Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Efterlysning

16 februari 2010 (21:38) | att hjälpa andra, död, psykiatri, självmord | av: Ludmilla

En reporter söker kontakt med dig som förlorat en närstående i självmord trots att denne varit i kontakt med psykiatrin.

Jag vet att det är många som har liknande historier som vår om Linnéa. Att man sökt hjälp men blivit hemskickad. Många gånger har självmordet hänt just då. Linnéa var inlagd när hon tog sitt liv.

Har du någon sådan erfarenhet och vill dela med dig av detta?

Det är så viktigt att dessa historier kommer fram och när media är intresserad finns möjligheten att informera beslutsfattare om hur dåligt det faktiskt fungerar inom psykiatrin!

Kommentera här så vidarebefodrar jag kontakten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Gerd Eriksson
16 februari, 2010 kl 16 februari 2010 (21:48)

Min bror tog sitt liv 2001. Han var inlagd på psyket i Piteå och med orden ” Jag ska gå ut på Statt” släppte en sköterska ut honom. Han var klädd i gympabrallor, tofflor och en smutsig t-shirt. Han tog taxi hem till min syster där han tog sitt liv i deras hus.

Vi hade ringt och sagt år dem på psyket att INTE släppa ut honom….

Kommentar från Louise
16 februari, 2010 kl 16 februari 2010 (22:03)

Hej Ludmilla!

Jag miste min 23-åriga dotter i självmord. Hon ringde till psyk. söndagkväll och bad att få bli inlagd, hon sa att hon mådde dåligt. Hon gick även på DBT där i veckorna. Pratade med henne på kvällen, hon sa att hon hade ringt dit, men att en finsk sköterska hade sagt att hon skulle ta en Alvedon och gå och lägga sig. Jag ringde upp psyk. Frågade hur dom behandlar människor som mår dåligt. Hon som svarade hade ingen förklaring. Hon bad mig ringa upp min dotter och säga att dom strax skulle ringa upp henne. Dom ringde henne efter ett tag. Dom kom överens om att en läkare skulle ringa henne på måndagmorgon. Läkaren ringde på förmiddagen. Dom skulle skicka hem ett mobilt team till henne. Jag pratade med min dotter ett antal ggr under dagen. Jag bad att få komma till henne, men hon ville ej det. Jag sa att hon kunde väl komma till mig, jag kunde hämta henne. Men jag fick bara nej. Vad gör man som mamma, hon var ju 23 år. Jag respekterade vad hon sa. Jag fick ett samtal senare på eftermiddagen från södersjukhuset. Dom sa att jag var tvungen att komma, min dotter var där. Jag skrek Vad har hänt?? Det kan vi ej ta på telefon. Då förstod jag. Åkte dit. Dom förklarade att jag skulle få träffa min dotter och att hon låg i respirator. Men dom sa också att dom ej skulle kunna rädda hennes liv. Jag fick sitta där hela kvällen och natten. På morgonen skulle läkaren komma på rond. Dom gjorde 2 undersökningar så att dom verkligen visste att hon var hjärndöd. Det blev eftermiddag innan allt var klart. Då sa dom till mig och min son att vi kunde komma ut och säga till när vi ville att dom skulle stänga av respiratorn. Jag fattar inte att jag överlevt detta!! Jag blir så ledsen.
Nu har det gått nästan 3 år. Detta hände 17 april 2007. Men många tycker att det var längesedan och att det är väl färdigsörjt. Jag mår så fruktansvärt dåligt nu. Det blir värre och värre. Har så ont i mitt hjärta.
Jag kan ej fortsätta skriva nu.
Kram på dig Ludmilla.
Tänker ofta på dig!

Kommentar från Louise
16 februari, 2010 kl 16 februari 2010 (22:08)

Hej igen!

Till saken hör att det mobila teamet kom aldrig. Jag fick en förklaring. Patienten ringde och sa att dom ej behövde komma.
Jag ifrågasatte att om en självmordsbenägen ung tjej ringer och vill bli inlagd då ringer väl varningsklockor. Eller?
Jag blir så ledsen för detta.
Jag lever med skuldkänslor och ångest.
Bara för att den här jäkla psykiatrin är under all kritik.

