Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Så overkligt…

9 mars 2010 (20:16) | barn, död, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

I helgen hade jag ork nog fysiskt och psykiskt att ta tag i några saker som legat ett tag.
Från i september har jag låtit det aktiva sorgearbetet ”vilat”.

När jag hittat saker från Linnéa har jag lagt det på ett speciellt ställe. Tidigare klistrade jag aktivt in kort och andra minnen i ett album. Jag har ett annat album för kondoleanskort och hälsningar och minnen från ”efter Linnéa”.

Tidningsartiklar har jag samlat i som tidningar i en hög.

Nu klistrade jag in sakerna på sina ställen och har skaffat ett speciellt tidningsklippsalbum.

Det var smärtsamt att göra detta och overklighetskänslan slog emot mig igen.
Är det verkligen sant?
Hur är det möjligt?

För två år sedan hade hon börjat må dåligt och gick hos sin psykolog. Men, hon mådde allt sämre. Varför?
Jo, för att hon inte berättade allt. Hon berättade inte vad hon gick och bar på.
Hon fick därför fel diagnos och fel hjälp.

Älskade Linnéa.
Jag saknar dig så oändligt mycket!
Hur kunde du tro att du bara kunde lämna oss så här?
Tänk om du hade kunnat berätta vad du bar på. Vi skulle ha älskat dig precis lika mycket ändå. Vi skulle ha hjälpt dig ur det. Det hade gått.
Inget är för svårt eller omöjligt att lösa. Det vet du lika bra som jag.

Jag saknar våra samtal.
Jag saknar din röst.
Jag saknar att vara nära dig.
Jag saknar din lukt.
Jag saknar att se ditt underbara skratt, din energi och livslust.

Jag förstår att du tyckte det kändes omöjligt.
Jag förstår att du hellre ville dö än att sanningen skulle komma fram.
Men det var fel, Linnéa. Riktigt fel.

Vi har gått vidare kan man säga. Men vi är fortfarande ledsna.
Vi pratar om dig varje dag, Nean. Jonas och Oscar minns allt ni gjort. Hur du ville ha saker och ting och vad du tyckte om.

Vi har fått din lillasyster nu Nean. Som du längtade efter så mycket.
Det blev så ändå.
Ibland tycker jag mig se dig skymta förbi i henne. Men oftast tycker jag att hon är en helt ny person. Hon sprider så mycket glädje till oss alla. Hon är verkligen ljuset och framtiden för oss.

Jag är fortfarande arg på dig. Men inte lika mycket. För då hade jag inte kunnat skriva det här brevet till dig idag.
Förlåta dig vet jag inte om jag någonsin kommer att kunna göra.
Men jag börjar så smått kunna acceptera att du inte kommer tillbaka till oss.

Tack för att jag fick dig Linnéa.
Tack för att jag fick vara med dig så mycket.
Tack för all glädje du gav oss.

Älskade barn.

Jag läser tidningsrubrikerna och tittar på bilderna.
Det är mig det handlar om.
Det är mitt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Erika
9 mars, 2010 kl 9 mars 2010 (20:28)

Vännen! Nu bränner tårarna igen! Tänk att det snart gått två år. Det känns helt ofattbart! -Känns som om det var igår. Samtidigt som det känns som om det var evigheter sedan!
Lilla Linnéa! Jag hoppas att du har det bra nu.

Kramar till er alla

Kommentar från Anna
9 mars, 2010 kl 9 mars 2010 (21:46)

Har ni kommit fram till vad som var fel? Jag tänkte, precis som Linnea, att det var bättre att jag tog mitt liv än att jag pratade om vad som tyngde mig. Jag är glad att jag inte lyckades.

Kommentar från Leena
9 mars, 2010 kl 9 mars 2010 (21:53)

Finns inga ord…bara tårar som faller ner när jag läser dina ord.
Kan känna den smärtan som du bär, saknaden efter en älskad dotter.
Samtidigt går livet vidare…
Utan våra kära. Två år…evighet och ändå som igår. Alla minnen, dofterna, rösten…

Kramar om dig vännen
.-= Leena´s last blog ..Vasaloppsspinningen är över… =-.

Kommentar från Tizzel
9 mars, 2010 kl 9 mars 2010 (22:11)

Vill bara säga att jag varit här och läst – och blivit berörd…
Det känns i hela mig. Sorgen. Saknaden.
Kramar till dig!
.-= Tizzel´s last blog ..Ännu ett år… =-.

Kommentar från Mergime
9 mars, 2010 kl 9 mars 2010 (22:13)

aj aj aj tårarna bara rinner.
tusan tusan varför hände detta, samtidigt förstår jag Nea så otroligt.
nej finner inga ord, en kram vill jag skicka iallfall !
.-= Mergime´s last blog ..svar på kommentar =-.

