Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

KBT – snabbfix för ytliga symtom eller terapi på djupet?

3 februari 2010 (14:40) | depression, psykiatri, självmord, sjukvård | av: Ludmilla

Det har en tid pågått en häftig diskussion mellan de psykologer/psykiatriker som har inriktningen psykodynamisk teori samt de som inriktningen Kognitiv beteendeterapi (KBT).

Diskussionen tog extra mycket fart i höstas efter att rekommendationerna från Socialstyrelsen om att fler skulle erbjudas KBT kom ut efter att man konstaterat att lindringa depressioner inte i första hand ska rekommenderas medicin. Hur ska alla patienter som behöver få KBT kunna få det när tillgängligheten på terapeuter anses vara begränsad? Frågan är också hur begränsad tillgången är egentligen. Problemet är väl framför allt att Landstingen inte har avtal med så många, vilket innebär att ett psykologbesök kan kosta dryga tusenlappen för patienten om man måste betala själv.

Landstingens lösning på problemet har varit att snabbutbilda KBT-terapeuter. KBT-light, liksom. Detta har i sin tur fått kritik av de som har en gedigen KBT-utbildning. Man måste kunna se hela patienten, göra en nogrann beteendeanalys och se hela patienten.

Psykodynamikerna kritiserar KBT för att vara ytlig terapi som inte går på djupet och ser orsakerna till problemet. Det stämmer ju i viss mån. KBT fokuserar på här och nu och det som man som patient upplever som problemet som hindrar en i vardagen. Man tittar på tankar, känslor och beteenden som påverkar varandra hela tiden och så försöker man gå in och påverka dessa skeenden. Men faktum är att man även som KBT-terapeut i sin beteendeanalys måste titta på orsakssammanhanget och göra patientens reaktioner begripliga utifrån den bakgrund man har. Enligt Aaron Beck tittar man på grundantaganden, mellanliggande antaganden och utifrån dessa springer sedan de negativa automatiska tankarna (NAT) som så mycket stör vårt dagliga tankeliv.

Självklart är en bra terapi avhängigt en kunnig terapeut – oavsett terapeutisk inriktning.

Anna Kåver, välkänd psykolog, föreläsare och författare samt även drivande för utvecklingen av terapiformen DBT (dialektisk beteendeterapi) i Sverige skrev på SvDs Idagsida häromdagen om hur viktigt det är att se patienten i sin helhet, med hela djupet även i KBT. Hon uppmanar samtidigt att de olika sidorna ska sluta fred i frågan.

Kanske är det så att man i dialektikens tecken kan se att det inte måste vara antingen eller, utan både och?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Annika S
3 februari, 2010 kl 3 februari 2010 (17:44)

Vad gäller unga människor i kris och med ångestproblematik så är min enda reflektion att kunniga team med blandad kompetens , engagemang och med förmåga att inge HOPP, ” vi kan och skall hjälpa dig ”, ” vi vet vad du går igenom och att det finns vägar att må bättre och en ljus framtid för dig också”, och att ta tillvara de människor som , oavsett yrkestitel , den unga känner förtroende för.

Min dotter knöt an till en vikarie på behandlingshemmet, denna unga kvinna brydde sig också extra mkt om Anna. ändå sändes hon ( i dåligt skick) ensam, med buss och tåg, till Malmö för KBT, 1 1/2 timmes resa i varje riktning, med svåra tvångstankar och ångest.

Tanken var säkert god, men i realiteten övermäktigt för Anna.

Annika

Kommentar från Görel
3 februari, 2010 kl 3 februari 2010 (20:31)

Tack för detta inlägg Ludmilla,
härligt att du orkar hänga med i debatten trots din sjukdom. Underbart också att läsa om vändningen i dina HCG värden! Önskar dig all kraft o styrka nu under nästa behandlingsomgång – o att du slipper infektioner framgent.

Åter till KBT kontra dynamik. Jag har prövat bägge varianterna, olika behov under olika perioder av livet (?) Ren beteendeterapi däremot uppskattade jag inte då jag var akut traumatiserad för ett par år sedan. Har faktiskt även prövat relativt outbildade samtalsterapier o även det kan fylla en god funktion.
Tyvärr har jag även sett att piller är billigare än samtal inom psykiatrin o i mitt arbete som sjuksköterska – o då kan man ju snacka om ytlighet. Jag önskar att tillgängligheten på kompetenta samtalsterapeuter skulle öka men har svårt att se hur landstingen ska lösa detta.

Jag uppskattar Anna Kåver o Åsa Nilsonnes ljudböcker mycket, under vintern har dessa gett mig en slags terapeutisk insikt på djupet – utan att gå i terapi 😉 Det är ju ett alternativt sätt att gå då grunden redan är lagd med hjälp av andra.
.-= Görel´s last blog ..O se det snöar igen – men SJ klarar sig någorlunda =-.

