Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

I huvudet på Linnéa?

6 april 2010 (20:18) | Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

De gånger jag har funderat på vad som hände i Linnéas huvud den sista tiden, går inte att räkna.
Jag får ofta flash-backs och ser henne cykla till tågspåret, sitta i busken och sedan ställa sig på spåret.

Vad tänkte hon?
Hur kunde hon?

Helt klart var det något hon hade bestämt sig för flera dagar innan.
Hon hade planerat i god tid.
Hon visste att tågspåret var tillgängligt och att det fanns buskar längs med att gömma sig i. För hon kunde inte ställa sig var som helst, för då kunde någon se henne och sedan hindra henne.
Hon hade fått lov att ta cykelutflykter från BUP (utan att jag visste det) och det var säkert då hon ”rekade”.

Men nog är det så att det är dubbelt in i det sista.

Hon var i början på veckan extra tillmötesgående. Kanske till och med verkade må lite bättre.
Hon lät mig massera henne.
Hon lekte lite med pojkarna.
Hon spelade upp en sång för mig. Med en text som var tvetydig.

Sedan började hon ta avstånd.
Onsdag kväll, torsdag morgon, torsdag kväll och fredag morgon och sedan bråket som gjorde att hon kunde springa tillbaka till BUP och sedan ut själv på kvällen.

Tänk om jag istället skulle ha fortsatt att sträcka ut handen när hon blev avståndstagande.
Istället för att backa.
Tänk om jag skulle säga att jag älskade henne när hon slog mig?
Dubbelheten inom henne kanske hade tippat åt rätt håll då?

Det är så lätt att titta så här i efterhand och säga vad man skulle gjort istället.
Men man måste också påminna sig om att allt man gjorde och sa var del av ett sammanhang. Ett sammanhang som i vårt fall varit under en längre tid.

Jag tror Linnéa kände sig förvirrad.
Jag tror att hon kände sig dubbel.
Jag tror att hon inte själv förstod vad som var fel. Men fel kände hon sig.
Hon hörde röster. Hon berättade det inte för någon.

Hon kände sig falsk. Som en bluff.
Hon höll upp så många olika fasader att hon inte visste vem hon skulle vara till slut.
Och så bar hon på en hemlighet.
Hon hade varit på ett sätt som hon inte kunde stå för.
Hellre tog hon sitt liv än att det skulle komma fram.

Ångesten hon hade åt upp henne inifrån. Det kändes som att hon skulle kvävas.
Hon orkade inte mer.
Tänkte att det skulle bli bättre för alla om hon försvann.
Att hon ändå bara gjorde fel och var till besvär.
Och jag stog i vägen. Jag la mig i för mycket.

När hon cyklade där… var hon nog både arg, uppgiven, ledsen och lättad. Allt på samma gång.
Äntligen skulle allt ta slut… Eller hoppades hon på att någon skulle komma och hindra henne?

(All forskning säger att det är tillfället som gör att självmordsförsöket blir ett fullbordat självmord och inte bara ett försök. Man kan hindra självmord.)

Hennes beteende gentemot mig som ledde till att jag backade gjorde att hon bekräftade sina tankar om att det var bättre för mig att hon skulle försvinna.

Hon tänkte inte på konsekvenserna.
Hon trodde hon kunde trycka på delete-knappen.
Hon förstod inte vad hon gjorde.

Jag kommer aldrig att bli samma människa igen.
Efter att Linnéa tog sitt liv var jag tvungen att börja om från början och bygga upp något nytt.
Jag var tvungen att bygga upp mig som människa och som mamma.
Livet kommer aldrig att bli som förr.
Jag kommer för alltid att vara ärrad som människa och mamma.
Linnéas syskon kommer alltid att vara påverkade av det som hänt.
Resten av släkten och Linnéas vänner kommer också att bära på djupa ärr.

Vi kommer aldrig att få ett riktigt lyckligt liv igen.
Men på ytan går det att få ett liv i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Christel
6 april, 2010 kl 6 april 2010 (20:37)

Åhh..detaljerna är naturligtvis olika, men du har så helt fantastiskt satt ord på hur jag och min man upplevt vår dotters självmord. Jag har precis läst det högt för andra gången och dina ord är som bomull för min själ.
”Det är så lätt att titta så här i efterhand och säga vad man skulle gjort istället.
Men man måste också påminna sig om att allt man gjorde och sa var del av ett sammanhang. Ett sammanhang som i vårt fall varit under en längre tid”
Vi som mist en älskad nära anhörig lägger en sådan otrolig skuldbörda på oss själva. Min man går igenom sitt sista samtal med vår dotter varje dag. Det är 4 år sedan hon lyfte sina vingar.
Jag mår så bra av att läsa din blogg, du ger mig så mycket styrka och kraft. Tack för att du orkar skriva om det svåra/Kram Christel

