Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Himmel, helvete och allt däremellan

5 december 2009 (10:12) | acceptans, böcker, Mindfulness, tröst&hopp | av: Ludmilla

Himmel, helvete och allt däremellan

Himmel, helvete och allt däremellan

I september kom Anna Kåvers senaste bok ut. Jag hade förmånen att få den direkt från henne. Hon jobbade med den här boken under tiden jag gick hos henne efter Linnéas död. Men det är inte förrän nu under amningsstunderna som jag tagit mig tid att börja läsa den.

Anna Kåver är en fantastisk person. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad att ha fått träffa henne och dessutom gå i terapi för henne. Först i samband med KBT-utbildningen och sedan när Linnéa dog.

Hon kan detta med bekräftelse och acceptans. Hur konstiga känslor och tankar man än har så får hon det att kännas som helt normalt. Och så är hon duktig på att hjälpa till att hitta gråskalan i känslor och tankar. Ett ”både och”… inte ”antingen eller”.

I mina kontakter med deprimerade och självmordsbenägna personer märker jag att det ofta är ett stort svart-vitt-tänkande, dikotomi. ”Antingen eller”. Om man inte kan vara perfekt så är man värdelös, till exempel. Och om man är värdelös är det ingen idé att leva. Man är ofta mycket hård mot sig själv och faktiskt ofta även dömande mot omgivningen.

I förordet till boken Himmel, helvete och allt däremellan skriver Anna Kåver:

Jag känner mig så fruktansvärt värdelös säger den gråtande kvinnan mittemot mig desperat. Hennes känsla går fram starkt och tydligt. Men formuleringen är grumlig. Värdelöshet är nämligen inte en känsla. Kvinnan tänker att hon är värdelös och känner sig mycket ledsen. Nu låter jag lite väl pedantisk. Skulle detta ha någon som helst betydelse för henne, skulle det hjälpa till att minska hennes förtvivlan? Svaret är ja. Om du blir nyfiken på varför, hoppas jag att du vill fortsätta läsningen.

I boken om känslor skriver Anna Kåver både teoretiskt kring vad känslor är ur ett biologiskt och historiskt perspektiv. Vilken funktion har känslorna och hur ska vi tolka våra egna känslor. Vad är bra med känslor och hur kan de bli ett problem för oss. I slutet av boken finns konkreta tips för hur vi kan hantera våra känslor för att må bättre.

Beställ boken på Bokus eller Adlibris

Läs gärna också:
Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Anna Kåver.
Vem är det som bestämmer i ditt liv? Åsa Nilsonne.
Tillsammans. Anna Kåver och Åsa Nilsonne.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Innie
5 december, 2009 kl 5 december 2009 (12:24)

Just det! Nu kom jag på vad jag ska önska mej i julklapp 🙂 De tre tidigare har jag redan och har läst ett antal gånger, men den här senaste vill jag verkligen läsa. Precis som Åsas senaste, ”Mindfulness i hjärnan”. Den verkar vara en utveckling eller fördjupning av ”Vem är det som bestämmer i ditt liv?” men mer biologisk.

Tack för tips och stor kram till dej och lillasyster
.-= Innie´s last blog ..Hämnd eller förlåtelse =-.

Kommentar från catarina
5 december, 2009 kl 5 december 2009 (16:39)

jag tycker det verkar ligga många poäng i just KBT. Blir mer o mer fascinerad över det sättet att tänka o lära sig att hantera svårigheter genom att tänka annorlunda än man brukar göra. Funderar på att utbilda mig själv inom metoden.

Kommentar från Ingrid
5 december, 2009 kl 5 december 2009 (20:50)

Jag är inte helt övertygad att enbart KBT är bra i alla lägen, men i vissa. Kanske måste man veta varför och få psykoterapi med KBT som komplement. Orsaker till beteenden kan sitta djupare och vara annat än kognitivt.

Ha en bra lördagskväll.
.-= Ingrid´s last blog ..Tråkväder… =-.

Kommentar från catarina
5 december, 2009 kl 5 december 2009 (23:58)

Ingrid; det kan du faktiskt ha rätt i. Det kan nog vara så att man kan behöva olika komplement för att kunna ta till sig en behandling.

