Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Mats har förlorat två barn – nu hjälper han andra!

10 december 2009 (13:33) | att hjälpa andra, barn, död, livet, självmord, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Mats är kurator, och pappa.
Han bildade tidigt familj. I Helsingborgs Dagblad kan man läsa:

Mats var 20, tjejen 17. Paret fick tre barn på fyra år.

— Man har bråttom när man är ung, säger Mats helt kort.

Den ungdomliga passionen mötte verkligheten snabbt, med en rå smäll. Det andra barnet dog bara åtta månader gammal i plötslig spädbarnsdöd. Mats hittade pojken i spjälsängen.

…Men äktenskapet klarade aldrig krisen efter sonens död. Utan att Mats riktigt förstod hur de hamnade där, begärde frun en dag skilsmässa. De två döttrarna skulle bo hos mamman och hos Mats varannan helg.

— Det var liksom kutym då. Som ung pappa tänkte jag på något sätt att barn tillhör mamman. Jag kände aldrig efter vad jag ville. Jag satte mig hela tiden i second hand-position. Hade jag inte gjort det hade jag kämpat för min rätt.

Äldsta dottern hette Alexandra. När hon var 5 år flyttade hon hem till sin pappa första gången, men hon flyttade fram och tillbaka ett par gånger. Yngsta dottern fortsatte hela tiden att bo hos sin pappa varannan helg.

För åtta år sedan träffade han sin nuvarande sambo. Fem månader senare flyttade hon hem till Mats och Alexandra, som nu var 14 år.

En morgon när Mats skulle väcka dottern inför skolan rörde hon sig inte. Alexandra hade tagit sitt liv.

— Fy fan, Gud, konstjord andning, igen, ännu ett barn som jag hittar i sängen, kall.

Mats blundar.

Alexandra hade tagit värktabletter. Det fanns ingen lapp, inga varnande ord till någon.

Känslan av skuld är större än vad någon kan bära. Men måste bära ändå.

I artikeln är det just skuldkänslorna som kommer fram. Att han inte borde ha separerat syskonen från varandra, att han skulle ha fokuserat mer på Alexandra än på sina egna känslor.

— Känslan av skuld är något jag får leva med. Men det är ju så, man lever där man lever, det går inte att göra saker ogjorda i efterhand.

Vad är det som får dig att vilja berätta?

— Jag vill att man ska våga prata om barn som begår självmord. Jag har gjort så många misstag i livet. Tänk om jag kan dela med mig och få andra att tänka efter. Jag vill också ge hopp till andra som förlorat ett barn. Det finns en väg tillbaka till livet, det kommer att bli bättre. Själv följer jag en blogg som en mamma vars dotter tagit sitt liv skriver. Mamman vägrar skämmas och jag har blivit stärkt av att läsa hennes ord.

Mats hade många svåra år där han kände sig tom och hade svårt att ge kärlek. Trots detta stannade hans nya kärlek med honom. För fem år sedan föddes, parets första gemensamma barn. Livet började kunna levas igen. men rädslan att något skulle hända barnet var stor och Mats gick ständigt runt med katastrofberedskap inom sig.

Ett år senare föddes en son, två år senare ytterligare en son. Tre barn på kort tid – ännu en gång.

— Det är som att jag har levt flera liv. Nu är jag inne på mitt tredje. Och den här gången ska det bli bra. Det är bra.
Alexandra finns ofta i tankarna. Men tankarna äter inte längre upp honom. Nu försöker han i stället ta hand om den familj han har.

——————————
Mats har en blogg där han som kurator bistår med hjälp till dig som mår dåligt.

http://q-rator.blogspot.com/

Ta tillfället i akt och kontakta honom!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Sophia
10 december, 2009 kl 10 december 2009 (17:31)

Hej!
Hoppas ni mår bra..gud så mysigt med en liten bebbe =)
Jag är under utredning nu..tydligen visar testerna inte epilepsi iaf- även om det verkar vara det.
Jag måste äta krampmedicin iaf.
Ja detta är så jädra olustigt- att inte veta, & rädslan för att det ska hända igen.

Såg att du var läkare =)
Må allra bäst/kram Sophia
.-= Sophia´s last blog ..Billigt =-.

Kommentar från anna
10 december, 2009 kl 10 december 2009 (20:42)

fin berättelse. tänk vad tuffa saker en del människor får gå igenom. Man blir ödmjuk inför tanken!

Kommentar från Leena
10 december, 2009 kl 10 december 2009 (22:10)

Att ta sig igenom en så stor sorg och komma vidare…och sedan kunna hjälpa andra. Att få en sådan styrka!
Otroligt fin berättelse…

Då känner jag: ”Det går, det måste gå. Någon dag är jag där…”

Kram
.-= Leena´s last blog ..Snart har ett år till gått… =-.

Kommentar från Karolin
11 december, 2009 kl 11 december 2009 (9:20)

Det är en så stor tragedi när en familj förlorat ett barn oavsett hur och när, och att få göra det flera gånger det är så hemskt att jag inte finner ord.
.-= Karolin´s last blog ..Årets lussefirande klart =-.

Kommentar från Paulina
11 december, 2009 kl 11 december 2009 (11:32)

Ännu ett tragiskt exempel:

http://www.skanskan.se/article/20091209/NYHETER/712099993/1057
.-= Paulina´s last blog ..Om ni undrar så är den 9 december min alldeles egna dag =-.

Kommentar från Gunilla
11 december, 2009 kl 11 december 2009 (13:35)

Att förlora ett barn är det värsta som kan hända…
Att behöva uppleva det ännu en gång måste vara värre än värst.
.-= Gunilla´s last blog ..Release 10 december =-.

Kommentar från Anders
11 december, 2009 kl 11 december 2009 (16:44)

Kan såklart inte sätta mig in i hur det är att förlora ett barn, och hoppas jag aldrig kommer behöva det heller, men beundrar Mats för den inre styrka han måste ha för att ta sig vidare efter inte bara ett barns bortgång utan två.

// Anders
.-= Anders´s last blog ..Dagens citat =-.

Kommentar från kat
15 december, 2009 kl 15 december 2009 (4:04)

Inser att alla har det värre än jag – men jag mår ändå dåligt därför att ”han” svek mig utan att säga varför! Vad gör man? Jag har frågat men får inget svar från honom.

Kommentar från Ludmilla
15 december, 2009 kl 15 december 2009 (8:33)

Kat: Maila qratorn!

Skriv någonting