Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Både och…

20 december 2009 (17:18) | barn, döden, Linnéa, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

”Livet går vidare…”
”Nu när lillasyster har kommit ska du väl fokusera på det positiva och inte älta sorgen efter Linnéa?”

Det finns många kommentarer från de som står runt omkring.
Det är svårt att stå vid sidan av någon som sörjer.
Man kan bli lite otålig, eftersom det faktiskt tar så mycket längre tid än vad man tror.

Livet går visserligen vidare. Men inte på samma sätt som tidigare. Det är ett annat liv.
Jag har från början bestämt mig för att det ska gå. Det ska gå att fortsätta leva utan Linnéa. Men det är inte lätt. Och det tar så väldigt mycket längre tid att anpassa sig till det nya livet vi fått, utan Linnéa.

Jag fokuserar på det positiva. Att vi valde att få ett barn till är väl bevis nog på att vi verkligen, intensivt, försöker få ett nytt liv och det positiva av livet. Vi har fokuserat på att göra lustfyllda saker tillsammans med oss själva och med barnen än mer intensivt än innan Linnéa dog, även om vi gjorde det redan innan.

Men livet är inte ”antingen eller…”.

Jag kan vara lycklig över min nyfödda dotter SAMTIDIGT som jag fortfarande sörjer Linnéa djupt. Jag kan inte sluta sörja Linnéa för att lillasyster har kommit. Det har sin tid, och sin plats.

Lillasyster har inte tagit Linnéas plats.
Lillasyster är inte istället för Linnéa.

Jag saknar Linnéa precis lika mycket fortfarande trots att jag fått en underbar ny liten dotter. Det är inte motsatta känslor som bara kan vara där en i taget. De kan finnas där samtidigt. Både och…

Jag har märkt på reaktionen hos folk i min omgivning att man blivit så otroligt glad över att vi fått en liten ny familjemedlem. Engagemanget har varit enormt, både från vänner och okända.

Jag förstår det.

Det ger hopp och glädje att vi vågar fortsätta engagera oss i livet på det sättet.
Det blir mindre smärtsamt för omgivningen att möta oss, när vi har fått lillasyster. För man kan visa glädje för den nytillkomna mycket lättare än att visa sorg över det som hände Linnéa.

Folk som jag knappt känner har kommit fram och kramat mig och gratulerat till lillasyster ”så otroligt roligt…!”. Men när Linnéa hade dött, var det inte några okända människor som kom fram och kramade mig och sa ”så otroligt sorgligt…”.

Men jag förstår det. För hur ska man veta hur man ska göra, när någon har förlorat ett barn?
Och på det här sättet också?

(OBS! Det betyder inte att inte folk engagerade sig när Linnéa dog. Det är många, många som gjorde och gör det. Och det är jag väldigt tacksam och glad för. Eftersom sorgen efter Linnéa finns kvar, och alltid kommer att finnas kvar. )

Man behöver inte vara rädd för att påminna mig om att min dotter är död. För det vet jag hela tiden.

Varje sekund.

Jag blir glad när man nämner Linnéa, frågar hur jag känner eller berättar något minne. Då är hon inte helt borta. Då lever hennes minne kvar. Och det är så viktigt för mig, för oss.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Gunilla
20 december, 2009 kl 20 december 2009 (17:25)

Hur ska vi nånsin få de som inte förstår att förstå?

Kram till dig och din familj/ Gunilla
.-= Gunilla´s last blog ..Behöver lätta på tårarna… =-.

Kommentar från Åsa
20 december, 2009 kl 20 december 2009 (17:46)

Jag tror att ni aldrig kan få oss som inte varit med om det ni varit att förstå. Även de som varit med om samma/liknande kanske heller inte förstår och gör rätt alla gånger?
Det jag tror är det bästa är att försöka vara tydlig med hur man vill ha det. Bristen på respons, fel respons tror jag sällan beror på illvilja utan på rädsla att göra fel, säga fel.
Att någon säger som du skriver i första raden tycker jag är obehagligt, ingen kan väl säga till någon annan hur de ska hantera sina känslor i något som är så stort. Sorg och lycka lever i varandra och parallellt, det är väl självklart?
.-= Åsa´s last blog ..Twitter =-.

