Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Att tappa nuet…

2 mars 2010 (13:58) | Cancern, Mindfulness, sjukdom | av: Ludmilla

Jag har kommit på mig själv att tänka framåt.
Mycket framåt.

Jag visualiserar hur det ska bli om ett par månader när behandlingen är avslutad och jag är frisk!
Jag ser mig själv sittandes i solstolen vid poolen i vårt paradis vid Vallentunasjön. Pojkarna står nere på ön och fiskar. Värmen från solen sprider sig i ansiktet på mig.
Jag hör fåglarna kvittra glatt.
Någon humla surrrar förbi.
Blåsipporna, vitsipporna och smultronblommorna blommar.

Jag känner frihet!
Tacksamhet!

Mitt nya liv börjar. Min andra hälft av livet börjar nu och jag har så mycket erfarenhet och insikt om vad LIVET kan innebära. Av det känner jag också tacksamhet.

När jag tänker så här känner jag att jag blir otålig.
Jag vill att det ska vara så nu!
Jag vill inte känna mig trött, tjock och oföretagsam.
Jag vill inte tillbringa mer tid på sjukhuset än hemma.
Jag vill inte få behandlingar uppskjutna och inställda pga av allvarliga infektioner.
Varför kan jag inte få lugn och ro i mitt liv???

Jag samlar mina tankar igen.
Nu har jag tappat fokus på här och nu.
Nu är jag inte mindful. Nu är jag i framtiden. Inte här och nu.
Och som ett brev på posten så mår jag dåligt.

Tillbaka till nuet.
Just nu mår jag ganska bra. Mina krafter har kommit tillbaka så smått efter min senaste blodförgiftning.
Jag har fått min fjärde kur och det går bra. Behandlingen går bra. Värdena sjunker hela tiden.
Jag får vara hemma nu, med min familj.
Jag fick fira Jonas 12-årsdag hemma på kvällen igår efter cellgiftsbehandlingen.
Läget är under kontroll.
Jag har inte ont.

De här tankarna tar mig tillbaka till där jag är just nu. Och jag blir inte lika otålig längre.
En dag i taget.
Ibland en timme i taget.

Så länge vi lyckas hålla oss här och nu så slipper vi mycket obehag och oro.
Svårt.
Men viktigt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Sara
2 mars, 2010 kl 2 mars 2010 (14:06)

Ludmilla, du är fantastisk.

Kommentar från Lena
2 mars, 2010 kl 2 mars 2010 (14:53)

Tack för att du skriver om här och nu. Jag behöver påminnas om det hela tiden. Jag kan säga till andra att jag tar en dag i taget, men ack så svårt det är att verkligen utöva det ända in i själen. Jag kämpar varje dag. Det är precis som du säger, börjar jag tänka för långt framåt, så kommer det dåliga måendet som ett brev på posten, så sant. Nej vara här och Nu, precis som du säger ta en timme i taget, är det enda, då infinner sig balansen. När Min dotter Felicia dog, så tänkte jag, att nu gäller det att ta på sin höjd 1 sekund i taget och det var vad jag gjorde. Fast ibland är det jobbigt fortfarande det här med att ha förlorat ett barn, fast tiden har gått. Till sommaren är det 13 år sedan, min 9 halv åriga dotter segnade ner framför Mig och Min Man. Jag kan dela mycket med Min man, men ibland känner jag Mig så förtvivlat ensam. Jag sitter där med Mitt själsliga sår, som inte syns utanpå, men det finns där hela tiden. Ibland hade jag lika gärna kunnat amputera benet, det hade kännts lättare, då hade det varit synligt, vilken förlust jag gjort. Försöka förklara för någon annan som inte varit där är helt omöjligt. Jag har så sakta fått lära Mig att acceptera att Min själ kommer att vara amputerad resten av livet, ja så är det och jag tror att du om någon förstår hur det känns. Orken tryter att försöka förklara för dem som inte blivit själsligt amputerade och skulle man försöka att förklara tar det bara ork och ledsenheten tar över i en. Så alla vi som förlorat barn kommer inte bli desamma som vi än gång var. Det sägs någonstans att dom som gud älskar prövar han, hur mycket sant det nu kan vara i det. Ja våran dotter praövade han verkligen, genom att ge henne ett gravt ADHD-handikapp coh sedan ett hjärta på det som inte orkade, vad var det för mening med 9 års kämpande till ingen nytta, men någonstans tror jag att dessa våra änglabarn funnits på jorden för att visa vägen till något större och mer betydelsefullt, jag grunnar fortfarande på vad det kan vara. Blev ett långt inlägg, men vill bara säga det att det som du skriver, får Mig hela tiden att se på annat sätt på olika saker i livet.
Med Många tankar till Dig och Din familj
Lena