Kommentar från Maria
6 december, 2009 kl 6 december 2009 (0:02)

Hej Ludmilla!
Jag har några funderingar och jag tänkte att jag frågar dig för du verkar ha så stor kunskap : )
Det är så att jag anmälde den medicinen (Risperdal) som min lillasyster Eva började äta två veckor innan hon tog sitt liv till biverkningsregistret.
Nu har jag fått svar av dem att de bedömer att Risperdal kan ha bidragit till min systers död : (
Jag har funderat på hur man kan gå vidare med detta, stämma läkemedelsbolaget? Eller hur ska man göra?
Jag tycker inte att de ska ha kvar den medicinen. Eller iallafall varna för att det är en biverkning med självmord och att läkarna ska vara mer uppmärksamma då om de ger en patient en sån medicin!
Jag såg att det fanns nåt som hette Läkemedelsförsäkringen som man kan anmäla det till för att få någon slags ersättning.
Inte för att det någonsin skulle gå att ersätta att min syster inte finns hos mig : (
Vet du något om sånt här?
Det känns så jobbigt att se att det verkligen va tabletterna som tog min systers liv, samtidigt som det känns som en lättnad att de på biverkningsregistret såg det jag hela tiden visste..
Tabletterna och den dåliga vården tog min systers liv : (
Många kramar Maria

Kommentar från Angela
6 december, 2009 kl 6 december 2009 (19:43)

Din sida har berört mig
Din Linnea har berört mig
Ert liv har berört mig
Tack för att ni delar med er!
Kramar i massor
Jo jag tycker den söta fina dottern ser ut som en Lisbeth 🙂
Ludmilla, Linnea & Lisbeth 🙂

Kommentar från Sofia Åkerman
6 december, 2009 kl 6 december 2009 (22:16)

Först av allt: Stort grattis till lilltjejen – så otroligt fin!Jag hittade till din blogg via min goda vän Innie och tittar in här då och då. Just nu sitter jag och skriver en artikel om självmord/ självdestruktivitet och författares/ journalisters ansvar, en fråga som intresserar mig mycket och som jag därför har en hel del tankar kring. Men att få ta del av dina synpunkter utifrån de erfarenheter du har tror jag du skulle kunna tillföra lite nytt. En del menar att det är en myt att självmord ökar om vi pratar om det, men å andra sidan så finns det en del forskning som tyder på att antalet självmord riskerar att öka vid en viss typ av exponering av företeelsen. Har du några kloka tankar kring detta?

Allt gott! /Sofia

Kommentar från Ludmilla
7 december, 2009 kl 7 december 2009 (8:54)

Sofia: Tack för allt engagemang från din sida! Du gör skillnad!
Jag tror att vetenskapen och erfarenheten är överens om att det inte ökar incidensen självmord att prata om det. Det man inte vill i media t ex är att glorifiera självmordet som en lösning eller exponera sättet man tar livet av sig på. Man är överens om att tillgången på medel/sätt att ta livet av sig på dirket korrelerar emot antalet självmord. Om man då detaljerat berättar i media hur man ska gå tillväga finns viss risk att fler tar efter (som står på gränsen till att ta sitt liv). Men denna ”smittoeffekt” finns inte om man pratar om självmord. Tvärtom så minskar det tabustämpeln och möjliggör då för personerna att söka hjälp.

Säg bara till om jag kan hjälpa till med något mer.

/Ludmilla

Kommentar från Viveka Sandberg Nyh
8 december, 2009 kl 8 december 2009 (23:01)

Hej!
En fråga relaterad till din proffession och erfarenhet: Jag vet att paracetamol (Alvedon) kan ha förödande effekt vid överdos. I min ICA-butik säljer den unga,oerfarna och på området helt outbildade personalen värktabletter i kassan. Vid förfrågan fick jag besked att det bara rörde sig om snäll, helt ofarlig medicin. Borde man inte ha någon kompetens i butiken?! Jag vet att man har åldersgräns på cigaretter och öl som alla vet skadeverkningarna av. Monsterdrycker (typ Red Bull) lyckades jag få flyttade till en icke så exponerad plats i butiken redan i våras. Nu har min kritik fått stöd av skolsköterskor.

Kommentar från Torgil
4 september, 2010 kl 4 september 2010 (18:05)

Jag hittade din sida då jag just läst ut Himmel, helvete och allt däremellan och jag undrar om Kåvers bok om acceptans och skillnaden mellan första och andra upplagan. jag har själv gått till en psykolog med inriktning KBT tidgare för 10 år sedan då jag var vilsen och olycklig i en relation. Jag trodde då att mina känslor och tankar motsa varandra men att det var så enkelt dualistiskt vill jag idag inte acceptera.

Skriv någonting