Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Om att förlora ett barn, självmord och cancer, del 1

7 februari 2010 (15:43) | död, döden, Linnéa, sjukdom, sorg&saknad | av: Ludmilla

Linnéa 5 månader innan hon tog sitt liv

När Linnéa tog sitt liv insåg jag ganska omedelbart att detta var något som inte släkt, vänner eller samhället var rustade för.

Jag insåg snabbt att jag kan inte förvänta mig att luta mig emot någon annan än Johan. För man har inte lärt sig hur man ska förhålla sig till en sådan sak.

-Att förlora ett barn är det värsta som kan hända en förälder.
Konsekvens: Vetskapen om att jag har förlorat ett barn väcker en oerhörd rädsla hos en annan förälder. Bara att se mig väcker den ångest som det innebär att snudda vid tanken på att ”det kan hända mig”.

-Att förlora en närstående i självmord är extremt laddat med luddiga fördomar.
Konsekvens: Osäkerhet bland de man möter eftersom de själva inte förstår vad det innebär. Fördomar som att familjen nog är i social misär, att föräldrarna misshandlat barnet eller att de inte bryr sig om barnet leder till blandade känslor. Kanske får de skylla sig själva? Eller om personen som tagit sitt liv var sjuk så kanske fler har samma åkomma? ”Psykfall” helt enkelt! Eller så får kanske personen i fråga som tog sitt liv, skylla sig själv.

Sorg och död är inte naturliga ingredienser i ett svenskt liv. (Fast det egentligen är det).
Konsekvens: Man sätter på skygglapparna. Död finns inte förrän den drabbar en direkt. Dessförinnan blundar man för allt som har med tragiska konsekvenser av sitt eget liv att göra. Man skyddar barnen från det smärtsamma och kanske inte låter dem vara med på begravningar eller annat som gör att man måste bära deras ångest.

Man vet inte hur man ska göra för att man inte har lärt sig det. Okunnigheten och skygglappsbeteendet går i arv. Många gånger vågar inte ens de som är ”profesionella” och möter personer i sorg (läkare, poliser, begravningsentreprenörer m fl) möta personen i sorg. Det är för jobbigt, och väcker så mycket obearbetat inom en själv att man helt enkelt inte orkar.


Jag blev förvånad.
Helt enkelt paff att det är så här.

Det var det som gjorde att jag tre veckor efter Linnéas självmord började skriva den här bloggen och att jag gång på gång medverkat i artiklar, TV och radio.

Jag kände att det fanns ett enormt behov av att ge information om självmord och sorg. Hur man upplever en sådan här katastrof och vilka behov som finns. Jag har också givit konkreta förslag på hur man kan förhålla sig till personer i sorg. Läs här…

Jag har också delat med mig om hur vi lät våra barn vara delaktiga i alla praktiska saker kring Linnéas död, som val av kista, kläderna hon skulle ha på sig, utformandet av begravningen, att de fick se Linnéa som död, kremeringen, urnsättningen m.m. (Läs gärna de klickbara länkarna som jag har i detta inlägg eftersom de redan berört många delar av detta på ett ingående sätt).

Fyra månader efter att Linnéa tagit sitt liv, skrev jag första gången om detta. Jag hade då erfarit att nära vänner som jag verkligen trodde skulle finnas där, -försvunnit. Jag hade också fått erfara att personer som jag inte alls hade räknat med, hade ställt upp väldigt mycket. En del personer var väldigt engagerade i början, när deras egen chock och deras eget behov av stöd var som störst.

Jag har förstått att detta handlar om okunskap och osäkerhet. Man vet inte vad man ska säga och är rädd att säga fel. Hur ska man kunna hjälpa någon när man själv är så rädd för att det ska drabba en själv?

Jag klandrar inte någon, men samtidigt har det varit ett effektivt sätt att skilja agnarna från vetet så att säga.

Det jag insett är alltså att jag kan inte förvänta mig att någon ska ”fånga upp mig” när jag möter någon annan i detta. Jag måste alltså själv ta ansvaret för att hantera även den andra personens reaktioner om jag väljer att berätta vad som hänt. Och det gör jag. Jag berättar om Linnéa så fort det finns anledning till. Linnéa har funnits och finns i så mångas medvetande fortfarande. Och hon ska inte ha dött ”förgäves”. Hennes död ska få bidra till något. Det är viktigt för mig!

Du som läser…

1. Hur reagerar du när du läser min blogg om vad som hänt Linnéa, eller rättare sagt oss? (Nyfikenhet, skräck, osäkerhet, annat?)
2. Har du varit med om att någon i omgivningen tagit sitt liv? Hur har du då reagerat gentemot de som stog allra närmast den som tog livet av sig? (avvaktande, vill inte störa, hört av dig lite grand, hört av dig mycke, annat?)
3. Om du själv varit med om att en närstående tagit sitt liv, vilka reaktioner har du då märkt? (vänner som ställt upp eller inte ställt upp, annat?)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Pelle
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (16:07)

Jag frågade om ingen sett eller hört någon förändring i den dödes liv som man kanske kunde försökt ändra på innan tragedin inträffade.

Kommentar från kajsa
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (16:19)

Kan bara hålla med om att det ÄR svårt. Det är inte enkelt med relationer. När man drabbas av svår sorg så förändras man o omgivningen kan omöjligt förstå el ens sätta sig in i hur det känns – för alla reagerar så olika. Jag känner många som har förlorat ungdomar o vuxna barn i självmord; ett par tog även sina liv med några månaders intervaller o efterlämnade 3 yngre barn.. o hur man bemöter de anhöriga beror lite på hur de själva tar det. Ingen av de jag känner har berättat varken för mig el någon av oss andra i bekantskapskretsen utan de har dragit sig undan o då hör man inte gärna av sig. Det är som att de stänger en osynlig dörr! blir en mur!. Men jag känner även folk som gjort tvärtom som fortsatt att leva sina liv utåt sett som att inget har hänt, de har skaffat ny villa, bytt bil, åkt på semester, fått barn o barnbarn.. m m o inte heller velat prata öppet om sorgen så hur man bemöter varandra o hur man vill ha det i sorg är så fruktansvärt olika. Jag tror inte att det finns några svar! några regler eller förhållningssätt eller gör si o så så hjälper du den anhörige.. för det skiljer sig så åt. Döden har aldrig varit lätt att prata om o det får man nog bara stilla acceptera. det väcker mycket ångest, alltför mycket ångest hos de flesta. Och känner man att man vill prata om döden finns det bra präster o diakoner att prata med som har vana att prata om såna saker o som kan ge en synvinklar framåt.. jag vet, så tänker jag. Många människor bär på sorger i sina liv. Har mött många gamla människor som förlorat barn o makar o upplevt verkligt svåra saker.

Kommentar från Jenna
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (16:23)

1. Jag blir oerhört ledsen när jag läser. Det är hemskt, och fruktansvärt sorgligt. Samtidigt tycker jag att du är duktig och stark som jobbar så aktivt för självmords prevention!
2. Ja, min pojkvän begick efter tre års förhållande självmord. Till hans föräldrar har jag hela tiden hört av mig väldigt mycket. Jag och hans mamma har nu en väldigt fin kontakt och hon betyder så mycket för mig!
3. De flesta flydde med benen på ryggen! I början var det ”roligt”, de fanns för mig, om än bara genom internet eller sms. Men när det gått ca tre månader och jag inte ”gått vidare”, ja, då var det inte lika kul längre. En efter en lämnade de mig. Några kom tillbaka för att lämna mig igen. Vänner man varit säker att man skulle ha för resten av livet försvann. Det finns inte en enda som, under dessa två år av sorg, har stått kvar hos mig.
.-= Jenna´s last blog ..Någon dag, någon gång =-.

