Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Svar på frågorna

27 januari 2010 (21:56) | blogg, spotify, tävling | av: Ludmilla

Sandra 17 år vann Spotify-inviten! Grattis den kommer med mailen!

Här kommer svaren på era frågor:

Tror du att det finns en mening med allt som händer ?
Mening och mening… Jag tror att man lär sig väldigt mycket på allt man är med om. Men jag tror inte på ”ödet” eller att det är någon som sitter och styr mitt liv. Tror jag…?

Att du är stark det vet jag men var får du all din kraft ifrån trots allt ni gått igenom?
Har man något val? Man måste ju se möjligheterna. Och att allt är ”både och”. Inget här i livet är väl alltigenom dåligt eller alltigenom bra? Man måste se nyanserna. Jag kan se att det finns bra saker med det som händer. Också.

Har du någon favoritlåt?
Jag tycker om väldigt många låtar och har väldigt bred musiksmak. Några exempel tagna helt slumpvis: Maroon 5: Sunday Morning. Ebba Forsberg: Hold me. Fleetwood Mac: The Chain. Toto: Hold the line. Abba: Tropical loveland. Jason Mraz: I am yours. Green Day: Wake me up when september ends. Rainbow: Temple of the King.

Vad är HCG?
HCG är ett hormon som är det som man mäter en graviditet i grav.test med. Det är också det som mina moderkakstumörceller producerar så det är ett mått på hur sjuk jag är.

Om det inte är en alltför personlig fråga, så skulle jag vilja fråga vilket ditt bästa minne av Linnéa är?
Alla dagar som jag fick med Linnéa är så fina minnen. Jag tänker på allt vi gjort tillsammans, alla mysstunder, alla resor, fiske tillsammans, när vi spelade fyrhändigt på pianot, pratstunder… Jag minns också från två dagar innan hon dog när jag masserade hennes rygg med olja, hennes hud och att hon lät mig vara nära…

Är det svårt att ”bara vara pat” när man själv är utbildad? Kan du vara trygg med din doktor? Tror du läkaren känner sig annorlunda?
Ja, det är knepigt att vara patient när man är läkare. Jag har skrivit ett inlägg om det här…
Jag känner mig helt trygg med min/mina läkare. Hon verkar också trygg i sin roll så jag tror inte att det påverkar henne negativt att jag är utbildad.

Du är ju en framgångsrik kvinna som fått kämpa dig dit du är i dag, har du känt att du missat en del av dina barns uppväxt iom det hårda arbetet? (jag menar alltså ditt arbetsliv)
Jag vet inte om jag är så framgångsrik..?
Jag känner att jag missade en del av Emelies småbarnsår eftersom det var då jag gick läkarlinjen och pendlade till Stockholm från Uppsala. Det blev så långa dagar då.

Annars har jag alltid prioriterat min familj. Så även om jag har jobbat mycket så har jag kunnat bestämma själv NÄR jag har jobbar. Jag har kunnat hämta barnen tidigt från dagis för det mesta (förutom i avgränsade perioder), kunnat vara med på alla avslutningar och uppvisningar och liknande. Jag har också kunnat vara ledig alla skollov så barnen har inte behövt vara på fritids då. Vi har nästan varje år också tagit en lång höstresa med hela familjen.

Jag skulle vilja höra din beskrivning av den perfekta lördagen – hur skulle den se ut för dig?
Då skulle jag vilja sova ut till 8 – 9 på morgonen. Äta frukost i lugn och ro. Sedan gå ut en promenad med min familj, i det vackra solskenet. Vi skulle ha picnic med oss och sätta oss i naturen och fika. Eller så skulle vi ta båten ut till någon klippa. För vi skulle vara i vårt paradis, vårt fritidshus. Under dagen skulle vi spela spel tillsammans, kanske kortspelet Plump eller Bondespelet. Sedan skulle vi laga middag tillsammans och duka fint med tända ljus. Efter maten skulle vi kanske titta på någon film tillsammans och mysa med chips.

Hur bemöts man i sjukvården som cancerpatient? Då menar jag liksom om läkare och personal är trevliga, välinformerade etc.
Jag ligger inte på en onkologavdelning (canceravdelning) utan på kvinnoklinikens tumöroperationsavdelning. Det är tydligen tradition att just den här diagnosen hamnar här och så har läkarna blivit specialiserade på det (det är så himla ovanligt). Men alla som är här har ju cancer. Alla här är väldigt trevliga och hjälpsamma. Hur informerade de är varierar, men det beror ju på att min diagnos är så ovanlig. Googlar de på diagnosen hamnar de här på min blogg ; )

Vem är det som håller i ledningen av simskolan nu när du är föräldraledig och sjukskriven?
Jag har inte släppt det. Jag har ju dator på mitt rum och är uppkopplad remote till kontoret. Men det varierar ju både hur mycket tid och ork jag har till det. Jag har väldigt duktiga medarbetare som sköter verksamheten på ett alldeles ypperligt sätt. En del av mina löpande uppgifter har jag delegerat till olika personer som är mycket kompetenta att ta hand om det. Själva undervisningen har jag mycket professionella instruktörer som sköter. Kort sagt: Linnéas Simskola fungerar precis lika bra som vanligt!