Kommentar från Trebarnsmamman
2 mars, 2010 kl 2 mars 2010 (16:52)

Men jag tror inte ett fokus på framtiden förstör fokus på nu. Ditt fokus på framtiden är ju en målbild, något du kämpar för att nå. De du gör just nu gör du för att nå dit. Du måste alltså fokusera på båda sakerna. Jag vet när min rygg strulade var jag extremt målfokuserad. Mitt enda mål var att såhär ont som jag har nu skall jag aldrig, aldrig mera ha. Jag såg mig själv leva ungefär som du ser dig själv vid erat sommarparadis och den målbilden fick mig att orka ännu ett träningspass, orka ta mig ur sängen, orka gå på toaletten, orka än det ena än det andra. Så Ludmilla även om du lever i nuet tappa aldrig greppet om den målbild du har av dig själv som frisk! KRAM
.-= Trebarnsmamman´s last blog ..Mer Teneriffabilder (del 2) =-.

Kommentar från Annika S
2 mars, 2010 kl 2 mars 2010 (17:25)

Jag beundrar din styrka och förmåga att hantera livets alla svåra törnar, tror att mindfulness kan vara ett utmärkt verktyg, dock känner jag ibland att det finns drag av ” kejsarens nya kläder” i alla terapi/självterapiformer. Det viktiga är att tillåta sig själv att må dåligt när det gör riktigt ont, inte tvinga sig att vara på ett eller annat sätt . Min egenterapi har varit att jobba, fortsätta göra saker jag tycker om, inte gömma mig. Däremot väljer jag vem jag vill berätta för vad som drabbat mig, vad jag vill berätta, eller inte berätta alls.
Jag har ingen skyldighet att vara öppen om mitt privata om jag inte känner för det.
Det har gjort mig starkare, dessutom ” stänger jag av ” mentalt ibland, om ämnet barn/ döttrar kommer på tapeten . Jag behöver inte lyssna på andras aningslösa prat. De kan ändå inte fullt ut förstå vidden av denna djupaste sorg och saknad , så jag kastar inte in replik som skulle göra dem illa berörda och förvirrade. Det finns inget ” rätt” att säga, det enda som värmer och gör mig lycklig är när någon pratar om Anna som den fina person hon var och förmedlar att hon finns kvar också i deras minnen och hjärtan.
Vill jag berätta så är det mitt beslut, ingen annans.
Jag vill vara ” bara jag”, inte ” mamma som förlorat sin dotter i suicid, ack och ve” , det klarar jag inte av.

Jag menar bara att du måste tillåta dig att avvika från mindfulness ibland, det finns ett värde i att tänka bakåt och framåt också. Nuet är en glidande scen, dåtid och framtid är det vi hänger upp tankarna på.