Kommentar från Titti
6 april, 2010 kl 6 april 2010 (22:46)

Så här; du kan aldrig flytta tillbaka tiden. Du kan inte ändra på något. MEN det du kan göra Ludmilla – är att vara en närvarande och så bra mamma du bara kan NU åt dom som du har!!! Glöm inte det!
Lägg tiden på dina fyra barn och man du har. Linnéa behöver den inte längre. Jag menar inte att du ska glömma eller ”låta bli älta” eller som det kanske låter men din ENERGI behöver dom levande! Dom som kan ge dig något tillbaka också; varje vecka, varje dag, dygnet om. Linnea bär du med i ditt hjärta – alltid.
Måste man veta allt? Måste man gräva för att hitta en sanning? Måste det finnas något som blir rätt? Kommer det finnas något svar och vad gör det för skillnad om du hittar ett svar? Näe! Saknaden och sorgen blir inte mindre! Lovar.
Du är ett barn kort oavsett vad du kommer fram till. Kanske är det bäst att inte veta. Det värsta har ju redan hänt. Ingenting i hela världen kan backa tiden. Ta vara på tiden med dom som finns, dom som ger och dom som vill dig väl NU!
KRAM!

Kommentar från Birgitta
6 april, 2010 kl 6 april 2010 (22:47)

Hur skall man kunna förstå vad som rör sig i en annans huvud när de inte visar allt. Du bär på sår och tankar som är svåra och som självklart kommer att följa dig och din fam. genom livet. Jag har själv förlorat en dotter visserligen i cancer men den är ju också så förtärande att se. Det är inte lätt att vara stark och veta vad som är rätt. Hoppas innerligt att du skall få styrkan att bli helt frisk det måste du bara bli.
Sänder Styrka och kramar, livet är inte lätt och det är svårt att andas med de magsparkar man får.
Birgitta, Carolas mamma

Kommentar från Vaia
6 april, 2010 kl 6 april 2010 (23:09)

Hej Ludmilla!.
Jag måste bara säga några ord till Titti.
Hej Titti,har du förlorat ett barn?.
Jag har nyligen förlorat 2 st med 4månaders mellanrum och det Ludmilla skriver det kan även jag skriva under på.Det vill säga att man leta efter sanningen och vad som hände och varför.
Innan man vet det kan man inte börja sörja.Jag vill att allt ska komma fram till ytan så att jag en dag kan börja sörja mina söner.
Ovisheten är frustrerande och jag håller inte med om det du skriver att man inte skulle få tillbaka det barn man har mist men det handlar inte om det.

Det som har hänt dig Ludmilla är fruktansvärt ,så mycket sorg,död,sjukdom och mitt i allt har fu ett LIV du har din Sophie och du har dina fina barn i livet men Linnéa fattas dig vännen.Du kommer alltid at bära henne inom dig och hon kommer att finnas omkring er men jag kan tänka mig att du helst skulle vilja ha henne i livet ,mitt framför dig så du kunde reda ut vad som felades henne och du skulle vilja hjälpa henne att reda ut vad det nu var.
Vi pratar om ett barn som inte ens har fyllt 15år,hur skulle hon kunna reda ut vad som inte kändes bra när inte ens de sk. specialisterna kan rädda våra barn?.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men så länge man inte har de flesta av svaren kan man inte börja sörja och lägga energi som man egentligen inte har på de andra barnen som man har i livet och framförallt på sig själv.
Man ska inte nehöva ta sitt liv för att man får psykiskt dåligt för då har verkligen vården misslyckats totalt.Jag tror att du Ludmilla gjorde vad du ansåg vara det riktiga och med dina kunskaper så gjorde du säkert ditt yttersta det som gick helt galet var att personalen inte skötte sitt arbete och övervakade Linnéa.Jag är så ledsen det har jag varit sedan jag läste om dig och vad som hände Linneá,jag har följt din blogg och min högsta önskan
är att du ska bli frisk och att framöver kunna lägga energi på dig först och främst och sedan på resten av familjen för mår vi mammor bra så kan vi ta hand om resten ochså.
Nu kanske jag har skrivit lite fram och tillbaka men jag förmodar att du Ludmilla och sedan du Titti kan läsa allt jag har skrivit.
Tur att änglamammorna finns på FB.
Många varma kramar till dig Ludmilla och jag säger ha det gott till Titti <3<3

Kommentar från Helene
7 april, 2010 kl 7 april 2010 (9:46)

Jag blir så lessen när jag läser vad du skrivit…
Tänker på dig massor…
Jag känner med dig !!
KRAM Helene.
Ps.tänk på ALLT fint du har omkring dig <3
.-= Helene´s last blog ..Tisdag… =-.

