Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

17

22 mars 2010 (19:00) | Cancern, sjukdom, sjukvård, vikt | av: Ludmilla

17 är dagens värde.

Sedan förra kurens start så har HCG halverats. Det får man vara nöjd med.
Fast, jag ska erkänna att jag själv hade hoppats på 13 eller mindre. För då hade det antagligen räckt med denna kur + de två efterkurerna. Nu får vi räkna med ytterligare en kur efter denna + två efterkurer.

Två månader till alltså.

Suck.

Men, å andra sidan hade vi först räknat med 17 kurer. Till i augusti. Nu blir det ju forthoppningsvis klart före sommaren i alla fall.

Det är konstigt hur man flyttar sina referensramar hela tiden. Från början spelade det ingen roll hur många kurer jag skulle få om det innebar att jag skulle bli frisk. Att jag skulle bli frisk från den här hemska sjukdomen var ju fantastiskt. Man kan ju betala vilket pris som helst för att få sitt liv tillbaka!

Nu ligger jag här i min sjukhussäng och blir jag besviken när det blir 2 veckor ytterligare… Referensramarna ändras hela tiden…

Johans reaktion var: Å det kommer att bli så skönt nu när det blir vår. Du kan sitta på altanen i solen och gå promenader!

Var får han allt sitt positiva tänkande ifrån?

Det var som när de vägde mig här på avdelningen igen. 86 kg!!!! (Min normalvikt före graviditeten var 62-64 kg). Det var samma vikt som förra veckan trots alla långa promenader och att jag varit väldigt restriktivt med sött och slutat med mina näringsdrycker.

Johans reaktion: Men vad bra att du inte har gått upp något mer! Sen när du slutar med kortisonet och vi börjar med GI igen så kommer du att då ned igen, det vet du!

Han är otrolig!

Han bryr sig inte om att jag är tjock, cytostatikaluktande, nästan utan hår osv. För honom är jag ”hans gos” oavsett hur jag ser ut. Han älskar ju mig för MIG inte hur jag ser ut. (Vilken tur!)

Jag frågade om han verkligen hade blivit kär i mig om han hade träffat mig så här. Det är inte så säkert. För det finns ju något i utseendet som bidrar till den första attraktionen (åtminstone om man träffas IRL). Så var det verkligen för oss (läs om hur vi träffades här..). Vi pratade ju inte ens med varandra. Allt kändes rätt från första ögonkastet.

Och nu sitter vi här, tre barn senare, 14 år senare med en cancer. En cancer som är ”vår” enligt honom. Det är ”vi” som genomgår den här behandlingen enligt Johan. Det är vårt ”projekt” som vi ska klara av. Och det gör vi ju.

Projektet ”Ludmilla-mamman har cancer” löper på enligt plan. Cellgifterna rinner in varje vecka, HCG-värdet minskar som det ska och jag kämpar mot trötthet och illamående men de flesta dagar mår jag riktigt bra.

Pojkarna har vant sig rätt bra vid situationen och nu när allt flyter på så är det ju bara en övernattning varannan vecka. Resterande behandlingsdagar är bara över dagen. Efter i natt borde det bara vara tre (!) övernattningar kvar! 🙂

Annukka, du var mitt i prick den här gången! Jag skickar dig din invite!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Sandra 17 år
22 mars, 2010 kl 22 mars 2010 (19:10)

Kände det på mig :O !
Vilke bra kille du verkar ha där, det där är äkta kärlek ! 🙂

Kommentar från Åsa
22 mars, 2010 kl 22 mars 2010 (19:26)

Håller med Sandra här ovanför, drömbilden av äkta kärlek. 🙂
.-= Åsa´s last blog ..Att välja salt… =-.

Kommentar från Dottern
22 mars, 2010 kl 22 mars 2010 (22:15)

Underbart att ha en så positiv person vid sin sida. Är övertygad om att du ger honom minst lika mycket energi när han behöver det.
Var på en föreläsning idag just om positivt tänkande och hur det påverkar oss. Vi får ut så mycket mer av livet.
Tycker du är hård mot dig själv. När jag läser din blogg ser jag inget annat än en eldsjäl, en fighter, en överlevare, en positiv och kärleksfull person.
Så stark, tapper och närvarande person.
Du ger alla läsare av denna bloggen inspiration, ork och hopp.
Varmaste kramar Anna
.-= Dottern´s last blog ..Den dagen som borde komma varje dag =-.

Kommentar från Annukka
22 mars, 2010 kl 22 mars 2010 (22:28)

åååhh TACK.. *glädje*..

Det är kärlek.. på riktigt.. 🙂

Stor Kram
från Annukka
.-= Annukka´s last blog ..En dag att fira =-.

