Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Ensamt fredagsmys

5 februari 2010 (20:19) | Babytiden, barn, Cancern, självmord, sjukdom, sjukvård | av: Ludmilla

Jag är på KS. Ensam idag. Jag har fått min andra behandling med cellgifter direkt in i ryggmärgsvätskan. Förra gången, för 2 veckor sedan, slutade det med en blodförgiftning. Av den anledningen är jag kvar idag för observation. Det är bara att hoppas att det inte blir någon feberfrossa i natt.

Jag åkte hit med sjukresor imorse och sedan kom familjen och besökte mig några timmar på eftermiddagen. De är så söta mina fina små barn! Storebröderna är rörande söta mot sin lillasyster.

Jag har nu fått två behandlingar i ryggen av tre. Nästa blir om 2 veckor. Det känns skönt att kunna bocka av vissa saker. Jag får detta för att förebygga att det sprider sig små celler till hjärnan som där kan bilda metastaser.

Imorgon ska jag kunna åka hem igen. Jag har två dagar kvar av den intravenösa antibiotikan som ju är för blodförgiftningen jag fick. De doserna får jag i Uppsala.

På måndag är det dags för Dag-8-behandlingen i kur 3 (kurerna är på 14 dagar med behandling dag 1, 2 och 8). Men då ska jag kunna åka till Karolinska över dagen om allt går som det ska.

I onsdags gav jag mig själv en spruta, Neulasta, i magfettet (som jag har gott om). Den stimulerar bildningen av de neutrofila granulocyterna (en vit blodkropp som tar hand om bakterieinfektioner). Jag har ju haft problem med att de varit för låga, vilket är en effekt av cellgiftsbehandlingen. Idag hade jag massor av dem (11.2, referensvärde: 1.6-7.5) så det ska nog hålla till hela kuren!

Jag har en del funderingar kring detta med hur folk förhåller sig till någon som har en cancerdiagnos. Och hur det i viss mån skiljer sig från hur folk förhåller sig till någon som drabbats av att någon närstående tagit sitt liv… Jag återkommer om det…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Sara
5 februari, 2010 kl 5 februari 2010 (20:32)

Så fina bilder! Håller tummarna för att natten blir lugn och att dy får komma hem som planerat imorgon!

Varm kram
.-= Sara´s last blog ..Minska tabun kring självmord! =-.

Kommentar från Soffis
5 februari, 2010 kl 5 februari 2010 (20:46)

Vilka underbara gossar du har Ludmilla!
Syns verkligen hur mycket de håller av sin lillasyster!

Kommentar från Monica R
5 februari, 2010 kl 5 februari 2010 (20:57)

hej, håller tummarna att du får sova en skön natts sömn och inget krångel alls tillstöter och du kan åka hem imorgon bitti <3

När min dotter fick sin cancer, decimerades vän-skaran drastiskt.. vet inte om de inte vågade eller inte orkade? men det var ett tungt svek, på samma gång finns det andra vänner, som bara varit periferin innan, som klivit in och blivit riktigt nära goa vänner.. Ser fram emot ditt inlägg och funderingar!

kram Monica R

Kommentar från Anna i Limhamn
5 februari, 2010 kl 5 februari 2010 (21:12)

Hej Ludmilla!

Jag läste på termin 5 i Uppsala för 17 år sedan och tog därefter studieuppehåll pga graviditet. Jag minns när du kom till vår kurs – du var (och är fortfarande) så påfallande vacker. Som jag minns det hade din pappa då nyligen oväntat dött i ung ålder och det var jobbigt för dig att gå patologiterminen. Jag och min man som gick samma termin på läkarlinjen fick barn hösten -92 och kom i kontakt med dig och din före detta man då vår son gick på babysim. Av en händelse hamnade jag på din blogg i våras. Jag har varit inne på ST inom barnpsykiatri men de brister jag dessvärre känt av har avskräckt mig och din plågsamma erfarenhet av densamma stärker beslutet. Jag beundrar dig alldeles oerhört, Ludmilla, och jag läser din välskrivna och insiktsfulla blogg med stor behållning.

Jag vill också säga att jag är så glad att ni har fått lilla Söt … kämpa nu på mot choriocarcinomet (som du ju kommer att besegra även om det kommer att kosta blod, svett och tårar) och kom ihåg att du är speciell, jag minns dig så väl trots att vi träffades under en kort period för länge sedan.

Stor kram från Anna i Limhamn

Kommentar från Jerry
5 februari, 2010 kl 5 februari 2010 (21:18)

Vilken kämpe du är! Du är otrolig.
Tanke och kraft!
.-= Jerry´s last blog ..Jeffree Star – Get away with murder =-.

Kommentar från B
5 februari, 2010 kl 5 februari 2010 (22:08)

Ska bli intressant att läsa dina jämförelser ang omgivnings reaktioner cancerdiagnos/självmord.
Jag har erfarenhet av både ock. Ibland känner jag mig trygg, ibland undrar jag om inte livet lärt mig någonting.

Fortsatt Kraft till dig!

