Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Livet är starkare än mig

11 mars 2010 (20:53) | depression, självmord, tröst&hopp | av: Ludmilla

Jag har fått en dikt skickad till mig:

Ni ser mig allihop, ni tror jag är där hos er
Ni ser mig skratta och ni ser mig le
Men ni har fel, jag befinner mig på en plats
långt härifrån, en plats där ingen av er vart

Ni ser inte vädjan i min blick, ni ser inte min
önskan om att slippa vara ensam & rädd.
Ni ser inte mitt hopp om att bli förstådd
Ni ser inte mig, den som jag är, ni ser bara mitt skal.

Jag skriker stumt men mitt ansikte förråder mig inte
Min kropp skakar av min tysta gråt.
Jag önskar att ni skulle se mig som jag är
Jag önskar jag förstod varför det är såhär

Jag skriker stumt och mitt ansikte förråder mig inte.
Jag vet nånting som inte ni vet, livet är inte till för alla
Det kan det inte vara när det gör så ont
Jag har så länge försökt, jag har så länge hoppats

Men jag förstår att livet inte är till för mig
Jag vågar inte sträcka ut min hand
Jag vågar inte säga…snälla hjälp
Jag orkar inte ta ännu ett nederlag och bli
lämnad ensam kvar med ångest & gråt

Jag skriker stumt men mitt ansikte förråder mig inte
Min kropp skakar av min tysta gråt
Jag önskar att ni skulle se mig som jag är
Jag önskar jag förstod varför det är så här
Jag skriker stumt och mitt ansikte förråder mig inte.

Men livet går sin egen väg, livet är starkare än mig
Det ger mig ändå hopp om att finna någon
Finna den som ser, den som förstår och den som inte räds
Jag vet att om jag ger upp så har jag förlorat

Och vem vill förlora, vem vill ge upp
Min rädsla ska inte få segra, jag samlar mina
sista krafter och försöker igen.

Jag öppnar min mun och låter er höra mig
Jag skriker men inte längre tyst, jag låter er se min förtvivlan
Jag ber om hjälp, vet jag behöver stöd
Min kropp skakar av gråt och jag låter er hålla om mig

Livet är starkare än mig och jag tänker inte släppa taget.

Jag skriker men inte längre tyst, jag visar min förtvivlan.

Annika Saari

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Görel
11 mars, 2010 kl 11 mars 2010 (21:10)

Oj, starkt!

Känner igen känslan från mina mörkaste stunder av förtvivlan, maktlöshet o ensamhet.
Det är fantastiskt med din styrka, som störst då du är som svagast. Mina varma tankar är med dig – alltid!
.-= Görel´s last blog ..Funderingar om att blogga – om självcensur o livsmönster =-.

Kommentar från Ludmilla
11 mars, 2010 kl 11 mars 2010 (21:23)

Görel: Det är inte jag som skrivit detta utan Annika Saari!

Kommentar från Ann
11 mars, 2010 kl 11 mars 2010 (22:10)

Annika.Håller om dig i mina tankar och önskar så att du finner den hjälp du behöver .kram Ann

Kommentar från Marie-Anne
12 mars, 2010 kl 12 mars 2010 (8:23)

Annika, du är en modig kvinna och dessutom oerhört duktig på att sätta ord på vad du tänker och känner. När jag skriver att du är modig är det för att man måste vara modig för att orka ta itu med sina tankar och sitt liv och att våga sträcka ut handen och be om hjälp.

Jag hoppas och tror att du får/fått den hjälp som du behöver och att du kunnat gå starkare ut i livet.

Jag skickar ljus och värme till dig/Marie-Anne

Kommentar från Annika Saari
12 mars, 2010 kl 12 mars 2010 (9:01)

Tack för era fina tankar om min text….men jag vill tala om att jag skrev denna och en till som Ludmilla har fått – när min egen dotter (då 14 år) mådde mycket dåligt och jag kämpade med att ”motivera” henne till att vilja stanna kvar hos oss, att orka kämpa trots att hon har en sjukdom som heter lymfangiom, med cystor som sitter i hennes ena käkvinkel, i mun och tunga, runt ena örat och runt hjärtat. Behandlad så gott det går men inte operationsbar.
Hon har dock en stor käkoperation framför sig som resulterar i en låsning av käkarna efteråt i sex långa veckor.
Hon är mycket sjukhusrädd pga alla smärtor och alla besök och undersäkningar hon tvingats underkasta sig sen en månads ålder.
Ångesten flyttade tidigt in i hennes kropp.

Vi kämpar fortfarande med att hålla henne ifrån sina djupaste dalar men hon är mycket labil.

Jag har förlorat min lillebror i självmord och började skriva efter hans död och det har bara fortsatt, fann väl en kanal att bearbeta känslor med och fann att jag hade lätt för att uttrycka mig i skrift och sätta ord på känslor.

Har efter det även kämpat med en allvarlig tumörsjukdom i fem år som i sin tur gav mig ett par följdsjukdomar bl a på det centrala nervsystemet och sitter nu med sviterna efter en inflammation på min hjärnstam och har ett neurologiskt funktionshinder.

Så att kämpa, inte för sitt liv veta hur man ska få ork och ändå så orkar man – att känna maktlöshet och inte kunna nå sitt barn – veta vad ett självmord innebär för alla i omgivningen och att vara livrädd för att även hon tänker välja samma väg som sin morbror.
En kamp och böner om styrka att orka även med sitt eget liv som förändrades totalt både fysiskt och psykiskt i och med att jag blev sjuk, hör till vardagen.

Jag har varit ensam i många år och det har givetvis gjort att allt varit extra jobbigt många gånger men jag har idag en fästman som jag har ett oerhört stöd i både med det praktiska och med det mentala. Är så tacksam för honom och för livet.

Kommentar från Gunilla
12 mars, 2010 kl 12 mars 2010 (12:22)

Kramar om…
.-= Gunilla´s last blog ..Longing for sunshine? =-.

Kommentar från Ludmilla
12 mars, 2010 kl 12 mars 2010 (17:33)

Annika: Tack för att du delar med dig…

Kommentar från Sara
12 mars, 2010 kl 12 mars 2010 (17:48)

Så modigt av dig att dela med dig, Annika.

*kramar om*
.-= Sara´s last blog ..Självkänsla =-.

Kommentar från mia
12 mars, 2010 kl 12 mars 2010 (20:50)

åh, vad fint o gripande du skriver, Annika. Känner igen mig själv en hel del i den bla just det där att man vill skrika o be om hjälp men ansiktet rör inte en min utåt. Du är verkligen jättebra på att skriva. En fin gåva för att kunna kanalisera svåra tankar o känslor. Förstår du har en tuff situation med tanke på din sjukdom o din dotters. Skickar dig styrkekramar i massor!

Kommentar från Younes
2 februari, 2012 kl 2 februari 2012 (18:45)

Snyggt med korg till grenan.Vi hade en vanlig ikea korg till vår,men så har vi ju ingen riktig gran,utan plast.Ställde bara ner med en granfot.Har sett något liknande korgar på ica maxi.Har du citygross i närheten.Annars har ju Åhlens också korgar,tänker mest på den vita korgen.Lycka till med letandet!kram!

Skriv någonting