Kommentar från Okki
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (16:57)

För det första blir jag så otroligt ledsen när jag läser vad som har hänt i ditt/erat liv. Tycker själv jag har haft det jobbigt, men allt är ju relativt.
Tycker som du att det är såå otroligt svårt att prata om döden. Eller jag tycker ju som cancer drabbad, och med värsta dödsångesten emellanåt, att det inte borde vara det.
Tycker egentligen att det är en lika naturlig del av livet som födelsen.. men det är ju så otroligt ångest laddat.

Sen har jag ingen erfarenhet av självmord. Kan inte ens föreställa mig hur det måste vara att förlora sin dotter.
Har en dotter som innan min cancer diagnos hade väldigt mycke självmordtankar.

Nu blev det här bara svamligt, som vanligt när jag skriver nåt.
Men ville bara säga att du är jätte stark som orkar engagera dig och
skriva om självmord.
All min styrka och kärlek skickar jag dig!
Kram Okki

Kommentar från Trebarnsmamman
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (17:04)

Jag hänger som du vet inte ”bara” här för Linnéa. Genom mitt intresse för barn och vatten har du under 15 år varit en skuggperson i mitt liv. När jag sedan stötte på denna blogg fastnade jag såklart.
Jag har ingen direkt närstående som tagit sitt liv, har däremot två kusiner och en morbror som gjort det. Utöver det har jag själv haft självmordstankar under en mycket tuff tid i mitt liv (skrev om det här inne i somras).
En av anledningarna till att jag läser här är för att du så öppet pratar om något vi alla bär – sorg. Det du skriver gäller inte bara självmord (även om det då ställs på sin spets) utan olika sorger. Jag har i många år varit väldigt öppen om mina sorger men väljer ofta att inte berätta numera, men att läsa här får mig att fortsätta bearbeta, tänka efter och tillåta mig att sörja. För mig handlar det framförallt om sorgen att förlora sin pappa (inte för att han är död utan för att han strukit mig och min familj ur sitt liv), jag duger helt enkelt. Min andra stora sorg och saknad är min systerson som dog i psd 5 månader gammal när jag själv bara var 6 1/2 år. Han var min första ”kärlek” dvs den första bebis jag riktigt knöt ann till och så bara försvann han. Då kunde jag inte sörja fullt ut och jag upplever att den sorgen kommer tillbaka gång på gång på gång. Som om jag aldrig kan sörja färdigt. Detta känner jag att jag knappt ens kan prata med min mamma och min syster om. Jag känner mig pinsam som inte kan släppa taget, det var ju trots allt 29 år sedan han dog…men trots de gråter jag var gång jag tänker på honom. Så nu vet du varför jag är här! Kram Ludmilla…du är bara så bra!!!!!
.-= Trebarnsmamman´s last blog ..Härlig förmiddag – hostig eftermiddag =-.

Kommentar från assìduus
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (17:27)

Jag har tack och lov inte mist min dotter, men har haft och har stora svårigheter kring det som hänt henne. För ca två år sedan var hon en glad och ambitiös tjej med drömmar och framtidsplaner, men allt detta rycktes undan när hon blev överfallen, misshandlad och våldtagen under vapenhot. Det hela hände när hon var knappt 14 år gammal och på väg hem från skolan. Mitt på ljusa dagen. Efter händelsen stängde hon av slutade prata och äta, hamnade i psykoslika tillstånd och utvecklade ett allvarligt självdestruktivt beteende där hon skär sig på armar och ben. Hon har kastats mellan olika vårdgivare och där den vård som erbjudits många gånger har varit otillräcklig för att inte säga helt felaktig och kontraindicerande. I dagsläget bor hon hemma med dygnet runt bevakning av oss föräldrar och en äldre syster, och får vård hos en privat vårdgivare. Sakta, sakta har vi märkt vissa förbättringar, men än är lång väg att vandra. Under denna resa som ännu är pågående har vi mist många av våra vänner. Det blir helt enkelt för komplicerat att träffa oss där ingen riktigt vet vad de ska säga eller göra, och därför blir valet att dra sig undan. Jag klandrar ingen men visst är det svårt. Tyvärr och som du skriver Ludmilla är samhället inte rustat för denna typ av svårigheter och familjerna blir därför lämnade med sina problem och sin sorg i dubbel bemärkelse, d.v.s. både av vänner och samhället i sig. Jag hör liknande berättelser från andra föräldrar som vi mött under resans gång. Ett intressant experiment att göra är att slå upp begreppet ”förälder till psykiskt sjuka barn” på Internet och genast får man ett antal träffar på det omvända d.v.s. ”barn till psykiskt sjuka föräldrar”, men inget på det egna sökbegreppet. Det talar för sig själv.

Kommentar från Åsa
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (18:28)

1. Jag blir ledsen över allt som händer dig. Samtidigt blir jag glad och inspirerad av att läsa det som du skriver, din livsglädje, din tydlighet. Är också ”fascinerad” över din ovanliga öppenhet, att du på ett naturligt sätt delar med dig av det som händer dig.

2. Hann knappt få vetskap om det innan de anhöriga med tydlighet talade om att familjen absolut inte ville ha kontakt med någon som kände familjemedlemmen.
.-= Åsa´s last blog ..Film: It´s complicated =-.

Kommentar från Ingrid
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (18:36)

1. Absolut så reagerar jag med skräck. Min värsta mardröm är du tvungen att genomleva. Men att ta avstånd ifrån dig har jag inte för avsikt att göra. Det är ju 30 mil i alla fall emellan oss 😉
Osäkerhet? hmmm näej det tror jag inte. Men jag har en enorm nyfikenhet på ditt mod att blogga om din och familjens sorg och er väg vidare. Även om jag förstår att det finns mycket, mycket mera bakom din blogg.

2. Nej! Jag är hitintills förskonad från det traumat. Däremot så har jag nära vänner som varit med om dödsfall pga olyckor. Här har jag inte fjärmat mig.

3. Nej jag har inte varit med om en närståendes självmord. Jag har varit förskonad hitintills.

Bamsekram
.-= Ingrid´s last blog .."Smittoeffekt" =-.

Kommentar från Susanne
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (18:39)

1. Blir så oerhört ledsen över att detta skulle hända Linnéa och er! Det är mycket svårt att fatta att det kunde få ske och att hon t ex fick lov att åka iväg på den där konserten trots allt. Linnéa verkar ju vara en så fin tjej. Söt som socker också. 🙂
Blir också väldigt imponerad av ditt sätt att berätta o beskriva allt som hänt/händer. Man blir helt enkelt fast här inne hos dig/er! Och allt detta fick jag vara med om bara för att leta efter en sån liten grej som en Spotifyinvite…..Livet är märkligt, fast det vet väl du bättre än någon kan jag tro!

2. Har lyckligtvis ingen egen erfarenhet av självmord i släkten eller bland vännerna.

Massor av kramar!!!!!!Hoppas du mår ok idag och får vara hemma o mysa!

