Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


HCG 9

6 april 2010 (19:16) | Cancern, sjukdom, sjukvård, spotify, tävling | av: Ludmilla

9,0 för att vara exakt. För nu när jag är under 10 så räknas även decimaler.
5,4 ska värdet vara mindre än, för att räknas som negativt.

Om det fortsätter som vi tänker oss så borde den kur jag nu får (jag är på Karolinska idag och imorgon för kur 7, första delen) göra att jag blir negativ. Det får vi veta om exakt två veckor. Efter att jag är negativ behöver jag två ”försäkerhets-skull-kurer”).

Det är ju toppen. Allt går som det ska!
Jag kommer att bli frisk och det är ganska snart!
Jag borde dansa i korridorerna!

Men, det gör jag ju inte… Jag känner mig otacksam.
Jag som fått mitt liv tillbaka. Varför kan jag inte bara vara glad och lycklig?

Jag har en underbar man. En bebis som strålar som en sol.
Två fina pojkar. En fin dotter.
En mamma som ställer upp på allt.
Snälla vänner som skickar uppmuntrande SMS och mail.

Men….
Jag bara gråter.

Det känns så knäppt.

Å andra sidan…
Jag har fått starka cellgifter varje vecka sedan den 2 januari.
Jag har en cancerdiagnos.
Jag äter kortison.
Jag har sorg.
Jag har nyss fött barn efter en jobbig graviditet.

Jo… jag vet…
Det är väl inte så konstigt att jag är sliten till kropp och själ?
Men det är liksom som att man skäms för att man inte är glad för att det snart är slut och att allt har gått som det var tänkt…

Och omgivningen som också tycker att det ju snart är slut vill inte höra att man mår dåligt. Det hade varit mer ok i början. Men då var jag stark och full av kämpariver… Så precis som med sorgen efter Linnéa är folk mer ”frånvarande”, från mitt perspektiv sett, nu än från början.

Jag vågar liksom inte ens yppa att jag mår dåligt, för jag har det så bra…

Då blir man så ensam i sina tankar.

Och så känner man sig som en enda stor belastning.

Jag vet… Jag har höga krav på mig själv.

Jag bad i alla fall om att få prata med kuratorn så hon kommer i morgon. Det gäller att ta den hjälp som finns tänker jag. Hon har jobbat här länge så hon kanske har några bra tips. Ibland räcker det ju med att man får höra att det är normalt att känna som man gör. Att man har ”rätt till det”.

Vad svårt det är att förstå sig själv ibland…

Marina var den första som gissade på 9. Inviten kommer med mailen! Grattis!

Dagens måbratips: Ändra din känsla genom att handla tvärtemot. Jag tänker titta på något som gör att jag skrattar! Solsidan eller Coupling är två serier som gör att jag skrattar!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Birsen
6 april, 2010 kl 6 april 2010 (20:26)

Hej Ludmila!

Va roligt att värdena går ner. Håll ut! Jobbigt när man mår dåligt men tänk på det positiva!

Har följt din blogg sen du startade den men har inte komenterat innan.

Idag när vi satt på våran teorilektion genom babysimmet och fick din bok så tänkte jag på dig och Linnea och hela familjen.
Jag som följt bloggen kännde som om det var mer en än bok. Det var nästan som man kännde dig lite närmare.
Vi fick även se filmen.
Ser fram emot att börja babysimmet nu. Min son älskar att vara i vatten så vi ska se hur han reagerar första gången.

ta hand om dig!

Sänder dig styrkekramar från Varberg

Kommentar från Annika S
6 april, 2010 kl 6 april 2010 (21:30)

Dina tankar och känslor är helt adekvata och inte alls konstiga.
Så tillåt dig att vara ledsen och arg så kommer även livsglädjen att växa till sig i den takt som du orkar!
Det går upp och ned, 1 steg fram och 2 tillbaka, plötsligt 3 steg fram, men sorgen och saknaden är inget man kan komma ifrån någonsin, då skulle man ju slutat älska sitt barn.
Jag vill att min dotter skall leva kvar även inom andra, ALDRIG bli bortglömd.

