Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Helvetets dag igen…

14 april 2010 (21:38) | Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Natten mellan den 13 och 14 april för två år sedan lades Linnéa in på BUP.
Jag återupplever igen allt som hände. Dag för dag. Minnena är väldigt tydliga.

Söndagen den 13 april var det som hon kallade för ”Helvetets dag” i hennes anteckningar.
Jag hämtade henne på lördagen från hennes pappa. Hon hade varit där en vecka fast på PRAO, i lumpen. Allt verkade ok när jag hämtade henne. Hon var i och för sig instabil som veckan innan men hon berättade vad hon varit med om.

Veckan i lumpen beskrev hon som den roligaste i hennes liv. Det kändes lite konstigt, men det var ju samtidigt bra om hon hade en bra upplevelse av nätterna i fält.

Söndagen låg hon på sin säng med sitt anteckningsblock. Varje försök till kontakt från min sida avfärdade hon bestämt. Hon åt inget. Hon drack inget. Hon fräste ifrån.

I hennes anteckningar står det att det var Helvetets Dag. Hon hade bestämt sig för att avsluta sitt liv.

När alla andra i familjen hade gått och lagt sig och jag satt uppe och jobbade kom hon till mig och berättade att hon försökt hänga sig. Hon var skrämd över sig själv. Tidigare hade hon haft flera episoder av mycket stark ångest där hon efteråt inte kom ihåg vad hon gjort. När vi såg henne i det tillståndet tittade hon på oss som om vi var några monster. ”Bort! Bort!” Skrek hon. Efteråt kom hon inte ihåg det.

Den här kvällen hade hon inte heller något bra minne av vad som hade hänt, och hon var rädd. Vi kom överens om att åka in till barnpsyk. Efter några samtal där de först försökt få oss att stanna hemma pga av platsbristen propsade jag på att få komma in ändå. Jag tyckte inte att jag kunde ta ensamt ansvar över Linnéas liv trots att sköterskan menade att jag får sitta och vakta henne under natten. Vi åkte in och vi fick sova i matsalen.

Det som jag trodde skulle bli ett par dagars, möjligen någon veckas inläggning, blev 7 veckor och slutade med att hon tog sitt liv den 30 maj.

Om jag kunde backa tiden? Vad kunde jag ha gjort? Tagit med Linnéa till andra sidan jordklotet?
Jag vet inte. Jag trodde jag gjorde det rätta. Jag litade på att de skulle göra en korrekt bedömning och att Linnéa skulle bli frisk och komma hem och fortsätta sitt liv.

Att hon inte finns mer känns så fruktansvärt brutalt. Märkligt. Fel.
Jag har så starka känslor dessa dagar att jag bara vill SKRIKA!

Vad var det som hände?
Hur kunde det bli så här?

2003. Linnéa är 10 år. Vi är på Hawaii.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från sophie
14 april, 2010 kl 14 april 2010 (21:39)

Hej, jag har en tävling på min blogg där du kan vinna ett baby/barnklädesplagg. Det enda du behöver göra är att länka + motivera varför just du ska vinna! Var med du med! 🙂

Följer dig gärna via bloglovin – om du följer mig!
.-= sophie´s last blog ..Det är inte lätt.. =-.

Kommentar från Okki
14 april, 2010 kl 14 april 2010 (22:40)

Blir ännu en gång så berörd av ditt öde.
Finns inga tröstande ord när ens barn inte längre finns.
Har inte själv upplevt det, men barnen är ju de käraste man har.
Min dotter finns i livet, men hon har valt att inte ha mig i sitt liv…
Kanske kanske, vill hon ha kontakt med mig senare i sitt liv *hoppas hoppas*

Tänker på din familj och hoppas ni får en fin vår och sommar.

Kram Okki

Kommentar från Annika S
14 april, 2010 kl 14 april 2010 (22:49)

En stilla kram, vet hur du känner, Ludmilla…det känns som något främmande kom in i livet och slet iväg ens barn, brutalt och utan hänsyn.
Jag förstår fortfarande inte vad som egentiligen hände inuti min dotter, varför hon gav upp och inte orkade kämpa vidare…just då….känslor av hopplöshet trängde undan andra tankar och känslor.
Våra älskade flickor.
Styrkekram

Annika

Kommentar från Vaia A
14 april, 2010 kl 14 april 2010 (22:54)

Hej Ludmilla!.

Jag är så ledsen att du har mist din vackra fina Linnéa.Så ung flicka med sådan ångest som gjorde att hon inte ville leva,det är så fruktansvärt att läsa om.Varför kan en ung tös lämna al denna smärta så hon inte vill leva?hur mogen kan man vara vid denna ålder så man överhuvudtaget har tankar och suicid?.