Kommentar från J
23 mars, 2010 kl 23 mars 2010 (0:30)

Snart kommer våren Ludmilla! Det kommer att få dig att glömma de där extra veckorna. Heja, heja Ludmilla!!! Du kommer att bli frisk, det är ju det som räknas trots allt…. Vet att det är jobbigt och att du har kämpat väldigt mycket! Men nu är det inte så långt kvar…. Kram

Kommentar från charlotta von zweigbergk
23 mars, 2010 kl 23 mars 2010 (8:40)

Ludmilla! Det har hänt dig så mycket fasansfullt, därför är det fantastiskt att få ta del av den styrka och kraft och det stöd som ändå finns. Jag slås av en tanke som kanske kan tyckas märklig: Min son har en allvarlig, obotlig sjukdom. Ett tag grubblade jag, som de flesta i den situationen, varför just han?? Han som är så stark, energisk, rolig, klok… sedan började jag tänka att kanske just därför. Jag menar om nu någon måste få sjukdomen kanske den ska drabba någon som kan bära den?? Han löste det bra, mådde hyfsat o nu har forskningen kommit fram till mediciner som gör hans liv helt ok. Jag hade möjlighet att trixa med mitt jobb s att jag kunde vara med honom nästan jämt när han var dålig – vi kanske var en familj vald med omsorg??
Om nu nägon måste drabbas av helvete kanske du var ett ”bra” val för att du är positiv, stark, har en underbar man , underbara barn o en ekonomi som verkar klara att du är sjuk nu… Hoppas att du förstår hur jag tänker, det är menat som en tröstetråd!!! Jag hoppas av hela mitt hjärta att du efter den här pärsen får ett harmoniskt och lyckligt liv med alla dina nära o kära. Jag tycker att du är fantastisk som orkar dela med dig och som klarar att se positiva korn i allt svårt som drabbat. Jag är övertygad om att Linnea sitter som en liten kärleksängel på din axel och försöker trösta dig. Varmaste kram!!! C8

Kommentar från Camilla
23 mars, 2010 kl 23 mars 2010 (9:08)

Du har rejält med tur mitt i all otur….vilken fantastisk man han är Johan!

Kommentar från A.
23 mars, 2010 kl 23 mars 2010 (9:13)

Hmmm, viktprat. Nu vet jag inte om jag känner för att fortsätta läsa din blogg.

Kommentar från Susanne
23 mars, 2010 kl 23 mars 2010 (11:35)

Vilken tur att just ni fann varandra!!!!!!! 🙂 🙂 🙂

Kommentar från Linda
23 mars, 2010 kl 23 mars 2010 (12:27)

Vilken underbar man du verkar ha! 🙂

När det gäller vikten så får man väl försöka ta tag i den sen… även om det känns lite surt just nu med extrakilona. Jag har varit ute på långa promenader varenda dag det sista, men jag har inte gått ner ett gram! Tvärtom så har jag gått upp ytterligare ett kilo sen min förra behandling.
.-= Linda´s last blog ..EN NY VECKA =-.

Kommentar från Ludmilla
23 mars, 2010 kl 23 mars 2010 (15:56)

A.: Vad tråkigt att du känner så. ”Viktprat” kommer säkert att återkomma med tanke på att jag har för avsikt att gå ned de 25 kg som jag har extra nu. Hoppas att du läser min blogg med mer djup än så.

Kommentar från Carina
24 mars, 2010 kl 24 mars 2010 (12:28)

Vad härligt med en sån stöttepelare vid din sida Ludmilla, guld värt.
Du stöttar mig i min sjukdom, för även om det ibland är jobbiga inlägg att läsa och då menar jag den smärta du upplevt och jag blir ledsen, men så dyker det alltid upp något positivt här mitt i allt elände, du är en stark person Ludmilla och det försöker jag också vara och du en av mina stöttepelare och det tackar jag dig för. Kram!

Kommentar från A.
25 mars, 2010 kl 25 mars 2010 (17:53)

Jo, det gör jag, eller gjorde. Jag förstår bara inte varför det ska vara sådant fokus på vikt/utseende osv. Jag trodde nog att din blogg hade mer djup än då (& det har den, egentligen, kanske därför jag tyckte det var så märkligt). För mig är det bara så…obegripligt. Vet du att det är 15 gånger större risk att ett barn utvecklar en äs. med en förälder som bantar/är negativt inställd till sin kropp? Jag anser att kloka vuxna inte ska uttala sådant, det är min fasta åsikt. Sedan får du självklart skriva om vad du vill i din blogg, men ja…jag förstår inte meningen, om jag ska vara ärlig.

Skriv någonting