Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Om samtalsfärdigheter i Läkarutbildningen

4 mars 2010 (12:02) | att hjälpa andra, sjukvård | av: Ludmilla

I senaste numret av Läkartidningen kan man läsa att man tycker att undervisning om ”det svåra samtalet” bör ingå i Läkarutbildningen.
Läkarens förmåga till empati är viktig vid besked om cancer, slår man fast.

Jag blir oerhört provocerad av detta. För självklart så borde det ju redan vara så…
Vad fick jag själv för undervisning om att samtala under läkarutbildningen? I stort sett ingen. De svåraste samtalen fick man som läkarkandidat inte vara med på eftersom det kunde vara känsligt för patienten.

Så när jag var nyfärdig läkare med mitt första vikariat som underläkare på onkologen (canceravdelning) så var det bara med min egen känsla och personlighet som jag kunde möta personer i kris, dödsångest och anhöriga till döende.

När jag gick KBT-utbildningen för ett par år sedan däremot fick jag lära mig sådana saker.

En intressant sak som står i artikeln som jag själv också tänkt och upplevt är att det inte är läkarens tekniska färdigheter som av patienten upplevs som det viktiga, utan det är hur man har blivit bemött som avgör.

Precis så känns det ofta. Mina medicinska kunskaper är självklart en förutsättning för hur jag ska kunna arbeta som läkare, men patientens upplevelse av vårt möte avgörs inte av dem.

Det är min förmåga till att lyssna, bekräfta, ge tid och upplevelsen av tillgänglighet och intresse från min sida som gör att mina patienter tycker att jag är en bra doktor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Jennie
4 mars, 2010 kl 4 mars 2010 (12:21)

Så otroligt sant! Jag hade velat ha dig som läkare.

Kommentar från Ingrid
5 mars, 2010 kl 5 mars 2010 (0:41)

Jamen visst är det så. Det handlar väl inte bara om samtalet mellan patient och läkare utan det handlar väl om alla möten man gör i olika situationer i samhället. Ta biståndsenheten t ex. Hur bör man bemöta en missbrukare vars kropp och hjärna skriker om penger och manipulerar för att få det. Hur bemöts denna missbrukare av myndigheten?
Hur bemöter poliskåren sina ”kontakter” med samhällsmedborgarna?
Hur bemöter chefen sina anställda?

Om människor bemöts med respekt och känner sig lyssnade på så leder samtalet någonstans. Båda parter mår bättre och den som har sökt hjälp i någon form kommer att känna sig ”sedd” utifrån sina behov.
Det är viktigt i alla möten med alla människor vi gör. Vi är alla människor, men tyvärr olika länge och skall bemötas med värdighet, respekt och empati.

Bamsekram
.-= Ingrid´s last blog ..Oj, oj,oj…. =-.

Kommentar från Gunnar E
16 mars, 2010 kl 16 mars 2010 (22:39)

Hoppas Du har mötts av det goda samtalet.
Under min utbildning råkade jag på arbeten av Loma Feigenberg som fick mig att tänka över en hel del och som nog har gett mig en resonansbotten som hjälpt ibland. Nu är det ju ledsamt nog att det där med ”den tid som behövs ” inte står högt i kurs hos vårdgivaradministrarörerna. Det kan allt försvåra för den enskilda yrkesutövaren.
Du har behövt ett lyssnande bemötande. Hoppas Du upplevt detta.

Kommentar från Peter Björk
16 mars, 2010 kl 16 mars 2010 (23:40)

I ett hälsoföretag som jag startade skulle vi ha samarbete med Läkare.
Träffade många för intervjuer och det var ju inte så svårt att se och förstå att just tekniska färdigheter och medicinska kunskaper var en självklarhet. Det som tyvärr – ofta – saknades var inställningen till människor. Hur man möter dem, bemöter dem och skapar närvaro?
Efter det så tänker jag att det finns två kriterier.
Det finns Läkare.
Och sen finns den Människoläkare.
Du är en Människoläkare.
Tack.
//Peter
.-= Peter Björk´s last blog ..Söndagsmorgon =-.

Skriv någonting