Kommentar från Fulica Atra
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (18:43)

Jag läser din blogg för att du försöker spränga tabueringar kring suicid. Jag har genomlevt flera suicidförsök och det har aldrig varit tillåtet att prata om suicid som en del av mitt liv. Det har gjort att jag aldrig kunnat känna mig riktigt hel, aldrig fått vara den jag verkligen är. Får man inte tala om något är det svårt att förstå vad det handlar om.
Jag har genomlevt två perioder av svår och långvarig depression. I flera år mellan depressionerna var jag helt frisk. Den friska perioden bar hela tiden spår av smärtsamma minnen från den först perioden. Det var något jag inte kunde prata om och något jag inte hade ord för. Det var min inre hemlighet.
När jag lyssnade på ett radioprogram eller läste tidningar kom jag i kontakt med det förbjudna, med tabueringen. När man pratade i sociala sammanhang om suicid, blev jag tyst. Jag kommenterade det inte överhuvudtaget, vilket jag kanske gjort om jag exempelvis hade haft en fysisk sjukdom. Då kanske jag hade deltagit i samtalet. Men min erfarenhet av suicidtankar och suicidförsök klarade jag inte av att prata om. Tabueringen gör att man stannar utanför. Man blir inte heller insläppt i gemenskapen. Utanförskapet ökar och ger näring åt suicidtankarna. Det blir en ond cirkel, där risken är att man blir helt instängd i sin egen depression och suicidalitet.
På min blogg försöker jag göra det obegripliga mer begripligt för mig själv och förhoppningsvis de som själva tänker på suicid och de som är anhöriga. Tror att det är viktigt att vi pratar om suicid inte bara efterlevande utan också att den suicidala personen själv kommer till tals. Vi är många och vi är oftast inte heller några ”psykfall”.

Kommentar från Sara
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (18:48)

Som du ju redan vet är jag starkt gripen av er historia, av det omöjliga, orörståeröiga som drabbade er. Tyvärr läste den till en början med skräck, du synliggjorde din sorg och smärta på ett sätt som jag aldrig tidigare stött på. Du skrev (skriver) så rakt och avskalat att jag gång på gång var tvungen att sluta läsa. På något sätt blev döden för verklig och påtaglig. Död är ju inget man pratar om! Det lärde jag mig som mycket liten…

När min bästa vän tog sitt liv försökte jag vara så öppen jag orkade gentemot hennes familj. Jag fanns hos dem och hjälpte till så att det praktiska skulle fungera, som att laga mat, tvätta etc. Vardagliga ting som tycktes dem övermäktiga i sorgen. Sedan dess har jag sett till att höra av mig till dem för att visa mitt deltagande och för att hålla minnena av min vän starkare vid liv.

Jag tror att det tyvärr är alltför vanligt att man p.g.a både rädsla och okunskap inte orkar möta en människa i sorg. Döden är nertystad, inget man pratar om. Vi har ett märkligt förhållningssätt till den. Jag tror att vi helt enkelt inte vet hur vi ska möta sorgen och smärtan. Man är rädd för att agera fel, säga fel saker. Dock tror jag att det är bättre än att tystna helt. Men det är som du säger; det är när livet ställs på sin spets man ser vilka som är de verkliga vännerna, vilka som står k var när man behöver dem som allra mest.

Kram!
.-= Sara´s last blog ..Skyddad: Min fina styrkegivare =-.

Kommentar från Eva-Lotta
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (19:52)

Som vanligt skriver du ytterst välformulerat och skarpt. Det som jag verkligen fastnar för är beskrivningen av att man förutom att ta hand som sig själv även måste ta hand om andra om man väljer att berätta. Där har du aboslut kommit längre än vad jag har gjort. Det är ganska många gånger som jag inte berättar om Edvin när jag träffar nya personer. Det beror inte på att jag tycker att det är jobbigt att berätta om Edvin utan för att det är jobbigt att måsta ta emot reaktionen att personen i fråga kommer av sig och inte vet hur de skall hantera det de fått veta. Detta kommer jag förhoppningsvis att skaffa mig en strategi för att hantera såsmåningom. För berätta bör vi alla, för alla ungdomar som mår dåligt, alla som redan tagit sina liv och för alla efterlevandes skull.
Kram

Kommentar från Viktoria
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (21:00)

1. Hur reagerar du när du läser min blogg om vad som hänt Linnéa, eller rättare sagt oss?
– Jag blir imponerad av den ”rakt-på-sak” du visar genom att blogga om något så personligt som din dotters självmord. Jag blir också nyfiken, vill läsa om hur du och familjen hanterat er sorg och den process en tragisk händelse medför.

2. Har du varit med om att någon i omgivningen tagit sitt liv? Hur har du då reagerat gentemot de som stog allra närmast den som tog livet av sig? ’
– Det är inte enbart vid självmord dom det du beskriver händer med vänner och bekanta. Ett plötsligt dödsfall, en olycka eller en sjukdom som gör att någon nära lämnar oss hastigt, skapar lika kaos som det du vittnar om.

Styrkekramar!
.-= Viktoria´s last blog ..Och medan timmarna går… =-.

Kommentar från Helene
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (21:42)

Hej Ludmila.
När jag läser din blogg känner jag ALLT inom mig…Många känslor…Fast jag inte känner dig så KÄNNER JAG MED DIG.Det kan vara allt ifrån att jag är arg på att ni inte fick den hjälp ni behövde…Ibland blir jag lessen när jag ser Linnea på en bild och tänker på att hon mådde så dåligt.Mina tårar rinner ibland för att jag tycker allt är så oerhört sorligt…Jag känner så mycket med er och hela familjen.
Jag kan hela eran historia och berättar den för andra för jag behöver prata av mig och ALLA blir berörda…Min bästa väns pappa tog livet av sig för ca 10 år den.Han hängde sig hemma.Jag var lessen.Vi grät ihop och jag bara fanns där…Jag kan dagen och minns den alltid.Jag skickar alltid ett kort att jag tänker på henne just den dagen.Och andra dagar oxå.Jag kan fortfarande fråga saker om honom.Just därför att jag känner med andra.Jag är oxå 40 år som du och har barn i Linneas ålder.Man vill ju alltid att ens barn ska må bra…Men ibland är man otillräcklig fast man gör ALLT för sina barn….
MÅNGA KRAMAR TILL DIG som kämpar och är en underbar mamma <3
Kram Helene.

Kommentar från Miira
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (22:00)

Det är jättesvårt att förhålla sig till döden när det är så förbaskat tabu. Varför förstår jag inte. Det är en del av livet, men verkar vara någonting ”övernaturligt” när man försöker prata om det. Själv har jag mött döden på ”distans” då min halvbror tog livet av sig när jag var liten (5-6år eller så) och det var väldigt många som inte tyckte att det var lämpligt att jag ens var med i kyrkan på begravningsceremonien. Men jag fick komma. Men jag fick inte sörja. (folk fräste åt mig att jag inte ”kände” honom tillräckligt) och efter det fick jag oerhört svårt att handskas med sorg överhuvudtaget.
Jag tänker dagligen på döden då jag själv mår mycket dåligt stundvis. Men jag vill inte dö. Jag vet bara inte hur jag ska leva. Jag har ingen att prata om det med så jag brukar komma in här, läsa dina ord om vad som hände din dotter osv. Det brukar på något vis få mig att ”slappna av” och skjuta bort den önskan för ett tag.
Om man tittar på andra kulturer så ser man att döden är väldigt väl invävd i den sociala strukturen. Redan små barn är med. Det är en naturlig sak. Varför kan det inte vara så i vår ”högt utbildade osv” kultur? Jag förstår det inte.
Ta hand om dig och tystna inte med dina tankar om det här för det är viktigt. Även om det är oerhört svårt också. Sorgen efter din dotter lägger sig aldrig helt. Men hon kommer alltid att finnas där. Nära.