Jag gråter varje gång jag läser om Linnéa för detta har berört mig djupt,det smärtar i hela mig och det får mig att tänka på mina söner som ochså är borta.
Ja vad kunde du mera ha gjort som mamma?inte släppa henne överhuvudtaget kanske men hur skulle det ha gått till?.
En extra resurs borde ha funnits för Linnéa,extravak som man sade tidigare,psykolog,kurator ,specialister inom detta beteende och tillstånd kunde ha krävts,jag vet inte Ludmilla men jag önskar bara att hon skulle ha överlevt vistelsen på BUP.
En sak kan man konstatera gång på gång när man läser det du har skrivit och vad andra mammor skriver om liknande händelser och det är att personalen inte tar en person som mår psykiskt dåligt på allvar.
Jag tror att det har med attityd och brist på kunskaper att göra och även med att folk inte bryr sig ,de behandlar de flesta pat.likvärdigt vilket är fel.
Hur tusan kan man släppa iväg en flicka i Linnéas tillstånd iväg utan tillsyn?var är empatin,inlevelseförmågan,ansvaret från avdelningens sida?.
Tänkte man inte på riskerna?följerna?.Informationen till dig när de låste upp dörren för henne?.
Jag tycker du ska SKRIKA och ställa dem till svars för detta och du ska inte klandra dig för det som har hänt även om man vänder och vrider på det om man har kunnat gjort si eller så för att förhindra och varför.
Jag vill och önskar att du kan och att du har pratat med alla vederbörande inom BUP och ställt dem mot väggen för är man inlagd så har sjukhuset ansvaret för pat. säkerhet.
Jag hoppas att du mår bra efter omständigheterna och att du snart blir frisk från cancern.
Vårkramar och energi från Änglamamman Vaia <3<3

Kommentar från sandra 17 år
14 april, 2010 kl 14 april 2010 (23:32)

eftersom att detta är något du grubblat på i två år finns det knappast något jag kan säga som kan ändra din uppfattning. men det jag tänker är att du absolut gjorde det rätta! vad skulle annars varit rätt? när man inte vet vad eller hur man ska göra, då tar man till den hjälp som går att få! linneas problem var psykiska, du vände dig till barn och ungdomspsykiatrin! i mina ögon är det så rätt som det går i en sån situation där allt är fel ändå..
kram ludmilla!

Kommentar från Catarina
14 april, 2010 kl 14 april 2010 (23:54)

Du har inte kunnat gjort något annorlunda Ludmilla, du gjorde verkligen allt och mer därtill! Men kan förstå att man ältar ”vad kunde man gjort” självklart. En god vän till mig tog sitt liv samma kväll jag hade en stark intuition att ringa honom för jag visste att han mått dåligt ett tag men hade inte upplevt att det var så illa?? Vi hade haft många långa samtal innan där jag upplevde att han blev gladare för det sa han. Men det kom hela tiden något jag först skulle göra och vips var klockan för sent den kvällen. Men hela denna dag gick jag och tänkte på honom och morgonen därpå hade han tagit sitt liv. Jag förbannade mig själv att när känslan att ringa var så stark hela den dagen varför ringde jag inte? Som om det vore en signal att nått stod fel ju. Har tänkt många gånger OM jag ringt hade han levt i dag? Hade jag kunnat påverka ? Näe han hade bestämt sig? Och även om jag ringt och kanske fått honom just den kvällen på andra tankar hade han gjort det en annan dag bara, tror jag. Men jag ställer mig ofta ofta frågan om jag ringt hade det gjort annorlunda? Och man anklagar sig att just denna starka intuition var ju en signal och hur kunde jag inte fatta det typ.

Arg blir man när man läser att det inte ville ta in Linnea trots att hon mådde så dåligt innan, det är ju skrämmande! Att lägga detta ansvar på dig är ju helt absurt! Usch man blir så arg!!

Inte alls konstigt du återupplever detta nu igen, det är ju det värsta trauma man kan vara med om det du haft och dessa datum kommer nog hänga med länge om än det kanske framåt i tiden känns annorlunda men just nu är det ju faktiskt så tätt inpå. Jösses det är ju din käraste som inte finns längre.
Jag sänder i väg en stärkande varm kram genom cyber rymden för inga ord i världen kan trösta och ändra på känslan du har. Och med ett hopp om att du vaknar till en lite bättre dag i morgon kanske.
.-= Catarina´s last blog ..I morgon avgörs vår framtid! =-.

