus i mörkret också…

Var rädd om dig!

Kommentar från Catarina
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (19:48)

Ludmilla! du ska vara den mamma du alltid har varit och är. På precis samma sätt som du alltid varit ska du vara mot lillan. Du har inte gjort nått fel som mamma som gjorde att Linnea gjorde det hon gjorde. Det var sjukdomen i Linnea som tog hennes liv inte du. Men självklart i en sådan situation som du var och är i så ställer man ju alla dessa frågor varför, vad gjorde man fel, vad kunde man gjort annorlunda osv. Jag har följt sin blogg från början till idag och det liv du gav Linnea finns inget att klandra. Linnea hade ett mycket bra liv med sin familj, tänk alla resor ni gjort, samhörigheten i dessa, att få privilegiet att göra så mycket som Linnea fick under sina år, det får inte alla. Inget inget som du gjorde bidrog till det val Linnea gjorde. absolut inte! Linnea drabbades av sjukdom och i denna sjukdom var ni till 110% med också och stöttade och gjorde allt ni kunde göra.
Så fortsätt som den mamma du alltid har varit, det kommer bli det bästa för er nya lilla fantastiska flicka.
Stärkande kramar till dig just nu när minnena gör sig starka.

Kommentar från Ronja
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (20:02)

Kanske är det så att ibland, ibland, kan man inte göra någonting… Annat än att finnas till för, att älska. Och det vet jag att ni gjorde, hela familjen. Och ändå, ja ÄNDÅ blev det så här… Nej. Jag förstår inte heller Ludmilla. Livet är fyllt av lycka och olycka. Sjukdomar som tar liv. Unga som gamla. Det känns förbannat orättvist och ändå sker det… Trots att folk runtomkring försöker förhindra det… Vårdar… Tar hand om… Älskar…

Ändå sker det.
Jag förstår det inte heller…

Kommentar från Anna
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (21:28)

Fina Ludmilla!
Jag har aldrig kommenterat innan. Även fast varje inlägg berör mig lika mycket! Varför jag inte har skrivit innan är för att jag har känt ”Vad spelar MINA ord för roll?” Men jag har ändrat mig. Jag vill ändå att du ska veta att jag läser. Jag, Anna, är en utav alla människor som läser och berörs av dina inlägg. Jag hittade din blogg en gång för länge sedan när jag googlade på ordet ”självmord”. Jag skulle in på självmordsguiden – för att ta mitt liv. Jag har besökt den många gånger, och flera gånger har det slutat i självskadehandlingar/självmordsförsök. Men den kvällen, när jag googlade och fick upp DIN blogg istället, så hände det inget dumt. Jag satt klistrad vid skärmen istället och läste och läste och läste. Och grät. Mängder. För Linnéa, för dig, för mig, för världen. Jag känner igen mig så i det du har berättat om Linnéa. Om det svarta som tar över ens tankar. Skymmer allt ljus. Jag vet hur det känns.

Ludmilla, du frågade hur man gör för att vara mamma. Hur man gör för att inte ens barn ska ta sitt liv. Jag svarar som jag såg att några andra har gjort; VAR BARA DIG SJÄLV, VAR SOM DU ALLTID HAR VARIT! Det är inte ditt fel, vännen! Det är inte ditt fel att Linnéa tog sitt liv. Det är mörkrets fel. Och du var inte en del av mörkret. Hon lät dig tro det, på slutet, för att skydda sig själv. Hon var förmodligen så less, så trött, hon ville dö. Och hon visste att du inte skulle låta henne gå. Det måste göra fruktansvärt ont. Jag kan inte föreställa mig. Men jag kan tänka. Tänka på hur mina föräldrar skulle må om jag gjorde handling i mina planer om att dö. Din blogg får mig att kämpa vidare. Jag är dig verkligen tacksam för det. Jag önskar att det fanns något som jag kunde göra tillbaka. Men du har i alla fall mina tankar och jag skickar dig all värme genom dataskärmen!

Du är en fin människa, och jag är övertygad om att Lillasyster kommer att bli lika vacker och underbar som Linnéa – de är ju uppfostrade av dig!

Skyll inte på dig själv när det var mörkret, säger jag igen. Det tål att upprepas. Mörkret får inte vinna! Inte igen, Ludmilla. Det tog en, men det ska inte få ta två. Så tvivla aldrig på dig själv, på din värme, på din kärlek.