Kommentar från Pamela
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (22:04)

Hej Ludmilla,
Jag läser din blogg av nyfikenhet, skräck och för att det hjälper mig bearbeta min egen sorg. Jag har följt dig på nätet ända sedan jag såg Linnéas dödsannons i UNT och den hemsida för sörjande som pekades ut. Min pappa hade då långt gången cancer och även om din blogg då handlade kanske mer om sorg efter ett dödsfall, då kände jag ett stöd i min sorg inför ett dödsfall.
Att du dessutom skriver om alla möjliga fenomen på ett sakligt sätt gör att jag verkligen är nyfiken på att läsa. T ex nu senast om din redogörelse för att vara patient och läkare.
Dessutom vet jag ju hur drivande du är i ditt vardagsliv, och vi är så tacksamma för den baby och småbarnssims-verksamhet som du byggt upp. Det har lett till att hela familjen, – ja även vi föräldrar – numera går och simtränar flera gånger i veckan. Något vi nog inte kommit till skott med om inte du och Linnéas funnits.
Å jag tror faktiskt att åren med babysim även hjälpt oss i största allmänhet med bemötande och uppmuntrande av våra barn, inte bara när de är i vattnet.
Rubriken på detta blogginlägg var ”….del 1”, Det tyder på en fortsättning och jag ser fram emot att få ta del av den.
Krya på dig,
å många tacksamma kramar från Pamela med familj

Kommentar från Amanda
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (22:14)

hmm, detta är svårt. Jag är emot alla sorts fördomar om självmord – det är inte en självisk handling, snarare tvärtom. Man räddar sig själv från smärtan. Självklart vet jag av erfarenhet att just i det ögonblicket ser livet så svart ut som det kan bli, men om man väntar så kan man faktiskt hitta något litet ljus om kan leda en ut ur mörkret.
När jag läser om Linnea är jag tacksam över att det inte är min mamma som bloggar om mig – jag var så nära. Jag känner sorg över att en sådan fin person som Linnea inte kunde se det vackra hon hade, men sånt är lätt att säga om andra. Jag uppskattar fortfarande inte mig själv, men jag vet att det kommer. På ett sätt förstår jag Linnea man kommer till en punkt då man får nog av att leva i ett vacuum där endast ångest existerar.
Jag känner ingen personligen som tog livet av sig, men nu när jag är äldre så tycker jag det är något man ska överväga mycket noga. Man kommer ju ändå dö någongång, varför då inte ens försöka?

Jag hoppas att fler ungdomar tänker på det här sättet, döden tar ju oss förr eller senare. Men det är nu som vi ska leva.

Kommentar från Erika
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (23:29)

Du har helt rätt! Vi är otroligt dåligt rutade för sånt här! Hur gör man? Vad får/ska man göra? Det var frågor som kom upp! Hade det hänt igen (om jag återupplevt det hela) eller, Gud förbjude, om det händer någon annan i min närhet hoppas jag att jag kommer att vara ännu mer närvarande. Våga klampa in mer i min väns liv! Linnéa har lärt mig så mycket som är svårt att sätta ord på. Men att våga visa att jag finns där.
Samtidigt är det utan tvekan så att jag reagerar mycket starkare på vissa saker. Som när Tim säger: Jag vill inte leva, mitt liv är pest! Pratat med vänner om det. Ja, sådant säger barn är svaret jag får. För mig är det verklighet. Det hände dig, varför skulle det inte kunna hända mig? Döden har blivit mer verklig!
Tack för att jag fick förtroendet att utbilda i Linnéas namn. -Inget kan göra mig stoltare!
Kramar om! Finns alltid här vännen!

Kommentar från B
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (23:42)

Min bror tog sitt liv 08 10. Han nämns aldrig, det är som om han aldrig funnits.
Jag har mycket svårt att hantera det.
Alla hörde av sig de närmaste veckorna efter. Tyst sedan.

Kommentar från karibien
8 februari, 2010 kl 8 februari 2010 (2:02)

Jag började skriva ett svar men lät det växa till ett blogginlägg. Länken finns här nedan Bemött eller bortstött.

Jag känner igen mycket av din berättelse här på bloggen. Den man jag älskat och levt med hela mitt vuxna liv tog livet av sig i samband med vår skilsmässa förra sommaren.

Det här har folk i min och vår dotters närhet haft väldigt svårt att hantera. Det är liksom för mycket smärta och tabu på en gång.

Jag kan förstå att folk blir osäkra, vad ska man säga, vågar man fråga? Men att bara försvinna, utan att erkänna att man inte orkar, inte vågar…

Det finns saker en människa måste göra, annars är man en liten lort, som bröderna Lejonhjärta sa
.-= karibien´s last blog ..Bemött eller bortstött =-.

Kommentar från Mezza
8 februari, 2010 kl 8 februari 2010 (7:15)

1. Reagerar med en stor känsla av ömhet…Med beundran för hur människor som du klarar av detta. Men även med en känsla av total orättvisa. Ingen ska behöva gå igenom detta. Tyvärr gör ju folk det ändå, och jag kan bara förundras över hur man klarar sånt. Hur man anpassar sig för att överleva sitt barns självmord.
2. En nära vän till mig, som jag bodde på med på behandlingshemmet tog sitt liv ett tag efter att jag flyttat därifrån. Hon var lite av min ”mentor” där, hur man ska förhålla sig till allt, men även en människa som var väl medveten om vilka vägar som fungerade i strävan att bli bättre i måendet och destruktiviteten. Jag kände inte hennes familj, men hade sett dom lite då o då. Min rektion var att jag verkligen bara ville ta ifrån dom all smärta. Ville ”rädda” dom från den. Jag blir innesluten när jag blir chockad, och även om vi hälsade på familjen senare så kändes det hemskt. Det var en speciell situation eftersom jag/vi på behandlingshemmet visste betydligt mer i vissa avseenden än vad familjen gjorde. Vi kunde hennes känslor, hennes tankarosv eftersom vi hade terapi tillsammans och många många gånger stöttade vi varann i ångestskriken.
Men det kändes bra att prata om henne med familjen. Vi pratade minnen, egenskaper, roliga o tråkiga saker… Vi gav varandra utbyte i vad vi visste. Det var känslosamt, men det var otroligt fint oxå. Jag har lite kontakt med hennes föräldrar via facebook, men tyvärr inte så mkt mer. Det var nu 2 år sen drygt hon tog sitt liv.
3. När den här tjejen tog sitt liv, pratade jag mest med ett par av våra gemensamma vänner från behandlingshemmet. Jag pratade med min sambo, och jag pratade mycket med min terapeut (som även hon hade jobbat med henne på behandlingshemmet). Eftersom vi alla mer eller mindre är ”sönderterapiserade” så har vi snabbt insett vikten av att få prata om känslorna. Positiva minnen, men även prata om ilskan mot vad hon gjorde.
Många av våra samtal har varit tunga, men även insiktsfulla, eftersom de absolut flesta av oss funnits/finns i sitsen då vi själva velat ta våra liv. Många av oss har även varit närvarande vid aktiva självmordsförsök på tex behandlingshemmet. Det har nog gett oss ett ganska unikt sätt att se på saken. Positivt och negativt.

Varma kramar!
.-= Mezza´s last blog ..? =-.

Kommentar från Josefin
8 februari, 2010 kl 8 februari 2010 (8:39)

1. Hur reagerar du när du läser min blogg om vad som hänt Linnéa, eller rättare sagt oss? (Nyfikenhet, skräck, osäkerhet, annat?)
Svar: Första reaktionen (självklart) att det är fruktansvärt tragiskt. Samtidigt som jag tycker det är viktigt att kunna möta människor i sorg, och du skriver på ett sådant sätt som gör det lättare för mig att veta hur jag ska hantera människor i sorg.
2. Har du varit med om att någon i omgivningen tagit sitt liv? Hur har du då reagerat gentemot de som stog allra närmast den som tog livet av sig? (avvaktande, vill inte störa, hört av dig lite grand, hört av dig mycke, annat?)
Svar: Jag har (lyckligtvis) inte varit med om någon i min närhet som har tagit sitt liv.
3. Om du själv varit med om att en närstående tagit sitt liv, vilka reaktioner har du då märkt? (vänner som ställt upp eller inte ställt upp, annat?)
Svar: Inga reaktioner, då jag inte haft någon i min närhet som tagit sitt liv.