Kommentar från Trebarnsmamman
20 december, 2009 kl 20 december 2009 (17:51)

Men gumman, inte skall du känna att du skall behöva motivera att det aldrig går att glömma, att det aldrig går att sörja helt färdigt…att sorgen bara bleknar, att den inte försvinner helt. Att lillasyster skänker dig glädje, men inte kan ersätta tomrummet efter Linnea.
Vet att jag skrev häromveckan att du skulle sluta älta och sluta fråga dig varför det skedde. Jag hoppas verkligen inte du tog illa vid dig! Vad jag menade var att du inte skulle älta de frågor som gör ont och som du ändå inte kan få svar på. Vissa grejer blir man liksom inte klokare på att fundera över utan det gör bara ont. Hänt har liksom hänt och kan inte göras ogjort. Exempelvis så dog min systerson i psd för massor av år sedan. Nu vet man så mycket mer om psd än man visste då och som min syster brukar säga så ”gjorde de nog alla fel” men man visste inte då, och även om vi vet nu och skulle kunnat göra annorlunda så kan min systerson aldrig komma tillbaka. Han är liksom för alltid borta och han kommer alltid saknas oss, men vi kan ju inte förebrå oss för att det som skedde vi måste gå vidare. För mig har sorgen över min systerson kommit som en boomerang var gång jag fått barn, liksom boomerangen kommer var födelsedag, var jul och var gång någon pratar om psd, och spädbarnsdödlighet…och som sagt det är snart 30 år sedan. Sorgen går aldrig över, den bara bleknar!
Så snälla gumman försök ställa mindre frågor om varför, acceptera mer (ja, jag vet att det är svårt) och försvara din sorg mindre. Du behöver inte försvara den, de som inte förstår kanske aldrig sörjt någon nära anhörig, och framförallt kanske aldrig sörjt en ung nära anhörig. Och det är trots allt så att man aldrig kan sätta sig in hur någon annan sörjer. Så nu slutar jag detta inlägg, för jag är inte du, och vet inte hur du känner, men jag vill dig väl och hoppas att den akuta sorgen skall blekna så snabbt som möjligt. KRAM
.-= Trebarnsmamman´s last blog ..Helt slut! =-.

Kommentar från Hanna
20 december, 2009 kl 20 december 2009 (18:41)

Vill ge dej styrkekramar! Vill även säga att jag hemskt gärna vill börja samtidigt som dej att gå ner i vikt. Jag har efter att jag fått fel på sköldkörteln gått upp ett antal kilo. Är 157 lång (kort) , väger 83 kg. Känns INTE bra. Har börjat få ett blodtryck som ligger på gränsen (140/90), alltid trött. Har även en depression med panikångest som jag haft i 9 år . Så jag vill hemskt gärna få lite stöd till att må bättre. Kram på dej coh ha en riktigt god jul. Hanna

Kommentar från ella
20 december, 2009 kl 20 december 2009 (18:44)

vad fint du skrev, trebarnsmamman, jag kan bara hålla med dig ödmjukt! Man behöver då verkligen inte försvara sin sorg för den är lika unik för var o en som sörjer. Tror inte på regler eller förhållningsorder utan på att man kan mötas spontant där man är. jag har haft en svår förlust i mitt liv o min bästa vän var ett jättestort stöd för mig. Men hon lärde mig oxå en viktig sak. Jag var hyperkänslig för folks ordval o hatade hurtiga kommentarer. Jag ville inte alls prata om min förlust när jag var ute på stan el var o handlade o mådde dåligt om nån frågade. Då minns jag att min vän som var både klok o mogen visade det sig, sade; jag förstår varför folk drar sig undan från en som sörjer! Det blir ju fel hur väl man än menar… Den kommentaren tänker jag ofta på. För det ligger ju ett korn av sanning i det. Man kan inte ”göra rätt” för vad exakt är att göra rätt?? Alla är ju olika, man mår olika, funkar olika… glädje o sorg går hand i hand genom hela livet! Många många gamla människor som jag möter i mitt arbete har varit med om att förlora sina barn i olika sjukdomar o olyckor. Det är inget ovanligt för våran tid, utan det hör till livets villkor! Så jag håller med 3barnsmamman; undvik att fastna i ältandet! Och att försvara din sorg eller skriva hur just du vill ha det. Alla är så olika. Det finns inga regler!