Jag undrar vad bebis ska heta?
Det undrar vi med! 😉

Om du var 19 år igen och i full färd med att ansöka till universitetet, vilken utbildning skulle du välja? Medicin igen eller en helt annan utbildning, om så vilken?
Ingen tvekan: Medicin igen. Jag är otroligt fascinerad av människokroppen och älskar att arbeta som läkare – i lagom omfattning.

Om du fick välja något jag kunde göra för att hjälpa dig, vad skulle det vara?
Du hjälper mig genom att fortsätta följa min blogg och lämna kommentarer ibland. Visa att du tänker på mig. Om du vore en vän från IRL uppskattar jag ett samtal, mail eller SMS ibland!

Bor ni i lägenhet eller hus?
Hus.

Har ni ett sommarhus?
Ja. Ett paradis… 🙂

Hur lyckas du hålla dig så positiv och inte gräva ner dig i självömkande?
Å jag är väldigt ledsen emellanåt. Gråter varje dag faktiskt. Mycket. Men jag skrattar varje dag också. Jag försöker vara i nuet och det som är bra just nu. Det finns ju bra saker hela tiden. Små saker som man måste fokusera på. Stund för stund. Vissa dagar är det svårare, men efter en natts sömn brukar det kännas bättre igen och då får jag nya krafter! Det är helt klart familjen som håller min gnista igång. Utan dem hade det varit svårare…

Är du en kaffe- eller te-människa?
Både och. Jag brukar dricka både kaffe och te till frukost, men sedan blir det kaffe efter lunch och någon kopp till. Jag tycker mycket om grönt te. Känns nyttigt!

Vilken musik lyssnar du mest på just nu? Kan du finna styrka i musiken?
Jag lyssnar på en CD som jag brukar göra yoga till. Det är en slags meditationsmusik. Det ger mig ro och samlar krafterna. Jag är väldigt känslig för musik. Det kopplas så starka minnen till musiken.

Hur kom du på idén om Linnéas simskola, och hur länge har den funnits?
Det var faktiskt mycket en slump hur det blev. Det var när Emelie var liten som min dåvarande make tog henne till en simhall på söndagarna när jag skulle sitta hemma och plugga. Det var en förening som hyrde den simhallen då och då var de tvungna att vara medlemmar i den för att få simma. Min dåvarande man blev snabbt engagerad i handledarskap och styrelse. Och då blev jag det också. Föreningen hade simverksamhet från baby och uppåt. Vi utbildade oss båda till babysimhandledare, som det hette. Det var 1989. När Linnéa föddes 1993 hade vi en tid känt att vårt stora engagemang (vi ägnade all ledig tid åt föreningen och hade det adminstrativa hemma hos oss) inte stod i proportion till vad vi fick tillbaka så vi bestämde oss för att starta eget. Då var vi 23 och 25 år.

En riktig drömdag, hur skulle du tillbringa den?
Med min familj, på en tropisk strand, under en palm, med en paraplydrink…

Hur tar dina killar allt som händer? De är ju trots allt i en ålder där det händer mycket i deras egna kroppar och så ska dessutom hantera förlusten av sin storasyster och att du drabbas av cancer. Ordet cancer är ju väldigt känsloladdat och förknippat med död och oavsett dina väldigt goda prognoser så måste rädslan att förlora sin mamma tagit hårt på dem.
Barn är förvånansvärt anpassningsbara. Så länge vi finns nära dem (någon av oss) och vi berättar noga vad som händer och ska hända så är de i balans. När det händer oförutsedda saker som att jag åker in med ambulans eller att hemgången från sjukhuset blir uppskjuten så skakar det lite. Jag känner sorg över att de i sina unga år varit med om så mycket redan. De vet att det värsta faktiskt kan hända… Men samtidigt så kommer vi varandra så nära i de här svårigheterna att de nog är tryggare i familjen än vad de skulle varit annars och förhoppningsvis så har de erfarenheterna med sig i livet och är då bättre rustade för annat som händer dem senare.

Läste om hur er begravning med Linnéa var. Hur kom ni på bandet mellan urnan och ovan jord?
Jag är med i en mailinglista för föräldrar som förlorat ett barn (ung-i-minne). Det var någon där som tipsade om det.