Kommentar från Susanne
3 februari, 2010 kl 3 februari 2010 (23:07)

Väldigt intressant inlägg, vi hade en diskussion om det här i skolan häromdagen. Jag håller med Anna Kåver fullt ut. Min erfarenhet efter många års terapi på psykodynamiskt, KBT och även snuddat vid DBT är att alla tillför sitt. Men den som säger att KBT aldrig går på djupet anser jag inte veta vad han pratar om. Självklart kan det vara väldigt olika beroende på sitation, terapeut o.s.v Men att döma ut hela behandlingsformen på de grunderna känns helt felaktigt.

I höstas kom jag i kontakt med en enhetschef inom psykiatrin via skolan då jag gjorde en rapport i en kommun. Hon var ansvarig för en öppenvårdsmottagning med en upptagning på ca 150.000 personer. Jag frågade om de hade KBT inom enheten. Svaret jag fick gjorde mig spak för det kändes så förlegat och obildat. Hon sa att de inte hade det men funderade på att utbilda någon. Motiveringen till att de inte hade det var att KBT inte riktigt passade deras patienter. De var för sjuka och kundes inte ”fixas” på 10 behandlingar… Hennes bild som enhetschef var alltså att KBT enbart ges i serier ala fobibehandling. Jag kanske skulle nämnt för henne att jag själv gått i KBT i 5 års tid 1-2 ggr/ vecka. Det har verkligen gett mig verktyg att ta mig vidare, men jag är också tacksam för den psykodynamiska terapin jag haft innan. Kanske hade jag inte varit mottaglig för KBT annars? Vem vet.

Jag hoppas verkligen att man skulle kunna släppa lite mer på sina områden och öppna upp för möjligheten att man kan hjälpas åt. Det ska inte bero på var i landet man bor om man ska få den ena eller andra behandlingsformen. Bara för att man ex. i Dalarna vill pyssla med en form eller i Stockholm en annan, grovt räknat.

Kommentar från Björn
4 februari, 2010 kl 4 februari 2010 (9:01)

Nu är det min tur att vara med i ”Efter 10” på tv4 med Malou, på måndag!

Kommentar från assìduus
4 februari, 2010 kl 4 februari 2010 (15:31)

Mycket intressant inlägg. Själv tror jag på mångfald, och där det kan behövas olika terapiformer beroende av patienternas grundläggande förutsättningar och behov. KBT passar säkerligen många, men långtifrån alla. Har själv en funktionshindrad dotter med Aspergerssyndrom och även postraumatisktstressyndrom, och där den sistnämna diagnosen har utlösts av en mycket våldsam händelse som har förändrat hennes liv radikalt och givit känslomässiga skador. Tyvärr har KBT visat sig fungera dåligt i hennes fall. Som jag uppfattar det kräver KBT en ganska god generaliseringsförmåga, något som ofta är en bristvara hos individer med Aspergerssyndrom. Här behövs allså helt andra terapiformer många gånger i kombination med medicinering.

Kommentar från CatarinaH
4 februari, 2010 kl 4 februari 2010 (16:01)

har för lite erfarenhet för att kunna uttala mig om detta men tycker som någon före mig att mångfald är viktigt o att det ju beror på vad man har för diagnos/problematik, personkemi etc Man kan ju även behöva olika terapier under olika faser i livet o vad jag gillar med KBT är att den hjobbar här o nu o ger en verktyg att själv hantera sitt liv!

Kommentar från Linda
4 februari, 2010 kl 4 februari 2010 (16:10)

Jag kommer från en bakgrund av PTSD, djup depression och suicidförsök.
Det tog otroligt lång tid för mig att få hjälp, över nio månader från det jag först tog kontakt med vården. Under dessa månader mådde jag uselt, och inte hjälpte det att gång på gång bli bortviftad som en irriterande fluga. ”Här får du lite piller, ryck upp dig!” Kan inte räkna ens hur många gånger jag åkte in till akuten med armar som mer liknade köttfärs än just armar.
Tillslut fick jag terapi bestående av KBT, medicinering och samtalsterapi i kombination. Det tog tid, och var otroligt jobbigt, men jag kom vidare och kunde leva igen. Men jag hade inte orkat bearbeta allt om jag inte haft medicinerna som stöd i behandlingen.
Har inte provat något annat så kan inte uttala mig om de andra behandlignsmetoderna.

I dag mår jag bra, bättre än någonsin faktiskt. Medicinfri sedan flera år tillbaka och har svårt att förstå hur jag kunde må så dåligt som jag gjorde.