Kommentar från Linda
20 december, 2009 kl 20 december 2009 (19:35)

Självklart blir inte sorgen mindre för att kärleken blivit större. Ett barn kan aldrig ersättas, aldrig glömmas.

Kommentar från Ronja
20 december, 2009 kl 20 december 2009 (19:38)

Om du glömde bort Linnéa nu när bebisen kommit så skulle jag starkt betvivla din lämplighet som mor… Men det gör jag inte. Att du minns Linnéa, pratar om henne och dina känslor(ÄLTAR, om man vill kalla det det…) och sörjer henne visar bara hur mycket du älskar henne. Och hur kan det vara fel att älska sina barn? Hur kan det vara fel att prata om sina änglabarn?

Något som folk verkar ha svårt att förstå är hur otroligt viktigt ”ältandet” är. Vissa håller tyst om sina känslor, och klarar sig kanske bra ändå. Andra behöver prata, ifrågasätta, skratta, gråta, vara arg och ställa frågan VARFÖR ca 370 miljoner gånger…

Man måste få älta… Men även försöka förstå de människor som inte orkar med att lyssna. Jag tror att nästan alla som tröttnar på ältande, eller ber en att rycka upp sig eller ”gå vidare”, gör det enbart för att de känner sig maktlösa. Och det är de ju till viss del! För hur ska någon någonsin kunna ta sorgen ifrån dig, det går ju inte! Det kommer alltid finnas där, i någon form. Och det folk verkar ha allra svårast att förstå är att sörjande (eller folk som mår dåligt eller är ledsna av en eller annan anledning) inte alls letar efter nån som kan lösa ens problem… De vill ju bara ha nån som lyssnar.

Kommentar från J
20 december, 2009 kl 20 december 2009 (21:20)

Jag tror faktiskt att du har fått väldigt många att ”tänka om” när det gäller bemötandet av människor i sorg. Väldigt många läser din blogg och jag är ganska säker på att dina läsare pratar om det som du skriver…. Själv har jag ändrat mitt bemötande sedan jag började läsa din blogg. Nu tänker jag på ett helt annat sätt än tidigare! Du har också hjälpt mig att förstå lite bättre varför människor ibland avslutar sitt liv. Kan inte förklara riktigt, men det har du! Jag har tänkt på min nära anhörig(som avslutade sitt liv på samma spår som din Linnéa)varje dag i 15 år. Först nu börjar jag förstå varför… men jag kommer aldrig att få veta helt säkert förstås. Men det är iaf lite lättare… Tack för att du skriver om självmord och uppmärksammar detta! Det ska inte tystas ner!

Kommentar från Camilla
20 december, 2009 kl 20 december 2009 (22:20)

Klart att Linnea alltid kommer ha sin plats, tror kanske att det känns bättre för en del att tänka tanken att lillasyster ”ersätter” för att det får dem som säger eller tänker så att må bättre..för så ont gör det verkligen att ta till sig din sorg fastän jag aldrig träffat dig eller Linnea så är de bara oerhört hemskt att tänka sig in i din verklighet…bara de gör att man måste hitta försvarsmekanismer..Jag har tack och lov mina barn i behåll men vet att det är till låns och har blivit smärtsamt medveten om att det INTE är en självklarhet bla. genom din blogg…så faktum är att jag uppskattar tiden med mina barn mer efter att ha läst din blogg, tack för det =) Linneas död kommer definitivt inte varit förgäves det är jag övertygad om!!!!!!!!!!!!!!!! HA EN RIKTIGT SKÖN JUL OCH GOTT NYTT ÅR <3 kram från en cybervän som följt din resa från start

Kommentar från marianne
21 december, 2009 kl 21 december 2009 (9:27)

Kloka ord! Jag funderar på att ha en ”minnesfest” för att verkligen minnas min pappa. Efter hans död finns det nästan ingen som talar om honom nu 11 år efter. Så har det varit nästan från början. Jag skulle vilja att de som kom till festen tog med sig foto och ”video” av honom. Jag vet att flera släktningar har bilder jag aldrig har sett. Det skulle kännas så fint. Sedan skulle man kunde berätta historier/minner från den tiden han fanns.
Jag hade precis blivit mamma för förste gången när min pappa tog sitt liv. Det var en tröst i det svåra. Jag kommer i håg många märkliga kommentarer från människor som ville väl men som strödde salt i såren utan att förstå. Själv känner jag mig osäker när jag möter människor i sorg. Jag tror att när man är så rädd för att säga något fel då blir det ofta fel.
Jag önskar dig och din familj en riktig god jul! Kram Marianne