Kommentar från Lillemor
8 februari, 2010 kl 8 februari 2010 (9:25)

Håller med om det du skriver miste min dotter 07 o fortfarande har min omgivning svårt o prata om det ibland känns det att man har nån smittsam sjukdom folk går om vägar när dom möter en.Det Är många som är rädd o prata om döden man vet ju att livet kan förändras så fort i ens liv från ena dagen till andra kram Ehliens mamma
.-= Lillemor´s last blog ..Söndag =-.

Kommentar från Anna L
8 februari, 2010 kl 8 februari 2010 (12:37)

1. Hur reagerar du när du läser min blogg om vad som hänt Linnéa, eller rättare sagt oss? (Nyfikenhet, skräck, osäkerhet, annat?)
När jag först läste din blogg var det en sorgereaktion. En sorg över att hon mått så dåligt att självmord kändes som det bättre alternativet. En sorg över att ni som familj var tvungna att begrava en dotter och syster. En sorg över att hemskheter händer och sker. Efter det läser jag med glädje. En glädje över att du bearbetar det du varit med om. En glädje över att Linnéa påverkat och påverkar mitt och andras liv. En glädje över att du hjälper människor när de är som skörast. En glädje över att livet går vidare. En glädje över att här finns en beskrivning av hur man kan packa sin ryggsäck, även om bagaget är stort och jobbigt, lyfta ryggsäcken och gå vidare. En glädje över att genom dig och via din blogg får människor hjälp att bearbeta både ny och gammal sorg. En glädje över att samhället som part i vården kring suicidala personer (som misslyckats och/eller inte lyckats) fortsätter att tvingas granska sitt arbete och de metoder de använder sig av. En glädje över att sorgen har en naturlig del i allas vår vardag. Även en känsla av stor tacksamhet att du har styrkan att göra allt detta fyller mig när jag läser din blogg. Nyfikenhet på hur det går för er är också bidragande till att jag regelbundet återkommer och tittar till er här.

2. Har du varit med om att någon i omgivningen tagit sitt liv? Hur har du då reagerat gentemot de som stog allra närmast den som tog livet av sig?
Det har jag inte. När det har handlat om naturliga dödsfall har jag ringt och sagt att jag finns där om de behöver mig. Frågat om jag kan barnvakta, laga middagsmat, bjuda hem dem på vardagsliv, sällskapshandla veckomaten, promenera – handfasta saker som kan bli jobbiga att ta tag i. Ibland har jag åkt dit och satt mig – om det varit nära vänner. Fortsatt hört av mig, även om inte de ringer eller hör av sig, i upp till ett par tre års tid efter dödsfallet. Hur ofta jag har gjort det har gett sig självt i samtalet med den andra. Jag har försökt bemöda mig om att prata om och tala om det som har hänt i klartext så att personen jag möter vet att jag inte är rädd för att lyssna.

3. Om du själv varit med om att en närstående tagit sitt liv, vilka reaktioner har du då märkt?
Jag har inte behövt genomlida det. Däremot märkte jag av att när vi höll på att förlora vår dotter efter förlossningen, hade många svårt att nämna det som hänt och ville gärna höra att jag mådde bättre. En reaktion som var tydlig, men för mig märklig, var att i småbarnssammanhang kunde jag upplevas som hotfull. Hotfull i den bemärkelsen att jag inte stämde in i kören som gnällde över störd nattsömn, barnsjukdomar och annat – jag levde i en verklighet där jag var tacksam över att hon skrek. Mitt alternativ var ju att hon inte var där alls, då är barnskrik inte jobbigt på samma sätt. Det hade de andra småbarnsföräldrarna svårt att hantera, för mig kändes det som att de ”skämdes” över att de gnällde över småsaker. Personligen tycker jag att det är helt ok att gnälla över att barnet skriker, eftersom vi alla lever i olika verkligheter och vi hanterar den verklighet vi har fått oss tilldelade.

Kommentar från Soulsister
8 februari, 2010 kl 8 februari 2010 (12:51)

rtg visade en spricka på tärningsbenet i högerfoten…..
.-= Soulsister´s last blog ..Inte så mkt bloggande =-.

Kommentar från Jerry
8 februari, 2010 kl 8 februari 2010 (13:06)

Mina svar på dina frågor ovan:

1) Jag reagerar med många känslor. Din öppenhet, ditt mod och att du inte väjer tycker jag är så befriande mitt i allt det jobbiga. Att liksom berätta som det är. Tankarna blir jobbiga när jag tänker dem fullt ut, på hur det måste ha varit och är för er. Relaterar till mina egna flickor och det är ju något så svårt att ta in helt och fullt. Det går inte.

Du är en viktig själ som kan och vågar berätta för oss andra. Fanns inte sådana som du så skulle vi sluta oss inne, titta på varandra på sin höjd och fortsätta lida i ensamhet. Men visst är det jobbigt vissa dagar att ta del av det du skriver. Döden är svår att ta del av.

2. Ingen riktigt nära. Jag har inte ställts in för just det faktumet. Så hur jag skulle reagera i skarpt läge vet jag faktiskt inte. Jag vill ju vara till hjälp om jag kan.

3. Min mor tog sitt liv för snart 30 år sedan. Första årena var som en dimma. Ingen sa så mycket, livet skulle gå vidare. Jag fick inte ens se henne, fast jag vill det. Jag levde i en bubbla i 15 år. Människor omkring har ”hukat” när jag tagit upp det, så även idag faktiskt. De tror att jag inte vill prata om det. Men idag kan jag det utan att det känns negativt. Det är snarare tvärtom, att jag vill prata om min mor och varför hon valde den väg hon gjorde.

Men visst har det tagit tid att bearbeta min mor. Många år så hände ingenting utan det bara växte inom mig.

Skickar en kram tillbaka och tackar för dina ord hos mig!
.-= Jerry´s last blog ..Mer Dolph i rutan! =-.

Kommentar från pixi
8 februari, 2010 kl 8 februari 2010 (13:21)

Mycket bra att du tar upp detta ,visst e det så ,okunnighet o osäkerheten i denna stora rädsla som de flesta har om döden..E oxå övertygad att mer man pratar om det desto mindre blir rädslan,men tyvärr e det bara vi som mist någon som tar sej över den barriären oftast.Jag miste min son när han var 2 månader gammal o släktingarna kunde inte hantera det så det vart jag som fick trösta dem ,sen klumpiga kommentarer från omgivningen ,som man ADRIG vill höra men tyvärr är vanligt för de vet inte hur de ska bete sej..När jag kom i min sörjningsperiod var där ingen som kunde stötta mej..så bra att du skrivit förhållningssätt för vänner o anhöriga hur man SKA bete sej..
Nää fortfarande är det tabu fast det händer folk hela tiden,det var mer naturligt förr ,då kunde en mamma föda i rummet bredvid samtidigt som farmor gick bort..Mina barn fick oxå se sin lillebror o vi bjöd med släktingarnas barn oxå på begravningen,men de flesta fick inte komma..Hur har de sörjt efter det ,?genom att hysch hyscha deras funderingar o känslor,nää viktigt att de får vara med på alla sätt så de inte sväljer o bildar en massa ångest istället..
Som vanligt skriver du så klokt du starka kvinna,förstår inte hur du kan ha kvar så mycket styrka ,särskilt nu när du e sjuk..Jag vet att du inte tycker om det uttrycket men för Mej är du en stark kvinna..sj var jag inte det ,det tog mej flera år att komma tillbaka någotsånär o varje år när det var hans födelsedag o dödsdag så kom jag in i djupa depressioner så det är INTE självklart att vara stark..Idag k’änner jag mej stadigare o har bearbetat det bra o det är faktiskt en lättnad o kommer inte in i det svarta hålet som tidigare..

