Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Vikt

28 januari 2010 (10:19) | att hjälpa andra, sjukdom, vikt | av: Ludmilla

Jag har aldrig varit någon ”träningsmänniska”. Jag har kunnat hålla mig i form ändå. I samband med att jag fött mina barn har jag gått upp mellan 25-30 kg i vikt och de har jag varit tvungen att aktivt gå ned.

I samband med att jag fick Emelie som 18-åring så gick jag ned så snabbt att kroppen inte hängde med. Jag var livrädd för att förbli tjock. Jag utvecklade en ätstörning. Efter ett par år av först underätning och sedan överätning lärde jag mig att äta igen. Men, jag var tvungen att börja från början att lära mig hur stora måltiderna skulle vara och att inte värdera mitt utseende.

Varje gång jag då gått upp så mycket i vikt har jag varit tvungen att vara noga med att inte hamna i det läget igen. Och det har gått bra.

Nu väger jag mycket mer än mitt vanliga jag. Dietisten säger att jag inte FÅR gå ned i vikt under cellgiftsbehandlingen. Tydligen går man ned i proteiner, dvs muskler, och inte fett om man går ned i vikt nu. Därför måste jag t o m ta extra näringsdrycker med extra proteiner.

Jag kommer att ta tag i vikten sen. Försiktigt och snällt. Och jag kommer att skriva mer om GI dessförinnan som jag skrivit tidigare, så att ni som vill kan påbörja redan innan.

Man måste vara snäll mot sin kropp.
Man vet aldrig vad den måste orka klara av.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Susanne
28 januari, 2010 kl 28 januari 2010 (12:06)

Du är fin som du är!! 🙂 Och om du nu vill göra något åt vikten senare så gör du såklart det men Tänk INTE på sådant nu! 🙂
Kramar och hoppas dagen är ok idag.

Kommentar från rasmus
28 januari, 2010 kl 28 januari 2010 (12:08)

strunta i vikten!

Kommentar från Cherie
28 januari, 2010 kl 28 januari 2010 (13:17)

En steg i taget – fokusera på att bli frisk och må bra! Låter som en bra plan du har! =)
Jag bakade precis bullar med lillkillen här hemma och när degen skulle bakas ut efter första jäsningen hörde jag honom säga: ”Nämen mamma – titta! Degen ser ut som din mage fast större….” Ja du älskade barn tänkte jag! Min degiga mage är tack vare dig och det är jag stolt över! Kroppen är fantastisk, hur den än ser ut!
Kram å hoppas dagen bli bra!

Kommentar från Mari
28 januari, 2010 kl 28 januari 2010 (14:38)

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter kring vikt/ ätning. Jag gick också ner väldigt mycket i vikt efter jag fött barn, mest för jag måste äta mjölkfritt för mitt barn var känslig mot mjölk. Jag vägde knappt 48 kg till 165 cm, nu har jag gått upp nästan 12 kg och det är klart att man måste jobba lite med känslorna för att acceptera sin vikt.
Man fick ju så många positiva kommentarer när man var som smalast…
Hoppas din dag var bra.
Det var väldigt fint skrivet!

Kommentar från Anna
28 januari, 2010 kl 28 januari 2010 (16:11)

håller med; du är fin o bra o perfekt såsom du är!! 🙂 Efter en anhörigs svåra sjukdom som förändrat livet totalt för mig så tycker jag numera vikt o utseendefix är sååå bagatellartat – bara man är frisk o har hälsan o får leva!! Det är långt mycket viktigare än hur mycket el lite man väger.. petitesser i sammanhanget. Numera diggar jag mig själv precis som jag är! bara kroppen funkar som den ska.

Kommentar från maja
28 januari, 2010 kl 28 januari 2010 (21:34)

Hej. tittar in här så gott som varje dag sen ungefär ett år tillbaka. Idag när jag läste tidningen på jobbet såg jag linneassimskola, vet inte varför jag reagerade men jag blev så glad av att se annonsen.
Min arbetskamrat sa att den nästan alltid är med och frågade varför jag började prata om den, så drog en väldigt snabb förklaring om din blogg.

Det är också i morgon 4 månader sen min älskade bästa vän gick bort efter 5år starkt kämpande mot cancern.
Känns som många i min ”närhet” sjuknar in nu, även en annan arbetskamrat åkte in akut i helgen och har redan gjort 2op i hjärnan.

Men ni är så starka och jag har hela din familj ofta i tankarna redan när det ”endast handlade om” Linnea
Tusen kramar!!!

Kommentar från Mia
28 januari, 2010 kl 28 januari 2010 (23:14)

Kära Ludmilla…..och jag som kallade dig tjockis när du väntade lillsessan….FÖRLÅT ! Kramkram !

Skriv någonting