Kommentar från Jessica Gustavsson
7 april, 2010 kl 7 april 2010 (14:33)

Jag vill bara skicka massor av kramar. Har inget vettigt att säga. Läser det du skriver och känner bara likadant.

Kram/Yekisan

Kommentar från Anna L
7 april, 2010 kl 7 april 2010 (14:54)

Du fyller mig med styrka, Ludmilla!
Från början läste jag din blogg för att en kompis sa att den var gripande. Nu läser jag den för att du ger mitt liv ett mervärde, en förståelse för det obegripliga och efter inlägg som det här fylls jag av en ödmjukhet för livets skörhet och styrka.
Förlorar man ett barn blir livet sig aldrig likt! Det går inte att ta bitarna, lägga pussel och tro att det blir samma bild. En bit fattas! Bilden är inte densamma!
Jag tänkte på en sån enkel sak som familjefotografier – hur ser man på det efter en sån förlust som er? Kommer det någonsin komma en tid när känslan inte är att någon fattas i bilden? Det tror inte jag.
Som alltid önskar jag dig en lugn dag i ovädret och att din meterolog snart kan meddela att stormen har mojnat.
Kram

Kommentar från Titti
7 april, 2010 kl 7 april 2010 (19:39)

Vaia!

Ja, jag har förlorat ett barn. En son i en olycka 5 dagar efter hans 15 års dag. Hur, varför och vad som hände fick vi inte reda på då, lika lite vet vi idag. Kanske lika bra det känner jag. Vill jag verkligen veta allt? Ger det oss sonen tillbaka? Svaret är; NEJ! Han är borta, kommer inte tillbaka och det som tröstar i eländet är att vi vet att han aldrig hann lida. Döden var ögonblicklig. Det räcker.

Nu har det gått snart 10 år. År fyllda av sorg och saknad men vi gör allt för att leva i nuet och att äldsta sonen kan vara med oss i vardagen på ett fint sätt. Med det menar jag att vi pratar mycket om honom, vi har en minneshylla och kort som vi tittar på. Vi går till kyrkogården, vi tänder ljust vid allhelgona till hans minne, plockar fram hans egenhändigt gjorda ”God Jul” hälsning som han gjorde som liten o s v. MEN vi lever fortfarande i nuet och om vi ska ge av dom sista krafterna som vi har på dagen så går dom till minstingen som är 8 år och som aldrig träffat sin storebror. Hon är här, hon behöver oss och det vi har att ge. Likaså dom andra barnen som numera är vuxna.
Säger dock att det finns inte några ”rätt sätt” att sörja eller vara. Man kan tipsa, stötta och råda varandra men några ”rätt” finns inte. Det jag skrev till Ludmilla var inga pekpinnar, jag hoppas att inte alla tog dom som det?
Jag menar; det Ludmilla gjorde för och med sin Linnea, gjorde hon enligt konstens alla regler just den dagen, den gången sett från sin kapacitet och sina möjligheter just då!
Till mina barn har jag alltid sagt; ja, jag gör fel saker, säger fel saker och tycker kanske inte som ni. MEN jag gör mitt bästa, för ERT bästa! Alltid! Från mitt håll sett. Det som ni fortfarande tycker är fel när ni är vuxna och får egna barn kan ni ändra på och tacka mig för att jag gjorde fel så att ni kan göra rätt för era barn.
Elakt? Nja, jag vet inte. Som vuxna idag så förstår dom mig. Jag har alltid velat deras bästa. Det vet dom.

Kärlek!

Kommentar från Annika S
7 april, 2010 kl 7 april 2010 (20:17)

Jag förlorade min dotter för 5 år sedan. För mig handlar det inte om att välja vem eller vad jag skall lägga min energi på, min dotter finns i mina tankar alltid, men jag kan leva i nuet samtidigt. Det har tagit år att nå hit och jag känner mig stolt över mig själv.
Gör det du också, Ludmilla!
Vi är hjältinnor.

Kram Annika
och varmaste hälsningar till er andra mammor som skrivit inlägg ovan.