Kommentar från Karolin, min blogg och jag
21 december, 2009 kl 21 december 2009 (19:36)

Självklart kan man som icke drabbad, utan att ha förlorat någon man har kär, förstå fullt ut hur det känns MEN jag tycker ändå att man borde kunna förstå att livet är inte så svart och så vitt att fullständig sorg kan suddas ut även om man får in en stor glädje i sitt liv, och att ett levande barn aldrig kan ersätta ett som dött.

Sedan kommer självklart ett nytt liv in med stor glädje i ens liv, men det är aldrig ”istället för”.

Det är svårt att veta hur man ska bete sig när någon har t ex sorg, men jag tycker ändå att man får försöka att finnas där genom handling och genom ord även i svåra stunder. Att man inte bara kan vara där när glädjen är där.

Jag förstår precis hur du tänker.

Kommentar från Helene
21 december, 2009 kl 21 december 2009 (22:42)

Du berör på djupet (än en gång)…
Jag läser din blogg då och då…
Jag får alltid en tår som trillar på kinden…
Både av glädje och sorg…
Jag blir glad av att höra dig prata om både lillasyster och om Linnea…
Jag vill veta allt om lilla bebisen men oxå om din fina Linnea…
KRAM TILL DIG….

Kommentar från Karolin
22 december, 2009 kl 22 december 2009 (11:08)

Inte förstå fullt ut menar jag förstås, jag var visst lite väl snabb med att svara.

Faktum är att det är ju ingen som uppmanar en nybliven mamma med barn i livet att glömma bort sina övriga barn när hon får ett ”nytt”, så jag förstår inte varför vi som förlorat barn och får barn igen råkar ut för de uppmaningarna.

Kommentar från Maj
25 december, 2009 kl 25 december 2009 (11:59)

Tycker att ordet ”Älta” är fel ord att använda i ditt sammanhang. Du ska verkligen inte använda det, någonsin! Du säger själv att det måste få ta tid, att sörja och det ska det också få göra. Du verka ha hanterat det här med Linnea väldigt bra och du tar dig igenom dagarna. Du är stark och modig!

Kom ihåg att jag tänker på dig och er, nästan varje dag.. men ni har fastnat hos mig och det är riktigt tråkigt det som har hänt. Men det kanske finns en mening med allt som händer? Och Linnea har säkert det bra nu!

Jag kommer aldrig förstå, men jag kan tänka mig hur jobbigt ni måste ha haft det. Och jag är glad över att ni har fått ”lillasyster” och ja vet att du inte skulle ersätta henne som Linnea eller någonting annat. Du sköter dig så bra. Låt dom andra, som inte förstår , vara ifred!:)

Kommentar från Tuija
28 december, 2009 kl 28 december 2009 (15:11)

Så sakteligen tvingas man lära sig att hålla även sorgen i hand, tillsammans med glädjen. Men det tar tid och det får ta den tid som behövs.

Kramen Tuija
.-= Tuija´s last blog ..Tröttsamt! =-.

Kommentar från Tonårsmorsa / Fatou
28 december, 2009 kl 28 december 2009 (22:21)

Jag tror aldrig att en människa kan ersätta en annan. Alla människor är unika. Trots att jag inte själv (tack och lov) mist ett barn, så har jag ändå svårt att förstå hur någon kan tro att ett barn kan ersätta ett annat. Självklart är din sorg efter Linneá lika stor som tidigare och saknaden likaså, även om det tillkommit nya känslor av kärlek och lycka över ditt nyfödda barn!

Värme och kramar till dig Ludmilla, som har tålamod att förklara hur du känner! ♥♥♥ Ett gott nytt år önskar jag dig och din familj, samtidigt som jag önskar dig en massa lycka med familjen och många, vackra minnen över Linneá och allt vackert hon bar fram i ditt liv!
.-= Tonårsmorsa / Fatou´s last blog ..Reseberättelse Del 4 =-.

Skriv någonting