Kramar dig / Annika

Kommentar från Susanne
2 mars, 2010 kl 2 mars 2010 (18:26)

Att vara medveten om tidsfönstret i mitt huvud har räddat mig många gånger. Som du skriver ibland är det timme för timme, ibland dag för dag och andra gånger mycket längre perspektiv. Vissa dagar har det inte handlat om hur jag ska fixa den dagen, det har varit ett enormt omöjligt hinder. Istället har det handlat om att lyckas mobilisera kraft att sätta mig på sängkanten. När det var gjort handlade det om gå till badrummet o.s.v. Det har tagit mig igenom dagen, dag för dag. För mig har målbilderna kommit längre fram när jag kanske fixar dagen, veckan eller liknande. Då kan de fylla en kraftfull funktion men ibland blir det bara ett mörkt hål av drömmar, iallafall för mig. Det blir ett bevis på allt jag inte kan/har/orkar just då. Att kunna fokusera tankarna på exempel den vackra blomman jag har framför mig och se dess kraft, färg kan vara skönt. Men vi är alla olika och på olika platser behöver man olika saker.

Styrkekramar
Susanne

Kommentar från Catarina
2 mars, 2010 kl 2 mars 2010 (18:52)

Klart man mitt upp i något väldigt väldigt jobbigt måste få se framåt med. Lägga focus på nått annat som överbrygger det jädriga man är mitt upp i iallafall för en liten liten stund. Å den dagen du ser framför dig kommer att komma, dag 1 i ditt nya liv. du kommer få sitta där och njuta i solen och se dina killar fiska och det är närmre än du tror. Fast jag givetvis förstår hur otålig man faktiskt blir när man mår dåligt. Man vill inte vara i nuet då man vill bara därifrån. Fast det också längre fram kommer vara en erfarenhet rikare och mattas av hur jobbigt det faktiskt var. Fast dina erfarenheter har varit lite väl många nu kan jag tycka, det räcker gott nu. Nu har du bara framtiden kvar med lycka hoppas jag. Se lilla Sophie växa upp och bli en alldeles egen liten individ, dina killar blir äldre och vips är det stora, HU! det går så fort. Fast för mamma är ens barn alltid små i vissa lägen *fniss*

Så glad att läsa hur din sjukdom bara förintas och att du kan få vara mer hemma.
Tack för att vi får följa dig på din resa .
Stärkande kramar / Cattis

Kommentar från Helene
2 mars, 2010 kl 2 mars 2010 (20:01)

Du pratar så klokt hela tiden…
Du har en styrka som kanske inte alla har och den ska du vara rädd om…
Må så gott nu och va rädd om dig <3
KRAM Helene
.-= Helene´s last blog ..Tisdag… =-.

Kommentar från Annika S
2 mars, 2010 kl 2 mars 2010 (21:32)

Lisa Olveby pratade i Rapport om bristen på stöd och hjälp till suicidala ungdomar, starkt och klokt, allt hon sa.
Främsta dödsorsaken mellan 15 och 45 års ålder.
Vakna, alla ansvariga!!!!

Annika

Kommentar från Susanne
2 mars, 2010 kl 2 mars 2010 (23:20)

Kloka ord från en klok kvinna! 🙂

Såklart du ska tänka framåt Ludmilla! Kan också se dig sitta där i solstolen o njuta 🙂 Tänk positiva tankar du bara. Skönt att inte har ont och att du får vara hemma.

Kramar i massor!

Kommentar från Ida
3 mars, 2010 kl 3 mars 2010 (19:56)

att drömma om framtiden hjälper en ibland att klara av nuet. fortsätt kämpa<3 styrkekramar//Ida

Kommentar från Mezza
4 mars, 2010 kl 4 mars 2010 (9:59)

kolla in till mig… du har nåt där…
<3
.-= Mezza´s last blog ..Award!!!! =-.

Kommentar från Anna
4 mars, 2010 kl 4 mars 2010 (14:22)

Svårt men viktigt! Finns med dig i tankarna varje steg på vägen! Stora kramar

Pingback från Bakslag o deppighet « En dag i taget
8 mars, 2010 kl 8 mars 2010 (20:07)

[…] jämföra mig med det Ludmilla gått o går igenom, men jag känner igen mig i hennes inlägg Att tappa nuet. Jag har visualiserat hur det kommer att kännas att ha kraft i kroppen igen, att kunna planera en […]

Skriv någonting