Kommentar från 24 år och snart pappa
5 februari, 2010 kl 5 februari 2010 (22:25)

håller tummarna att du får sova en skön natts sömn
.-= 24 år och snart pappa´s last blog ..Mot stan! =-.

Kommentar från Ann
5 februari, 2010 kl 5 februari 2010 (23:13)

Reaktionerna är nog mycket fega tyvärr.Önskar att vi människor skulle vara mycket ärligare mot varandra och livet. Tycker att du är underbar och fantastiskt öppen, önskar att många fler skulle var som du. En bit av mig lever genom dig.Ber för dig och de dina kramar Ann

Kommentar från Linda
5 februari, 2010 kl 5 februari 2010 (23:19)

Vilka underbara barn du har!! Hjälpsamma storebrorsor (och det har vi här också)! 🙂

Önskar också att jag vågade ge mig själv en spruta, men jag är så himla feg med sånt. Så i morgon får hemsjukvården komma hem till mig och trycka in Neulasta-sprutan… fast de ska även få kolla mina stygn efter borttagningen av port-a-cathen och se ifall de kan plocka bort dem. Det läker så himla långsamt och kommer nog bli ett riktigt fult ärr där. 🙁

Kram på dig och jag önskar dig och din familj en trevlig helg!
.-= Linda´s last blog ..IDAG FICK KAMERAN FÖLJA MED UT =-.

Kommentar från camilla
6 februari, 2010 kl 6 februari 2010 (10:05)

Hej! Har aldrig kommenterat hos dig förut. Tycker också det ska bli intressant att läsa dina jämförelser med omgivningens reaktioner. Har själv erfarenhet av hur vår bekantskap/ familj betedde sig när vår son blev cancersjuk förra året. Ganska många har varit väldigt osynliga, tyvärr. Rädsla kanske, jag vet inte…Det värsta är att jag känner mig så besviken på dom. Men man får vara glad för dom som verkligen engagerar sig. Camilla.
.-= camilla´s last blog ..grattis =-.

Kommentar från Lillemor
6 februari, 2010 kl 6 februari 2010 (10:36)

Man har ju inget val i sitt liv man måste ju kämpa vindare Jag vet när man går igenom som du gör så är det ju tufft Jag vet jag miste min dotter 07 vet hur folk försvinner dom har ju så svårt o prata om döden o om man har drabbas av svår sjukdom tror det är så för dom flesta. Håller tummarna att det kommer gå bra för dig kram Ehliens mamma
.-= Lillemor´s last blog ..Nellie så söt =-.

Kommentar från Kulisen
6 februari, 2010 kl 6 februari 2010 (11:02)

När jag fick min cancerdiagnos så försvann några vänner. Jag tror de var rädda för hur de skulle bemöta mig. Däremot så har de vännerna som jag har kvar ställt upp hur mycket som helst.
Hoppas att du kommer att må bättre. Jag hade blodförgiftning 2 gånger under min behandlingstid, och den där sprutan fick jag också ta, fast i låret. Men det fanns fett där med 🙂
Goa killar som ser så stolta ut över sin syster. Ha det bra!
Kram
.-= Kulisen´s last blog ..Gaaaaa!!!! =-.

Kommentar från Susanne
6 februari, 2010 kl 6 februari 2010 (11:15)

Håller tummarna för att din kropp är stark nog för behandlingen, så att du inte behöver ha mer komplikationer nu.

Du är stark Ludmilla! Förstå när du om du om ett år tänker tillbaka på den här tiden, tänk så avlägset det kan komma och kännas då. Ibland går tiden så snabbt och ibland så långsamt. Låt oss hoppas att tiden som är jobbig svischar förbi dig, och stunderna av njutning och nöje med de dina segar sig fram. Vet du vad, snart är du där när allt det här bara är dåtid och nuet är alldeles alldeles underbart.

Styrkekramar till alla friska celler!

Kommentar från Leena
6 februari, 2010 kl 6 februari 2010 (13:12)

Hej Ludmilla,
Så söta dina pojkar är när dom pysslar om bebisen, kan ana den stora kärleken mot det lilla livet!

Kommer att vara spännande att läsa dina erfarenheter. Jag tror att många tänker så här :” det finns större sannolikhet att drabbas av cancer än att en nära anhörig ta sitt liv.” Rädslan av att själv dö finns kanske där…vet inte.
Ta hand om varandra…och njut av helgen med familjen.
Kramar
.-= Leena´s last blog ..Ett år av saknad… =-.