Kommentar från h
9 mars, 2010 kl 9 mars 2010 (22:17)

Kram

Kommentar från Susanne
9 mars, 2010 kl 9 mars 2010 (22:38)

Kramar om varsamt. Men med kraft att fylla på lagren i din kropp.

Kommentar från Amanda
9 mars, 2010 kl 9 mars 2010 (22:39)

Uscha jag blir så himla ledsen för eran skull! Tårarna bara rann när jag läste ditt fina brev till Linnea! Det kändes enda in i hjärtat! Jag tänker på dig/er/Linnea !

Din blogg är så bra, och jag tror den hjälper många! Många kramar ifrån mig
/Trogen läsare sedan ca 1år tillbaka
.-= Amanda´s last blog ..Dagens I-landsproblem =-.

Kommentar från mia
9 mars, 2010 kl 9 mars 2010 (22:39)

så svåra o så fina ord! tack för att du vill dela med dig av dem till oss. Det jag spontant tänker när jag läser är att man kan känna det som att det inte går att berätta allting, inte går att dela med någon, att man känner det som att ingen förstår. Jag har själv känt det så o tagit mig igenom tonåren o ungdomen o först nu som vuxen har jag funnit en terapeut som verkar kunna konsten att lyssna o förstå på det allra rätta sättet som får åtminstone mig att orka börja berätta. Så med detta vill jag bara säga, aldrig så försiktigt o med den djupaste respekt för hur du upplever det, är att försök att inte ”döma” varken henne eller dig själv för det. Det är inte säkert att det hade känts rätt för henne att lätta sitt hjärta just där o då. Hon var nog inte redo. Du var hennes bästa mamma, men när det gäller sina barns själsliv får vi stilla acceptera att vi inte kan förstå allt, inte kan dela allt. Det är nog inte menat så. Massor av styrkekramar till dig o din fina familj!

Kommentar från Helene
9 mars, 2010 kl 9 mars 2010 (23:09)

Många varma kramar till dig…
Du berör på djupet ( igen )…
Tänk om…men det spelar ingen roll…vi kan inte dra tillbaka tiden…
KRAM Helene
.-= Helene´s last blog ..Tisdag… =-.

Kommentar från Sofie
10 mars, 2010 kl 10 mars 2010 (6:12)

Så tungt att bära denna sorg och saknad. Kramar om dig och skickar lite styrka

Kommentar från Jessica
10 mars, 2010 kl 10 mars 2010 (9:18)

Så starkt av dej att orka skriva detta, men att skriva är att komma vidare. En ren terapi. Visst är det så att det jobbiga stoppar man gärna undan till en annan dag en annan tid.När man har kraft och styrka att ta tag i det. Tror det har en mening, att man ska göra det för att få saker och ting på rätt plats i sitt inre framför allt. Allt har en mening på nåt sätt…. Sköt om dej och låt ängeln glimma igenom i lillasystern Hon är säkert där och ser till er…

Kommentar från Anna
10 mars, 2010 kl 10 mars 2010 (10:42)

Kan bara instämma i vad många andra skriver…. Du berör så mycket, det du skriver berör så mycket… tårarna rinner när jag läser det du skrivit till Linnéa. Det är overkligt det som har hänt. Jag är säker på att hon finns med er någonstans – att hon följer din kamp mot cancern och att hon håller ett vakande öga över hela familjen.

Din blogg och alla tidningsartiklarna ökar i högsta grad medvetenheten och kunskapen kring självmord. Tack för att du orkar dela med dig!

Många stora kramar
Anna

Kommentar från Ulla , Kristins änglamamma
10 mars, 2010 kl 10 mars 2010 (10:57)

Du är otrolig,Ludmilla, som orkar ta dig igenom det du gör.
Men sorgen ger oss ibland en enorm styrka trots allt. Att vara öppen och orka berätta och prata om våra älskade Änglabarn hjälper oss att acceptera sakteliga.
Det har jag själv erfarenhet av. Det är 2½ år sedan min älskade Kristin ( då 14 år) tog sitt liv. En otroligt vacker och intelligent unge.
Varför, varför? Olycklig kärlek ledde henne till döden som enda utväg.
Skulle gärna vilja träffa dig igen när du orkar. Vi sågs som hastigast på Suicidpreventionsdagen .
Kramar / Ulla, Kristins Änglamamma

Kommentar från Annika Saari
10 mars, 2010 kl 10 mars 2010 (10:59)

Hej, jag heter Annika, är Pirjo Stråtes dotter. Jag har läst din blogg bara i nån vecka – du berör, jag är ju oxå drabbat, har dock inte förlorat min dotter utan min bror. Men jag vet hur svårt det är när ens barn mår dåligt, jag har även jag kämpat med min Kajsa som är tyst men som så uppenbart visar att allt är kaotiskt inombords.

Jag har skrivit nedanstående text, maktlösheten och frustrationen har varit så stor och smärtsam. Nu mår hon dock bättre men jag vet inte när jag kommer att kunna andas ut.