Skickar en massa kramar och en massa värme!
/Anna

Kommentar från Maria
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (21:40)

Gud vilken otroligt vacker bild på Linnea och duvorna!
Många kramar till dig och lilltjejen : )

Kommentar från Ewa
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (23:03)

Kramar om dig via mina tankar

Kommentar från annika
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (23:26)

Kram till ” Anna” för hennes starkt berörande inlägg!

Annika

Kommentar från Gunilla
1 december, 2009 kl 1 december 2009 (0:00)

Kramar om dig och försöker skicka lite styrka….

Kommentar från ullrika
1 december, 2009 kl 1 december 2009 (0:12)

först blev jag ledsen att läsa ditt inlägg. lika personligt och ärligt som vanligt. och fotot på din dotter är otroligt vackert. sen skummade jag kommentarerna och fastnade i Annas ord. oj. så starkt. jag vet inte vad jag ska skriva. men jag blev så glad på ett ledset vis, att du hjälpt en människa! visst är det fantastiskt!

ta hand om dig Anna! du är en härlig människa som delar med dig av din verklighet!

och som vanligt, till dig Ludmilla: all styrka i världen! – å din bäbi är så liten och så fin.. jag längtar till min egen nu!

Kommentar från CandyboX Collector – nu 716 unika tablettaskar !
1 december, 2009 kl 1 december 2009 (3:43)

Vad sorgligt !! Att få ta del av alla tankar och oron…

Hoppas du kommer kunna må bättre nu med det nya barnet och du måste våga tro att livet kan bli bra igen, för det nya lilla knytets skull !

KRAM
.-= CandyboX Collector – nu 716 unika tablettaskar !´s last blog ..NÄR MAN PLANERAR I ONÖDAN =-.

Kommentar från Leena
1 december, 2009 kl 1 december 2009 (16:09)

Livet är ett pussel, varje människa en en bit i pusslet…och i våra liv saknas det bitar.
Och ingen kan ersätta dom som saknas, ingenting kan fylla just det som saknas, inte på ett sätt att det skall bli som det var innan!
Hittade fina ord på norska till dig Ludmilla, och till oss alla:

Du er verdifull,
det fineste Gud har skapt,
så sørg for at ingenting av deg går tapt!
Du er verdifull
og du passer kjempebra
til akkurat det Han vil bruke deg til i dag.
Du er unik
som brikken i ett puslespill
og der passer ingen,ingen andre inn,
for Han som har skapt deg,
Han har gjort deg spesiell
for Han vil at du skal fylle plassen din.
(Hans Inge Fagervik)

Kramar om dig
.-= Leena´s last blog ..Doors of Life… =-.

Kommentar från Dottern
1 december, 2009 kl 1 december 2009 (19:58)

Berörs i mitt inre av dina ord. Jag vet inte hur det är att förlora ett barn. Jag vet bara hur det är att vara ett barn som förlorar sin förälder. Jag kämpade även jag med min Pappa. Jag var den han vände sig till, som han talade med. Och jag fick inte tala om det han sa till någon annan. Det var en fruktansvärd börda att bära. Jag vet hur det är att känna sig otillräcklig när man gör allt i sin makt för att försöka göra allt bättre.

Den dag jag kände att jag blev fri från skuldkänslor och tankar kring om jag gjort något fel var dagen då jag insåg en väldigt viktig sak. Jag insåg att när man gör ALLT av kärlek och för att man vill den andra personen dess allra bästa så kan man inte göra mer.

Allt du gjorde när Linnéa mådde dåligt , och under hela hennes liv, har du gjort av djupaste kärlek och då kunde du inte ha gjort mer. Det är omständigheter i hennes liv, utom din kontroll, som gjorde att hon mådde som hon mådde.

Av denna anledning ska du aldrig tvivla på dig själv som Mor. Det kan inte blir fel när man älskar av hela sitt hjärta. Och det är så tydligt när man läser din blogg att det är så i ditt fall, såväl när det gäller vackra Linnéa som hennes nyanlända lillasyster.

Så länge kärleken styr ens handlingar kan man inte göra mer.

Kramar
.-= Dottern´s last blog ..Fastna i sorgen =-.

Skriv någonting