Kommentar från Cornelia
4 februari, 2010 kl 4 februari 2010 (16:57)

Tittar in här då och då för att läsa om din och familjens kamp efter Linneas bortgång och nu även din cancerdiagnos. Älskar att du blandar så olika teman, men som ändå hänger samman, allting kretsar kring liv och död.

Jag har varit patient inom psykiatrin sedan jag var 14, idag är jag snart 22 år. Har testat både traditionell psykoterapi och nu de två senaste åren även KBT. Min KBT-behandling har jag fått väldigt intensivt på behandlingshem och det har verkligen hjälpt mig otroligt mycket. Det jag gillar mest med KBT är ändå att det kan användas av alla, och är någonting man alltid har nytta utav. Jag brukar säga att jag lever och andas KBT, för varje dag funderar jag över varför jag gör som jag gör, reagerar som jag gör och tänker och känner som jag gör. För mig är det viktigt med sambanden, att förstå hur saker och ting påverkar mig. Det var någonting jag aldrig fick inom psykoterapin.
Innan jag flyttade till behandlingshemmet hade jag en psykolog inom den psykiatriska öppenvården som ansåg sig bedriva KBT-behandling, men idag kan jag se att inget av det vi pratade om hade någonting alls med det som egentligen är KBT. Jag tror det är ett av psykiatrins problem, att många som sägs ha kunskap inom KBT inte är speciellt kunniga ändå. Jag menar inte att det är så överallt, men precis som du själv skrivit så har man snabbutbildat kbt-terapeuter för att möta patienternas behov, och en snabblösning håller aldrig i längden.

För mig var KBT helt rätt. Jag älskar det, och jag vill själv så småningom bli KBT-terapeut. Mest för att det är så otroligt användbart. Jag pratar mycket med familj och vänner, och de har lärt sig en hel del genom att jag har gått i behandling. Ett flertal nära vänner har sagt till mig att de i vissa situationer har använt sig av det jag har berättat, och där märker man genast hur bred genomslagskraft som just KBT har.
För andra människor kanske det är något helt annat än KBT som behövs. Jag har vänner som blivit hjälpta av DBT, såväl som musikterapi eller psykodynamisk terapi.
Och att man inte går på djupet i KBT är helt befängt. Ingen har tidigare gjort en så grundlig analys om varför jag mår som jag gör, som de gjorde när jag flyttade till behandlingshemmet. Det spred mycket ljus över alla frågor som både jag och mina föräldrar gått med i så många år.

Önskar verkligen att man inte behövde säga att en terapi är bättre än någon annan, att man kunde samarbeta och ha så bred kompetens som möjligt på ett och samma ställe. Kanske kan det även vara så att patienter behöver olika slags terapi under olika stadier i sitt tillfrisknande.

Kommentar från Ingrid
5 februari, 2010 kl 5 februari 2010 (1:36)

Det här är sånt som jag tycker är tramsiga diskussioner. Jämföra den ena inriktningen mot den andra. Varför måste den ena utesluta den andra. Allt handlar ju om individen och vilken problematik som finns.
Det blir prestige i det hela och jag känner det som om det är sandlådekrig som utspelar sig i vuxenvärlden och av människor som är utbildade i psykologi.

Jag kan däremot förstå diskussionen om snabbutbildningar. Tänk om man skulle snabbutbilda piloter….

Kommentar från Miss C
5 februari, 2010 kl 5 februari 2010 (10:23)

Jag tycker inte att KBT fungerar. Iaf inte för mig… =/ Haft anorexi i snart 4 år.
Gillar din blogg förövrigt =)
.-= Miss C´s last blog ..Trollbeads =-.

Kommentar från Carrou
6 februari, 2010 kl 6 februari 2010 (10:47)

Jag går själv just nu i KBT-terapi och det är det bästa jag gjort i mitt liv. Nu har jag inte särskilt stora problem och fixar mycket på egen hand men jag tycker vi visst pratar som saker förr också och jag får beskrivet varför jag kanske reagerar så som jag gör nu! Jag fick även tid dit snabbt första gången även om mina besvär inte var särskilt stora, (är 22 år och utbränd med en viss släng av depression) nu bor jag i och för sig i Skåne. Hoppas fler kommer att få tillgång till detta! Hoppas du blir bättre, kämpa på! Kramar

Kommentar från tr
22 februari, 2010 kl 22 februari 2010 (23:32)

medicin kan inte lösa alla problem! det hjälper till en del, men en depression har ofta bakomliggande orsaker, och för att man någon gång ska kunna bli medicinfri så måste man bearbeta det och förstå sig själv och sitt beteende. Att bara skriva ut medicin är lite som att sopa det under mattan…

Kommentar från Akupressur
19 mars, 2015 kl 19 mars 2015 (14:52)

Gammalt inlägg men fortfarande väldigt intressant och aktuellt

Skriv någonting