Du sa aldrig nåt, bara öppnade din dörr och gick
Och där stod jag ensam kvar med en oförstående blick
Vad hade jag gjort, vad var det som fick dig att gå?
Om du inte säger nåt hur ska jag då kunna förstå

Jag har stått utanför din dörr, hört din nattliga gråt
Jag har sett dina trasiga armar, hört dig viska förlåt
Den kärlek jag hyser för dig, är större än du nånsin ännu känt
Du är mitt barn och jag undrar, vad är det som har hänt?

Hur gärna jag än vill kan jag inte läsa dina tankar
Jag kan inte gissa vad du vill att jag ska göra
Du måste öppna din mun och låta orden komma ut
Du måste våga stanna kvar och se att också jag står kvar
Jag har aldrig vänt dig ryggen för det är alltid du som går

Hör du min gråt om natten, hör du min bön om att få hjälpa dig
Låt mig få vagga dig som förr. Lita på att jag älskar dig
Jag är redo och jag väntar. Jag minns hur det var förr
Du sa – mamma hjälp mig, och du öppnade din dörr

Hur gärna jag än vill kan jag inte läsa dina tankar
Jag kan inte gissa vad du vill att jag ska göra
Du måste öppna din mun och låta orden komma ut
Du måste våga stanna kvar och se att också jag står kvar
Jag har aldrig vänt dig ryggen för det är alltid du som går

Låt mig få vagga dig som förr. Lita på min kärlek.
Våga låta mig ta dig i min famn och våga tro på oss tillsammans
Den kärlek jag hyser för dig, är större än du nånsin ännu känt
Du är mitt barn och jag undrar, vad är det som har hänt?

Hur gärna jag än vill kan jag inte läsa dina tankar
Jag kan inte gissa vad du vill att jag ska göra
Du måste öppna din mun och låta orden komma ut
Du måste våga stanna kvar och se att också jag står kvar
Jag har aldrig vänt dig ryggen för det är alltid du som går

Kommentar från Anna L
10 mars, 2010 kl 10 mars 2010 (11:49)

Åh, Ludmilla!
Det är verkligen ofattbart att hon är borta!
Kram till dig med en önskan om att solen strålar lyser på dig.

Kommentar från Lillemor
10 mars, 2010 kl 10 mars 2010 (14:31)

Hej ja så är det man saknar telsamtalen min dotters röst allt vi gjorde det har gått 2år 6 mån sen hon lämnde oss man tror inte att hon är borta för alltid saknar henne så mycke Lillemor
.-= Lillemor´s last blog ..Onsdag o så trött =-.

Kommentar från Catarina
10 mars, 2010 kl 10 mars 2010 (18:12)

Så fint skrivet!! Ja, jag bara undrar hur sjutton man orkar när man förlorar sitt barn? Å visst innerst inne vet jag att man gör ju det men ändå? Kan bara inte ens tänka mig tanken klart. Förstår också frustrationen av att VARFÖR sa hon inte allt. Man tycker man är oumbärlig som mamma och att ens barn borde tala om allt både tokigt och slugt men så är det ju inte riktigt heller. Självmord är så fruktansvärt grymt och att man aldrig riktigt får reda på varför hände det?? Och frågan man måste ha alltid tänk om vi gjort si eller så vad hade gjort skillnad. Näe jag får gåshud över hela min kropp !! Jag lider så med dig.
Ni är enastående alla ni som drabbats av detta att ni bara orkar och ändå får tillvaron att flyta på? Och jag sänder en BAMSE KRAM till er alla som förlorat någon nära anhörig .

Kommentar från K
10 mars, 2010 kl 10 mars 2010 (20:55)

och så gråter jag igen…

Kommentar från Lovisa
10 mars, 2010 kl 10 mars 2010 (21:35)

Jag har så smått börjat läsa om Linnea. Jag har valt att inte göra det ”helt” förrän nu. Har inte varit riktigt redo. Men nu läser jag och blir helt tagen. Jag förstår inte hur du orkar men jag vet att du måste, både för din egen och din familjs skull. Brevet till Linnea var starkt och fint och jag gråter för första gången sedan jag fick mitt besked.
Tack för att du delar med dig av ditt liv och dina tankar. Du är en inspiritationskälla för andra, det är jag säker på.
/Lovisa

Kommentar från Marie-Anne
11 mars, 2010 kl 11 mars 2010 (7:18)

Så enormt mycket kärlek… och så enormt mycket smärta… en sådan enorm saknad och tomhet…

Våra älskade barn, vart tog ni vägen?

styrkekram till dig från mig

Pingback från Det kom ett Nallebud…
13 mars, 2010 kl 13 mars 2010 (10:04)

[…] gå igenom många svårigheter de senaste åren. Först miste hon sin dotter som tog sitt liv, med allt vad det innebär. Sedan fick hon själv en svår sjukdom. Vissa människor prövas hårdare än andra, det är helt […]

Skriv någonting