Varför är det så svårt att möta människor som är sjuka – eller har sorg – alltså varför har vi medmänniskor ofta så svårt att säga och göra ”rätt” saker? Varför är vi rädda för sjuka och ledsna människor?
För att det väcker egna känslor som kanske inte är helt bearbetade eller tankar som man inte vet hur man ska hantera. Man vill väl instinktivt skjuta jobbiga saker åt sidan. Olika människor är olika mycket vana vid att hantera sådant helt enkelt.

Får Bebis gå på babysim nu fastän du är sjuk ? Finns det någon som har tiden att hinna med att ta henne till detta ?
Hon är ju inte 3 månader än så det är inte aktuellt ännu. Jag kommer att se till att hon får simma när jag själv kan komma i väg till simmet. Vi har möjlighet att simma på tider när det inte är andra människor där så det ska nog fungera med tanke på infektionskänsligheten som jag har.

Har du omvärderat något av de val du gjort i livet i och med de svårigheter du drabbats av?
Jag har nog blivit ännu mer medveten om vad som egentligen är viktigt i livet. Det är inte arbetet, karriären, saker utan upplevelser med de som står en nära. Jag ångrar inte några val jag gjort. Jag tycker att jag har levt i enlighet med de värderingarna hela tiden, men det har blivit ännu tydligare de senaste 20 månaderna.

Har du någon kontakt med Linnéas pappa eller hennes syskon på pappas sida..? Har du känt behov av att få dela sorgen med dem..?
Nej, vi har tyvärr ingen kontakt.

Hur kan man förlåta en människa som valt att ta sitt liv..?
Det är oerhört svårt. Jag tror att man kanske kan det, med tiden om man kan skapa sig en förklaringsmodell om varför det skedde.

Tror du att man föds med förmågan till salutogenes? Förmågan att hitta det som ger mening i kaos och får en att uppskatta allt det goda i livet och ta motgångarna med ett visst mått av överseende? Om man inte föds med det, tror du att man kan lära sig?
Anna-Karin: Det här kräver ett helt eget inlägg. Mycket intressant fråga. Jag återkommer!

Hur ser ditt liv ut om ett år, om du får fantisera helt fritt, utan några begränsningar?
Då är jag frisk och ägnar mycket tid åt mina barn och är ute i naturen mycket på dagarna. Jag jobbar så mycket som jag har lust till efter dagsformen. 🙂

Varför kan du inte behandlas i Uppsala så du slipper vara så långt hemifrån?
Eftersom min diagnos, Choriocarcinom, är så ovanlig att det bara blir ett par fall om året så lokaliserar man de fallen till samma ställe så att kompetensen upprätthålls. Läkarna här kan det bättre helt enkelt.

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Annika S
27 januari, 2010 kl 27 januari 2010 (22:22)

Måste passa på att rekommendera en FANTASTISK d okumentär ” Herr Rakowski” om son till två överlevande föräldrar från konc.läger, hur han upplevde mamman och pappan, sorgen efter en bror som han inte visste om han haft, närmandet till pappan som fick flytta in till sonens familj då han blev änkeman.
Hur 40 59 männsikor av kanske 500 alltid är oborliga optimister,

VÄLDIGT bra!
Svt 1 visades den på igär, repris imorgon.

Annika, som arbetat med feber hela dan

Kommentar från Mia
27 januari, 2010 kl 27 januari 2010 (22:41)

Har dotter E också skaffat peruk ? Ta hand om dig Ludmilla och pigga på alla värden nu ! Kramkramkram ! // M

Kommentar från Mari
27 januari, 2010 kl 27 januari 2010 (23:35)

Jag hämtar styrka genom att läsa dina blogginlägg. Hoppas du kan känna att du får styrka från din familj och vänner. Kram

Kommentar från Monika
28 januari, 2010 kl 28 januari 2010 (8:55)

Tack för svaren 🙂

Kommentar från Annika S
28 januari, 2010 kl 28 januari 2010 (9:03)

Märktes att jag inte var så alert då jag skrev igår, tryckfelsnisse härjade …
40-50 människor av ca 500, dvs 10 % av befolkningen , är födda med en optimistisk läggning som inte låter sig kuvas, enligt dokumentärfilmen jag rekommenderat. Den sänds på svt 1 inatt, 01.15, kanske kan man se den på svt play?

Annika

Kommentar från Annika S
28 januari, 2010 kl 28 januari 2010 (9:08)

Dokumentären finns på svt play, se den!

Annika

Kommentar från Tanja
28 januari, 2010 kl 28 januari 2010 (10:10)

du är en inspirationskälla för mig.

Skriv någonting