Kommentar från mia
6 februari, 2010 kl 6 februari 2010 (16:33)

lycka till! Jag har oxå upplevt hur de man trodde var ens nära vänner backar undan ifrån en när man går igenom nåt svårt likaväl som de man inte trodde skulle finnas där verkligen tog ett steg närmare. Det är nog bara så.. inte lätt att veta hur man ska beté sig o jag tror att de flesta andra har såå fullt upp med sig själva o sina liv o med att få ihop allting att det liksom bara blir så. Döden är inte lätt att prata om ”bara sådär” – det tror jag ingen tycker. De tankarna är djupt personliga. Tror inte heller att det är just dessa tankar man vill ventilera med sina vänner utan mer dela de vardagliga upplevelserna – gemenskapen! få lita andrum från allt det svåra, få vara med på ett hörn utan att behöva vara glad o hurtig.. man ska nog inte ha alltför stora krav el förväntningar på vänner för man är inte mer än människor. Ibalnd om jag får säga det, så tror jag att man har lite egen del i att folk kan dra sig undan från en för att man kanske inte själv orkar höra av sig! Det kan vara väldigt förvirrande att fortsätta umgås med någon som sällan el aldrig orkar ta kontakt.. tråkigt men så kan det vara! När min bästa väninna fick brsöstcancer så drog hon sig undan helt ifrån mig.. det var inte helt lätt för mig att hantera. Jag blev ju lika rädd o chockad som henne o hon svarade inte när jag ringde, smsade, mejlade – på låång tid så visst handlar det om att både ge o få..

Kommentar från Susanne
6 februari, 2010 kl 6 februari 2010 (17:12)

Hoppas du kommit hem och får lördagsmysa hemma idag!! =)

Kramar!!

Kommentar från corall/Lilla H
6 februari, 2010 kl 6 februari 2010 (17:54)

Oh, vilka fina storebröder! Man kan nästan se bandet mellan dem – härligt!

Sen vill jag bara snabbt kommentera att det verkar som om gemene man vill ha en personlig erfarenhet för att vilja/kunna/orka engagera sig. I vad svårigheten du än drabbats av gäller. Cancer drabbar fler men den potentiellt dödliga utgången vill folk – generellt sett – inte gärna låtsas om. Tvärtom får man höra om allas mostrars kusiners gymnastiklärare som överlevde.

Önskar dig & familjen en härlig lördag med pys-pys
Varmaste kramen
corall/Lilla H
.-= corall/Lilla H´s last blog ..Pys-pys rockar! =-.

Kommentar från Dottern
6 februari, 2010 kl 6 februari 2010 (18:38)

Tack 🙂
Jag önskar så att jag hittat den informationen själv när Pappa var sjuk. Det är det som driver mig.
Kramar
.-= Dottern´s last blog ..Hjälpa någon med självmordstankar =-.

Kommentar från En annan mamma
6 februari, 2010 kl 6 februari 2010 (19:43)

Är det inte konstigt att ha en dotter utan identitet (namn) ? Varför har ni inte bestämt något än? Förstår ni haft mycket,

Kommentar från kajsa
6 februari, 2010 kl 6 februari 2010 (20:58)

jag tror att man vinner på att vara den som själv talar om för sina vänner hur man orkar, mår o önskar ha det så att man kan prata med varandra. Alla är så olika, vad som känns rätt för en blir helt fel för den andra. Det är inte alltid helt enkelt att stå vid sidan av o se sin vän må så dåligt o drar då vännen sig undan o inte längre orkar höra av sig så kan det bli osäkerhet om man själv ska fortsätta att höra av sig därav tror jag man riskerar att ”tappa” några vänner.. Det är inte alltid som vännerna tar avstånd utan ibland kan det faktiskt vara så att man själv omedvetet stöter ifrån sig sina vänner o går in i sig själv (vilket ju är fullt förståeligt men då behöver det inte alltid vara så att vännerna drar sig undan)

Kommentar från kajsa
6 februari, 2010 kl 6 februari 2010 (20:59)

funderar förresten oxå över dotterns namn..?

Kommentar från Kaela
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (12:31)

Du har fått en utmärkelse av mig.
Hämtas på min sida

Kommentar från Ludmilla
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (13:42)

En annan mamma och Kajsa: Jag har berättat flera gånger att vi inte har haft fokus på lillasysters namn mitt i det kaos som vi har haft. Att identiteten skulle sitta i namnet känns lite ytligt… 🙂 Vi har ännu några dagar på oss innan vi måste skicka in till skatteverket. Hemma går hon under namnet, Lilla Söt, Bebisen eller Bäbs R som jag berättat tidigare.
.-= Ludmilla´s last blog ..Ensamt fredagsmys =-.

Kommentar från Någons mamma – Någons dotter
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (14:08)

Du har fått en award:
http://souldeep.wordpress.com/2010/02/07/en-award/
.-= Någons mamma – Någons dotter´s last blog ..En Award =-.

Kommentar från Ulrika
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (10:15)

Jag tycker att lilla syster ska heta Viva.
Leve livet.
Kram U.

Kommentar från Ludmilla Hedlund
21 mars, 2010 kl 21 mars 2010 (12:47)

Hej Ludmilla!
Vilket sammanträffande! Mitt nam är också Ludmilla. Jag har också nyligen fått en flicka och har en pojke på 11 år. Jag har fått en cancerdiagnos i februari 2010, nu får en cytostatikabehandling. Det är mycket att tänka på och leva för!! Jag kämpar mot sjukdomen och njuter av livet varenda dag!
Du är jättefin! Och har väldigt fina barn1 Önskar dig lycka till med bahandlingen. Vill du vara min vän på Facebook? du kan hitta mig genom att söka på Ludmilla Hedlund
Kram
Ludmilla

Skriv någonting