Kommentar från Eva
7 april, 2010 kl 7 april 2010 (20:36)

Det står ”Jag vill säga” OCH:
Jag vill bara skicka massor med varma helande hälsningar…
När jag läser det du har skrivit reser sig hårstråna på armarna…
Vi ”andra” som inte har varit med om liknande saker som du har varit med om kan inte veta på mils avstånd hur du (och fler med dig) känner dig, MEN med dina texter som du berättar kan vi få en inblick i en mors liv utan en dotter…
Det är svårt att skriva ner sina tankar för det är så mycket som jag vill föra fram! Jag hoppas att du kommer fortsätta ha ork och känna lust till att fortsätta med denna fina blogg – du behövs <3

Varma hälsningar E…

Kommentar från Cam
8 april, 2010 kl 8 april 2010 (13:41)

Ludmilla, det finns inga ord för att beskriva förlusten av en älskade. Vi har namngett förlusten av en make, maka och föräldrar. Det finns inget begrepp för den som förlorat ett barn då det är för smärstsamt för att uttrycka i ord.

Första gången jag ville avsluta mitt liv var jag 12 år. Idag är jag 23 år gammal och ser fram emot kommande dagar. Min familj hjälpte mig men det var inte tillräckligt. Hjälpen måste komma inifrån. Din vackra dotter behövde mer tid.
Igår kväll komjag över en låt. Den är kort och simpel. Jag tror att du skulle uppskatta den när tårarna torkat ut.
Simon and Garfunkel- Bookends Theme.

Kommentar från Ludmilla
8 april, 2010 kl 8 april 2010 (13:50)

Tack för alla fina kommentarer och musiktips. Att ni skriver och reflekterar betyder mycket för mig. Man känner sig mindre ensam då!

Kram alla!
.-= Ludmilla´s last blog ..April, april och påsken =-.

Kommentar från Anna
8 april, 2010 kl 8 april 2010 (19:55)

Tack för att du delar med dig! Det finns inga ord, vill bara skicka massor av kärlek och tankar till dig fina Ludmilla!

Kommentar från ullrika
9 april, 2010 kl 9 april 2010 (20:32)

jag hoppas verkligen jag inte trampar på några tår när jag skriver:

jag förstår att föräldrar i din situation förstår och får stöd i det du skriver Ludmilla. men jag önskar också att de som är i Linnéas situation, hur hon hade det och var innan hon väl tog steget bort, får möjlighet att läsa det du skriver och att de då förstår vad som händer när de är borta. hur illa de gör, hur ont det gör. och hur oreparerbart det är. för jag tror att många människor som mår dåligt, som inte känner sig hela, som inte vill leva: de förstår inte fullt ut konsekvenserna. många söker hjälp, som de kanske får eller inte får, men frågan är om professionell sjukvård kan ge den insikt som texter som dina borde ge? på gott eller ont.

som alltid avslutar jag med; du är så stark Ludmilla!!

krams!
.-= ullrika´s last blog ..9.4 – om sällskap i källaren. =-.

Kommentar från Paulina
12 april, 2010 kl 12 april 2010 (15:57)

Hej, tänkte på dig när jag läste denna artikel:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6936434.ab
.-= Paulina´s last blog ..Vårskrik =-.

Kommentar från Paulina
12 april, 2010 kl 12 april 2010 (17:16)

Även detta blogginlägg fick mig att tänka på dig och om vad du brukar säga om att ”vara stark”. http://www.folkbladet.nu/?p=170732
.-= Paulina´s last blog ..Vårskrik =-.

Kommentar från Petra
21 april, 2010 kl 21 april 2010 (7:46)

Kom in på den här sidan av den anledningen att jag själv funderar på att ta mitt liv…jaa, jag gör det….jag känner det nu när jag skriver det. Det är bara tankar än, men hopplösheten gör att jag tappar fotfästet och det känns som enda utvägen… Jag är 32 år och singel. Jag är så rädd att få leva ensam utan man och barn att jag pga DET utvecklat sån fruktansvärd ångest i samband med att träffa nån så att nä rjag väl gör det slutar det alltid med att jag mår skit…vilket gör chansen att träffa nån ÄNNU mindre. Gått i terapi till och från i 7 år. Slutade med 10 år medicinering för kanske 6månader sen… Har vägrat ny medicin men inser att jag nog måste prova…

Kommentar från Sorgsen
29 oktober, 2011 kl 29 oktober 2011 (21:25)

Jag kan inte ens tänka mig den sorg ni anhöriga har fått (och kommer att fortsätta hela livet) gå igenom. Jag har ibland tankar på självmord men försöker att skjuta bort de tankarna… Jag vet inte riktigt vad jag ska säga men du är duktig på att sätta ord på känslorna även om det måste vara väldigt svårt.

Skriv någonting