Kram kram Emelie´s mamma Louise

Kommentar från Jenna
16 februari, 2010 kl 16 februari 2010 (22:47)

Philip var ju i kontakt med psyk i väldigt många år innan han begick självmord. Han hade haft möte med en ny doktor några veckor innan, fått ny medicin och sånt. Men mer än det var det nog inte.
.-= Jenna´s last blog ..Det blir aldrig som man tänkt sig =-.

Kommentar från Lillemor
17 februari, 2010 kl 17 februari 2010 (6:34)

Hej min dotter hande kontakt med psy det blev bara mer o mer tabletter o hon var vart så beroende var på ett möte på torsdagen med min dotter o hon skulle inte få mer tabletter men 5 min efter mötet så ringer hon min dotter o hon skriver ut mer tab som tog min dotters liv. Tordag var vi där o på lördagen tog hon sitt liv.Man blir ju så lessen hur psy fungerar i stället för att bli bättre så blir dom sämre o det gör att dom blir beroende av alla tabletter o att pat blir sämre o sämre.Kram Ehliens mamma

Kommentar från Cornelia
17 februari, 2010 kl 17 februari 2010 (12:22)

Det är så viktigt att detta lyfts upp till ytan. Just nu pågår en insamling från SHEDOs sida, för frågan som rör självskadande patienter på rättspysk. Du kan läsa mer i min blogg. Otroligt viktigt!
.-= Cornelia´s last blog ..Hjälp SHEDO att hjälpa! =-.

Kommentar från Maria
17 februari, 2010 kl 17 februari 2010 (19:39)

Min syster som var 21 år tog sitt liv (som jag har berättat om förut) inne på en psykiatrisk avdelning. Hon hade gjort ett självmordsfösök på en permission hemma så pga det så åkte jag och pappa in med henne till sjukhuset för att vi trodde att hon skulle vara trygg där..
Men vi kunde inte ha haft mer fel, hon kom tillbaka till sjukhuset på lördags eftermiddagen och tidigt på måndag morgon så hade hon hängt sig på sitt rum på sjukhuset : (
Ingenting hade gjorts för att skydda henne från sig själv när hon mådde så dåligt. Jag trodde att det var självklart att de vakade över självmordsbenägna patienter, tog bort skadliga föremål mm. Men de hade inte ens satt in extra koll på henne.
Det har också kommit fram nu i efterhand att de tabletterna som Eva började med ca 2 veckor innan sitt självmord kan ha varit en stor orsak till att hon tog sitt liv..
Det är så hemskt att så mycket kunde gå så fel och jag saknar min älskade lillasyster så hemskt mycket!!
Det är bra att det skrivs om sånt här och jag skulle vilja att folk fick se att det kanske inte är så självklart att en patient får ett vak som jag trodde, hade jag vetat att det kan gå till såhär så hade jag inte lämnat Eva på sjukhuset förrän jag hade blivit garanterad att hon hade haft ett vak.
Om folk får reda på sånt så kanske de står på sig mer och kräver det de har rätt till, och då kan flera människor räddas.
Min syster ville inte dö egentligen, hon fick bara så hemska självmordstankar av medicinen och den stängde även av hennes känslor så hon kände inga spärrar, och har man inga spärrar blandat ihop med självmordstankar så kan det gå riktigt illa. Hade Eva bara fått hjälp just under den jobbigaste tiden så hade hon levt idag..

Kram Maria

Kommentar från cecilia
17 februari, 2010 kl 17 februari 2010 (21:13)

Hej Ludmilla, Du får gärna gå in på vår hemsida. Där berättar jag om vad min bror var med om…jag pratar gärna med en reporter. Visa honom/henne gärna vår hemsida.