Kram

Annika

Kommentar från Malin
6 april, 2010 kl 6 april 2010 (22:09)

Jag vill bara skicka dig en kram..

Kommentar från Susanne
6 april, 2010 kl 6 april 2010 (22:13)

Inte så konstigt att det känns som det gör efter allt du varit med om! Allt släpps ut nu eftersom du kan pusta ut till slut. Låt det bara komma! Snart kommer du vara nöjd o glad över att det är över med sjukdomen men tills dess så ska du bara låta känslorna få levas ut.

Massor av styrkekramar!

Kommentar från Gunilla
6 april, 2010 kl 6 april 2010 (22:14)

Styrkekramar….
.-= Gunilla´s last blog ..Tävling =-.

Kommentar från Sofie
7 april, 2010 kl 7 april 2010 (7:30)

När jag läser ditt inlägg idag blir jag ledsen för att du känner att folk distanserar sig (igen), det är nu du behöver all energi och omtanke. Tänk vilken oerhörd prestation du gjort och gör varje dag. Du bekämpar cancern, du är en fantastisk mamma, du bearbetar sorg, du hjälper så många människor med det du skriver och ditt engagemang. Det är nu du behöver hjälp med att fylla på energi för att orka göra allt du gör. Du har kämpat så de sista två åren, jag beundrar dig för din styrka. Men ibland behöver man ladda ur och gråtat, gråta, gråta, tårar läker. Kramar om dig och gråter med dig när jag läser

Kommentar från Anna-Maria
7 april, 2010 kl 7 april 2010 (7:46)

Jag vill skicka dig en hel bunt med solsken nu när du behöver det som bäst. Det är ok att känna som du gör tycker jag. Det är ju nu du hinner börja andas och då kommer känslorna också. (precis som när man har jobbat som en tok och äntligen ska få semester – och då blir man knallförkyld för då hinner verkligheten ifatt). Jag hoppas att de som står närmre dig vågar ta steget fram och finnas där!

Kommentar från cilla
7 april, 2010 kl 7 april 2010 (20:48)

Hej Ludmilla!
Nej, inte alls konstigt, allt liksom slapper efter hela perioden med graviditet/forlossning, efterfoljande cancerdiagnos och behanlingscykler. Inte alls konstigt med tanke pa hur tiden fore sag ut. Otrolig borda for kropp och sjal. Du kommer snart ut ur behandlingarna FRISK, mycket saker som fatt sta tillbaka under den har turbulenta tiden maste kanske ocksa komma fram. Du gor en helt enastaende insats som delar med dig av dina upleveklser och det spelar roll och paverkar andra.
Tusen kramar Cilla P.S. Jag dansar fortfarande krigsdans nar dina HCG varden ramlar till decimalnivare. D.S.

Kommentar från Anna
8 april, 2010 kl 8 april 2010 (20:05)

Du får vara ledsen, ibland är det befriande att gråta… Du har gått och går igenom så mycket så ingen tycker att det är konstigt. Dela med dig av dina känslor – jag vill höra! Följer dig varje dag och tänker på dig massor!

Jag håller tummarna för att värdet går ner under 5,4 till nästa mätning.
Stora kramar

Kommentar från Anne
9 april, 2010 kl 9 april 2010 (21:24)

Ja du…vi är verkligen lika i våra känslor! Glad och positiv ena stunden och ledsen och modfälld i nästa beroende på var i cellgiftscykeln vi är. Vi får stötta varandra genom våra hejarop. Det är alltid OK att känna som man gör just i den stunden. Men visst är det då att man vill kompensera det negativa man känner med tio positiva för att ”jag-ska-banne-mig-vinna-kampen”.
Nu är du på sluttampen med kuren och då kommer förmodligen känslorna som samlat på sig…inte konstigt alls. Men för andra utifrån som inte förstår ter det sig som att…YES, nu är allt bra och som vanligt igen….men ack så fel de har…
Vi får leva med det och be om hjälp, vilket är svårt men nödvändigt!
Kram på dig och ha en skön helg!
.-= Anne´s last blog ..Mellan tvivel och hopp…. =-.

Skriv någonting