Ska be för dej att du kommer att besegra din sjukdom..kram kram=)

Kommentar från Annika
8 februari, 2010 kl 8 februari 2010 (13:32)

Hej gumman!
Asch,nu sitter jag ju här och gråter igen,länkade till när Linneas bröder fick se sin syster.Vilken underbar berättelse,och vad rätt du gjorde!Vad fint..Min lillasyster hade en kille från Israel som bodde hemma hos mina föräldrar i 4 år,och han berättade att de alltid,oavsett ålder,tog hand om sina döda släktingar,vilket förmodligen resulterar i att om man som barn tillåts att se sina avlidna släktingar och får delta i begravningar så blir ju det en naturlig del av livet.Jag lät därför mina barn som var 5 och 9 då,se min mormor och närvara vid hennes begravning.Det man håller hemligt för barn blir ju i deras ögon onaturligt och kanske skrämmande.
Jag har halkat in på din blogg av någon anledning jag inte minns för ca.3 månader sedan.Det var ungefär då jag förstod vad en blogg var dessutom..Jag fastnade för den därför att jag som tonåring miste en vän i självmord,min lillasyster var självmordsbenägen från 12 års ålder till runt 20 vill jag minnas…Nu är jag 39 år.har 2 tonårsdöttrar varav den yngsta,16 år,är deprimerad till och från.Har det oerhört jobbigt med henne.Har dessutom jobbat på MAVA dit alla intoxer kommer,oftas unga tjejer.Så jag har väl blivit lite ”skadad”,ler inte mina barn så tror jag att de tänker hemska tankar….Hur som helst kära,vackra,starka Ludmila,så följer jag nu din blogg för att se hur du mår!Konstigt med datorvärlden (det var ju inte längesedan videon kom,haha!),det känns ju som att jag känner dej,måste gå in och se hur det går för dej och familjen.Inte av elak nyfikenhet,utan av ren och skär omsorg.Stor kram på er alla!

Kommentar från Jessica Linde
8 februari, 2010 kl 8 februari 2010 (15:33)

Igår var jag på en familjegudstjänst i Åhus kyrka. En av årets vackraste där alla i församlingen får gå fram och tända ett ljus. Barn som döptes förra året är speciellt inbjudna. Vi var där mest för att vår äldsta son sjunger i kören 🙂 Efteråt var där en kvinna som stod bredvid mig och tittade på alla ljusen framför altaret. Hon frågade om jag tillhör församlingen. Alltså inledde ett samtal. Sedan berättade hon att maken och hon varje år kommer ner till Skåne just de här dagarna av en speciell anledning. Idag, för 4 år sedan tog deras son sitt liv. Vi stod och tittade på ljusen och jag omfamnade henne. Det är inte lätt att veta vad man ska säga men det kändes bra just där och då. En varm kram. Hon bad mig att tänka på dem idag och det gör jag. Alltså, ibland räcker det kanske med kroppsspråket för att förmedla sin värme och omtanke.

Kommentar från Melinda
8 februari, 2010 kl 8 februari 2010 (15:43)

Så vacker hon var, Linnea.

Jag tycker det är oerhört starkt och beundransvärt att du har orkat, och orkar göra det du gör. Men jag kan också se, att det är så pass viktigt för dig, att du inte skulle orkat annat.

De gånger jag läst din blogg har jag reagerat med blandade känslor. Jag har blivit fascinerad av din beskrivning av Linnea som person, och önskat att jag hade kunnat lära känna henne. Jag har känt mig ledsen för att hon, som verkade vara en sådan fin person, fick lida så mycket.
Jag har känt igen mig en del också, då jag själv har varit suicidbenägen och mått väldigt dåligt.
Men jag lever än. Det gör inte Linnea. Att läsa här har fått mig att… Jag vet inte, inse att jag verkligen har ett liv, fortfarande. Jag är tacksam för det.
Döden finns så nära oss, hela tiden. Men det gör också livet. Det ger styrka att läsa om människor som går igenom svåra saker. Man förstår, att det alltid finns en morgondag, vad som än händer. The show must go on…

Jag har inte känt mig rädd av att läsa här, men man blir känslomässigt påverkad, det blir man. Man önskar att man kunde göra något, man känner sig liten. Det är hemskt vilken smärta din familj har fått utstå.

Jag har blivit arg, också. På systemet, som gjorde det möjligt för Linnea att ta sitt liv… Att man inte hade bättre koll på henne.
Det är frustrerande att läsa om oförstående människor.

Det som gör det intressant att läsa din blogg är att du verkligen öppnar upp dig här; den personliga, varma tonen i texten. Trots kylan och mörket som den ofta innehåller.

Jag har aldrig varit med om att någon jag känt tagit sitt liv, så jag har aldrig behövt bemöta någon sådan här process på nära håll.
Och jag vet inte hur jag skulle ha hanterat det heller. Det beror nog på, hur nära jag skulle ha stått de övriga närstående tidigare.
Men jag kan tänka mig att det skulle uppstå en hel del osäkerhet och rädsla för att kanske trampa på en öm tå, genom att säga fel saker eller vara för påträngande eller för avståndstagande. Svår balansgång!
Jag tycker det är fruktansvärt svårt att ens skriva till dig, som jag inte alls känner i verkligheten. Man vill inte vara oförskämd. Man vill visa att man känner medlidande, men att man högst troligt bara begriper kanske en halv hundradel av hur det verkligen känns, om ens det.
Man vill visa att man bryr sig, och inte bara ignorera allvarsamma inlägg utan att ge någon som helst respons. Men man vill inte vara kränkande, genom att kanske träda innanför för personliga gränser. Åh, det är så svårt att förklara… Men du förstår säkert lite grann hur jag menar.

Varma tankar till dig och dina nära.

/Melinda, 18
.-= Melinda´s last blog ..Vad trodde de om honom? =-.

Kommentar från Marie Karlsson
8 februari, 2010 kl 8 februari 2010 (16:07)

1. Blir ledsen när jag läser om din och familjens förlust. Fortsätter att läsa din blogg för den är bra skriven och att det händer så mycket i ditt liv. Man ser både din styrka och svaghet i allt som händer dig. Kram
2. Min väninna har förlorat sin son och sin systerson i självmord. Jag har funnits där hela tiden. Har inte tagit avstånd utan varit mest som vanligt mot henne och familjen. Vill dom prata så pratar vi och vill dom göra annat så gör vi det. Vi har kontakt varje dag.
3. Har inte förlorat någon nära mig i min familj eller släkt som tagit sitt liv och det är jag glad för. Vet inte hur jag skulle reagera. Räcker jag har varit med om min väninnas systerson som jag kände.

Kommentar från Emilie
8 februari, 2010 kl 8 februari 2010 (17:26)

1. Jag är själv beteendevetare och intresserar mig speciellt för patologi och ändå drabbades jag först av en skräckblandad nyfikenhet, eller kanske chock och ett begär efter svar på vad som möjligtvis kan ha besatt en så ung människa att ta livet av sig. Det ligger en så dunkel och djup tragedi bakom en sådan händelse. Barn ska inte vilja dö och vill de det måste det bero på något oerhört. Eller?

Efter att ha läst varenda stavelse du har knapprat ner här på bloggen tror jag min reaktion blev att jag ville att alla i världen ska läsa det här. För det ÄR – SÅ – VIKTIGT. Speciellt tror jag, delarna där du berättar om hur familjen fortfarande lever, hur resten av barnen inte gick under och att det finns ett liv efter döden för de anhöriga.