Läs här:
http://www.vsmis.dinstudio.se/text2_10.html (jag skriver längst till höger)

http://www.vsmis.dinstudio.se/text1_51.html

http://www.vsmis.dinstudio.se/text1_35.html

Mvh Cecilia

Kommentar från B
17 februari, 2010 kl 17 februari 2010 (22:46)

Min bror var på Företagshälsovården, konstateras vara deprimerad. Läkaren frågade om han ämnade ta sitt liv. Brorsan svarade nej.
Fick en tid hos en vanlig terapeut veckan efter.
Dagen innan gasade han ihjäl sig.

Den läkaren har som rutin att fråga om suicidrisk föreligger. Jag frågade honom om han förväntar sig ett ja när det är tanken.
Ja, det gjorde han, för så svarar den suicidale, sa han.

Struntsnack, säger jag.

Kommentar från anne
18 februari, 2010 kl 18 februari 2010 (12:02)

Hej Ludmilla!Min syster tog sitt liv 2005,hon hade varit deprimerad i perioder.Hon låg inne för självmordsförsök på danderyds sjukhus 2002. Var inlagd i tre veckor, och fick sedan samtalskontakt med öppen vården. Hon gick där i två års tid och sedan dog hon året därpå.Hon hängde sej i sin lägenhet 28 år gammal.Jag miste min allra bästa vän,och lillasyster..
Som om mardrömmen inte kunde slutat där..År 2008 insjuknade min bror i depression och panikångest. vi i familjen blev såklart jätteoroliga,och såg till att han blev inlagd på södertälje sjukhus.Där blev vi bemötta med kyla, och fick inget veta om hans behandling, då de hänvisade till sekretessen hela tiden. Jag upplevde det som att de bara tyckte att vi var bara jobbiga som brydde oss.
Min bror sa både till läkaren och oss i familjen att han tänkte på självmord, men han skulle inte kunna göra det, eftersom han visste vilken smärta det blir för oss som är kvar.
Han låg inne några veckor, och blev insatt på antidepressiv medicin,han mådde bättre och bättre.Han tog upp skateboardåkandet som han var stora passion, men det betydde ju inget för honom när han var deprimerad.Han tog även taxikort,och jobbade extra vid sidan av skateboarden..Vi i familjen vågade andas ut, nu verkar han må bättre..I juni 2009 ringde han till mej,och berättade att han hade fått tillbaka ångesten..Han kom hem till mej och han mådde väldigt dåligt.Han berättade att han hade fått slut på receptet i maj,och kontaktat sin läkare som då var på semester.Han vart utan sin medicin, och sa då till sin flickvän, nu mår jag ju så pass bra, så jag kan ju försöka sluta med medicinen.
Han förstod inte vidden av det beslutet, och ingen hade nog förklarat detta för honom heller.
När han var hemma hos mej i juni,hade han precis börjat med medicinen igen.Och jag förklarade för honom att du kommer att må bättre igen, men som du vet så tar det ju några veckor innan medicinen börjar verka.
Han lovade mej att inte göra något dumt, och att han förstod att han skulle må bättre om några veckor.
Han blev lugnare och mådde lite bättre, och han la stort hopp på medicinen.
Den tionde juli ringer min bror ,han låter glad och pigg.Han har nu ätit medicinen i tre veckor. Han bjuder mej och min man på hans flickväns 30 årsfest i augusti.
Dagen efter hittar hans flickvän honom hängd i deras lägenhet.
Nu har jag inga syskon kvar.
Johan blev 23 år gammal.

Kommentar från Ulrika
23 februari, 2010 kl 23 februari 2010 (20:31)

Har en kompis vars lillasyster var tvångsinlagd på psyk i höstas. När perioden tog slut släpptes hon ut trots att alla varningssignaler lyste så att hela Uppsala borde ha sett det och anhöriga sagt ifrån. Ett par dagar senare hittas hon hemma väldigt nära döden. Hon lever nu men med en grav hjärnskada. Psyk inser tydligen nu att de gjorde fel, men skadan deras beslut orsakat bryr sig inte om det tyvärr….

Skriv någonting