2. Flera av mina bröders kompisar har begått självmord och en av min mammas ex tog en överdos för många många år sedan. Det kanske är för att min familj är väldigt verbal av sig, men jag har iaf alltid frågat och undrat och de har svarat så gott de kunnat. Dock hände allt detta när jag var mycket liten och min reaktion har kommit först långt efter.
3. Jag har inte varit med om det.

Kommentar från Anna
8 februari, 2010 kl 8 februari 2010 (18:59)

Din blogg berör. Den här pappan förlorade sin son för tre veckor sedan och det gör riktigt ont att läsa.
http://faschingseskapader.blogspot.com/

Kommentar från Anna
8 februari, 2010 kl 8 februari 2010 (21:46)

1) Jag gråter ofta när jag läser din blogg. Känner mig hjälplös. Du har betytt så mycket för mig och jag skulle verkligen vilja hjälpa, göra något för att lätta din börda, något för att det ska kännas om än bara lite lättare för dig. Pga av den relation vi hade innan Linnéa tog sitt liv så känner jag att det är svårt att veta på vilket sätt jag kan hjälpa. Då du haft ett visst ansvar i vår tidigare relation så vill jag inte att du ska känna att jag förväntar mig detta ansvar av dig mitt i de jobbiga stunderna. Även om jag verkligen vill så vet jag inte hur jag går ifrån att få stöd av dig till motsatsen – att finnas där för dig. Det är svårt att veta vad man ska säga för jag vet att jag aldrig kan förstå hur det känns för dig, vet att ingenting jag någonsin säger kan få Linnéa att komma tillbaks eller din diagnos att försvinna. Jag försöker skicka varma tankar så ofta som möjligt men du har rätt i vad du skriver, ibland är orden för långt borta och då finns tankarna där utan att meddelandet kommer fram till dig. Kanske är det också som du säger, jag är rädd för att säga fel saker, eller upprepa mig för många gånger med meningar som ”jag tänker på dig”, ”skickar mycket energi och varma kramar”. Rädd för att orden ska förlora sin betydelse om de sägs/skrivs för många gånger. Om en månad flyttar jag tillbaks till Sverige och skulle så gärna vilja bjuda på en kaffe någon gång då du har lite extra krafter eller vill ha besök på sjukhuset.
2) En kompis pojkväns bror tog sitt liv för 8 år sedan. Jag hade många långa samtal med min väninna, först om det ofattbara i händelsen och alla frågor om varför, sen om sorgen och efter ett tag om hur hon på bästa sätt kunde stötta och hjälpa familjen och pojkvännen (brodern) i deras sorg. Jag funderade aldrig på fördomar som ”social missär” eller ”psykfall” men kände mig även i den situationen väldigt hjälplös.

Med risk för upprepning – jag tänker på dig mycket!
Stora kramar
Anna

Kommentar från sarah/jigartala
8 februari, 2010 kl 8 februari 2010 (22:13)

1. Jag blev otroligt ledsen och förvånad. Jag hittade hit genom Fatous blogg. Mest förvånad blev jag när jag såg och läste om Linnea. Jag hade trott att hon kanske skulle vara ensam och mobbad eller ha andra stora problem i livet och det första jag ser är en vacker leende tjej som verkar haft lätt för sig i skolan och vänner och en stabil familj.

2. Jag har bara varit med om att någon avlägsen bekant tagit sitt liv. Då har det som vid alla andra dödsfall varit svårt att veta hur man ska reagera. Särskilt när det gått en tid sedan det hände. Ofta har man kommit på sig själv med att ”leta tecken” hos den som tagit sitt liv eller familjen. Jag försöker verkligen bli bättre på att hantera att möta personer som har förlorat någon.

3. Jag har inte haft någon nära annhörig som tagit sitt liv. Min moster försökte ta sitt liv när hon var dödsjuk men hittades av sin son som ringde ambulans. Då var det blanade känslor eftersom vi visste att hon led och att hon skulle dö ändå. Samtidigt förstod vi hur sonen kände och att han ringde ambulans. Det hade jag också gjort.

Kommentar från Trollan
8 februari, 2010 kl 8 februari 2010 (22:20)

1. Eftersom vi simmar på simskolan fick jag ett mail där du öppet skrev om vad som hänt. Jag reagerade framförallt med sorg. Men ja. Naturligtvis kom frågan varför ganska snabbt. Det jag läste runt tydde ju på att Linnea haft det väldigt bra, så varför skulle hon då valt att ta sitt liv?
Det känns så tragiskt när ett barn rycks bort. Och när de själva väljer det så känns det så enormt bortkastat. Senare reagerade jag med frustration när jag insåg hur vården i princip hjälpt henne att genomföra hennes planer. Lite senare ramlade jag över din blogg. Jag tycker den är en väldigt stor hjälp att förstå saker som kanske inte kan förstås. Att du når ut till potentiella suicider och kan stödja dem känns som om det innebär att Linnea inte dött förgäves.
Efter att jag hört om Linneas död och läst lite i din blogg så träffade jag dig så en dag på simningen. Vi bytte några ord runt mina barn och det kändes som jag skulle velat säga något då. Men det kändes så svårt. För vad säger man som en okänd människa till en annan människa som genomlidit det värsta som kan hända en? ”Jag är ledsen”. Så jag sa inget då. Men jag fortsätter att följa din kamp och beundra dig.
2. Nej, jag har faktiskt varit väldigt förskonad från mycket saker. Däribland självmord.
3. Inte heller någon anhörig.
.-= Trollan´s last blog ..Tankar runt sjukförsäkring och sanning =-.

Kommentar från ♥ Tjelsi – så kan det gå när inte haspen är på ♥
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (7:43)

Jag har närstående som begått självmordsförsök. Men ingen som lyckats, och tur är väl det. Jag har själv varit suicid från och till, och försökt ta mitt liv fler än en gång. Att jag överlevt har efterhand tänt en ny livsgnista hos mig: det är ju tydligen meningen att jag ska leva så jag får göra det bästa av situationen.

Din blogg väckte mitt intresse och jag ska läsa igenom den från början. Mycket starkt av dig att starta en sådan här blogg. Ta hand om dig.
.-= ♥ Tjelsi – så kan det gå när inte haspen är på ♥´s last blog ..Nu får det vara nog! =-.

Kommentar från M
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (9:55)

1. Jag hittade din blogg genom Fatou/ Tonårsmorsa som länkade hit. Jag reagerade först med att bli jätteledsen och bara gråta över Linnéas död. Sedan har jag fortsatt att läsa din blogg och reagerat på att även en så välutbildad person som du, mötte misstro och brist på respons på dina åsikter och tankar om Linnéas vård -av personer som ansvarade för Linnéas vård. Jag kunde aldrig tänka mig att det kunde gå till så. Att de inte tog DIG, som är läkare, på allvar. Det chockade mig. Hur bemöts då mindre kunniga, lågutbildade, fattiga anhöriga?
Har även förundrats många gånger över att du alltid är så klok och visar sådan ofattbar styrka!
2. Nej.
Min son sa att ”det vore bättre om jag inte fanns” och tänkte springa ut i gatan när vi var på väg hem från skolan förra vintern. Jag fick hålla fast honom. Han säger ofta ”jag är kass, jag är ingen bra pojke.” Han blev utsatt för mobbning för han stammar svårt och för hans kläder etc . Han har även lite svårt att lära sig läsa. Jag vet inte hur man ska bemöta små barn som säger så. Vet inte om han ens förstår vad han säger eller om det är ett uttryck för nåt annat…
3. En på mammas jobb misste sin lilla baby i psd, och när mamma gick fram och kramade henne så började hon gråta och sa att ingen annan hade kommit fram, att arbetskamrater vände bort blicken när de möttes. Jag kan tänka mig att rädslan/ osäkerheten hos folk är ännu mer påtaglig om man mist sin anhörig i självmord.

Angående det någon skrev om kulturella skillnader: Hade en liten flicka som gäst hos mig några veckor. Hon hade nyligen kommit till Sverige och sin mamma som hon inte hade träffat på flera år. Hade bott med sin pappa som dog i sjukdom. Men flickan fick inte veta att han dött förrän hon kommit till Sverige. Hon pratade så mycket om att hon aldrig mer fick pussa sin pappa och frågade mig om man aldrig mer kan pussa nån som är död. ”Inte ens om man gräver upp han?” Fast hon var 9 år så visste hon väldigt lite och hade så många funderingar. ”Ibland tror jag att de skojar med mig, att min pappa inte är död..?” Hennes mamma blev mycket upprörd för att hon var rädd att hennes flicka skulle försöka ta självmord för att få träffa sin pappa för att jag pratade om ”att en del människor tror att man möts i himlen…” Så det där att andra kulturer har ett mer ”naturligt/ avslappnat” sätt att bete sig vid anhörigas bortgång kanske inte gäller precis alla kulturer.
Flickan sprider så mycket glädje kring sig och alla älskar henne. Hon har betytt mycket för min son!
Hon blev placerad två årskurser för högt pga. att fel födelseår registrerats. Hon var ”speedad” alltid på språng, dansar, sjunger, kramas. Aldrig elak mot andra barn. Skolan undrade om hon hade nån slags utvecklingsförsening men de visste inte om hennes historia och att hon är yngre än klasskamraterna.
Hade ett svenskt barn bemötts och bedömts på samma sätt?
(”Förseningen i utveckling” och ett ”barnsligt” beteende tolkar jag mer som att ”gå tillbaka i utvecklingen” som en konsekvens av svårhanterliga upplevelser.)
Men att hantera barns sorg och vad som händer om de inte tillåts att sörja… att barn har behov att få konkreta svar… Känns svårt att hantera ibland.

Att du kunde tänka på dina pojkar och deras sorg mitt i din egen sorg är så oerhört starkt.

HOPPAS DU BLIR FRISK SNART! TACK FÖR ATT DU DELAR MED DIG AV DINA TANKAR. (dina barn är så fina och din bebis är så himla söt!)

Kommentar från Marie
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (22:16)

Hej Ludmilla – skall försöka fatta mig kort som svar på dina frågor. När jag läste din blogg och fick reda på om Linneas självmord blev jag totalt chockad. Läste allt med en gång, grät med er och kunde inte ta in det ”ofattbara”. Fick en inre resa igen av min egna sorgebearbetning då jag har erfarenhet av självmord från en av mina bästa barndomskamrater. Vi hade följts åt sedan barnsben, fick barn med ett års skillnad och följde varandra. Hon insjuknade och i ett obevakat ögonblick när omgivningen (på permission från psyk) trodde att hon var bättre eller i alla fall på bättringsvägen så hängde hon sig. Två små söner lämnade hon efter sig. Min reaktion – chock – så ledsen, önskade kontakt med hennes anhöriga som inte ville ha kontakt. Däremot barnens pappa och jag höll kontakt i flera år efteråt. Förrutom denna erfarenheten har jag med mig ”hot om att ta livet av sig” av flera personer under min uppväxt, vilket har präglat mig som person och utvecklat min lyhördhet för signaler mm. Naturligtvis påverkat mitt yrkesval.
Så av många anledningar följer jag dig Ludmilla, tycker att du belyser ett viktigt ämne, skammen eller tysnaden vid självmord, ack så viktigt ämne.
Beundrar dig, önskar dig tillfrisknande från cancer och att du och din familj får ha det bra – nära och kära, det viktigaste vi har.
Skänker dig många långa goda tankar dagligen även om du inte vet det så finns jag med dig dagligen
Allt väl – allt gott 🙂 Kram Marie

Pingback från Ludmillas Blogg » Om att förlora ett barn, självmord och cancer, del 3
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (10:43)

[…] Del 1 handlade om hur omgivningen reagerade när Linnéa tog sitt liv och hur förvånad jag blev över att folk var så dåligt rustade att hantera att någon just tagit sitt liv och att jag hade förlorat ett barn. Jag frågade efter din reaktion när du läste eller fick veta det som hänt och om hur du reagerat när någon i din omgivning tagit sitt liv. […]

Kommentar från Mandy Juno Quartin
27 februari, 2010 kl 27 februari 2010 (10:01)

Hej, jag har flera gånger varit nära mista närstående i självmord. Jag har själv stått där i kvalet men alltid lyckats få tag i hjälp i rätt stund. För mig handlar självmord om att vi inte lyssnar tillräckligt på människor runt oss.

Vi registrerare vad som håller på att ske men sen är det lätt ta ett kliv tillbaka för att inte lägga sig i. Det är helt fel! Vi måste prata mer om självmord, ja om döden i allmänhet. Vi ska alla dö men vi kan bara hoppas att vi hunnit leva klart då.

Nu är jag äldre och vet att livet måste levas. Det finns inget annat sätt. Men det är hemskt att möta människor som överväger ta slut på sig själva. Chocken sitter kvar från senast när en nära nästan lyckades. Allting berodde på omständigheter.

I Sverige är vi dåliga på att prata om detta. Jag ser människor, jag vill hjälpa andra men det går inte vara för på trängande. Jag tycker om när främlingar frågar hur det är med mig om jag gråter öppet någon gång. Det visar att jag inte är helt övergiven.

Jag vill visa andra att jag ser dom. Det är bra att du skriver den här bloggen, rent av livsviktigt! Bara genom att du gör detta har du räddat någon. Det är helt säkert.

Värme!

Kommentar från Josefina
5 september, 2010 kl 5 september 2010 (22:30)

Hur reagerar jag? Min spontana tanke är sorg. Jag reagerar med sorg. Jag lever mig in och gråter medan jag läser. Jag tänker efter, känner efter och fantiserar om hur det skulle kännas om det vore jag. Hur skulle jag tackla det hela om det hände mig?

Jag hittade din blogg tidigare i dag och fastnade direkt. Har streckläst mer eller mindre hela dagen.

Jag ”tycker om” att läsa om andras livsöden, även om jag sjävlfallet inte tycker om det som andra människor tvingats/tvingas gå igenom. För mig är det som en sorts terapi. Det lär mig uppskatta det jag har i dag, vilket är väldigt nyttigt för mig som ibland kan ha svårt att leva i nutid. Det är verkligen nyttigt att i bland omvärdera sin egen vardag, se det ljusa i allt som man har.

Jag har inte varit med om att någon närstående har dött (mer än mormor osv, men det känns naturligt och inte ledsamt). Har ingen relation till självmord.

Tack för allt Du har lärt mig idag. Tack för att du orkar visa upp er stora sorg men även lycka och styrka. Tack för att ni visar att man kan falla men ändå klara av att se ljuset igen. Det ger mig hopp inför framtiden, att vad än som händer så finns det alltid hopp. Vi är starkare än vad vi tror, det känns tryggt.

Inser att detta inlägg var skrivet för länge sedan, nu ska jag läsa vidare en stund innan jag ska göra natt. Just i kväll ska jag lukta lite extra på mina barn, viska att jag älskar dem och vara tacksam för allt som är här och nu. Sedan ska jag sova nära intill min man och när han slår upp ögonen ska jag berätta hur lycklig jag är över att få dela mitt liv med min bästa vän.

Tack igen och stor kram till Dig och din fina familj.

Skriv någonting