Kommentar från frida
15 april, 2010 kl 15 april 2010 (6:07)

Hej!
Blir så starkt berörd av det du skriver. Även om min sorg i mitt liv är en annan känner jag så starkt igen känslan av ”hur kunde det bli så här?”. På ett plan är det en fråga man kanske kan få logiska och rationella svar på. Känslomässigt finns inga svar. Svårt att acceptera. Men vad skönt att du fortfarande två år senare kan känna din sorg och fortsätta leva livet med den, bearbeta den och vara i smärtan en stund. Det är, finner jag, det enda som läker och får mig att må bättre. Inte att vara där hela tiden, men att i stunder vistas i det, är smärtsamt men på något sätt också lugnande. Efter en stund i förtvivlan och hopplöshet känns vardagen som något att vara tacksam över, livet som att det har mer färger, och våren så vacker. Sorgen är en del av livet, och kanske det som konstigt nog får mig att vilja gå vidare. Märkligt innan man har upplevt det. Jag skulle inte vilja vara utan min sorg, för den har förändrat mig som människan. Men jag skulle önska att min nära levde, och att inget av det som hände hade hänt. En paradox.
Hoppas din dag idag blir fin.

Kommentar från Helene
15 april, 2010 kl 15 april 2010 (7:23)

Tänker på dig…Ja man undrar ju hur man kan må så dåligt så man inte vill leva…Jag såg en bok som hette : VARFÖR MÅR VI SÅ DÅLIGT NÄR VI HAR DET SÅ BRA !!!!! Det stämmer ju så väl…alla har ju svackor men en del djupare…Jag känner med dig…va rädd om dig…KRAM Helene.
.-= Helene´s last blog ..Onsdag… =-.

Kommentar från Elisabet
15 april, 2010 kl 15 april 2010 (7:49)

Jag vill säga så mycket tröstande ord men vet inte vad…….Jag ger dig en Kram en Varm Kram……..

Kommentar från Annika Saari
15 april, 2010 kl 15 april 2010 (8:36)

Det finns en bok ”Flickan med de röda skorna” som en mamma skrivit om sitt barn som dog efter att ha fått cancer vid tre års ålder.

Vid ett tillfälle talar barnläkaren till föräldrarna, i egenskap av far, inte som läkare.
Han säger: Från och med nu måste ni fatta tusentals beslut som ingen utom ni två kan fatta. Några av dem kan betyda liv eller död för Hannah. Det bästa råd jag kan ge er är detta:

Fatta det bästa beslut ni kan med den information ni har vid den givna tidpunkten.
”Vid den givna tidpunkten” är det viktiga här.
Ni kan bli tokiga av tankar som ”om vi bara vetat detta eller om vi bara hade tänkt på det andra”.
Poängen är just att ni inte visste, så tänk på att alltid påminna er om att
”Vi gjorde vårt bästa med den information vi hade”

Jag har själv påmint mig om dessa rader under åren som gått sen jag läste boken, att de beslut jag fattar, i vilka områden som helst, är utefter vad jag vet i den givna situationen och att det är just den situationen som råder.
Vi kan bli galna av tankar som, om vi bara hade gjort annorlunda etc, men det är ju så att vi kan inte veta utgången i förväg och situationer förändras hela tiden.

Vi gör ju faktiskt alltid vad vi tror är bäst och vi litar till expertis som ska kunna sin sak.

Det finns inga ord till tröst, inga svar på hur det hade blivit om någon gjort något annorlunda – vi vet bara idag vad som hände och den verkligheten är fruktansvärd att leva med.

Någon gång Ludmilla, kommer det göra lite mindre ont och din vanmakt över att inte kunnat förhindra att Linnéa dog, kommer lindras…..men det tar tid, lång tid och man kämpar emot sanningen.

Varm kram
Annika Saari

Kommentar från Anna
15 april, 2010 kl 15 april 2010 (8:49)

Det är fruktansvärt att vården kan funka så! Självklart ska man kunna lite på vården – det får inte gå till som det har gjort. Jag blir som alltid så berörd, arg och ledsen när jag läser om Linnéa. Som vanligt så vill jag bara säga att jag tänker på dig och finns med dig!
Stora kramar
Anna

Kommentar från Marie-Anne
15 april, 2010 kl 15 april 2010 (10:23)

Jag har en mycket god vän vars dotter hamnade i en depression. Dottern blev inlagd på BUP och under de fem veckor dottern låg inlagd, utvecklade hon panikångest och självskadebeteende. Dottern skrevs ut, men någon vårdplan var inte upprättad. Mamman får inget gehör när hon vädjar om hjälp och om en ny läkarbedömning av dottern; man säger att mamman gör flickan sjuk, vilket är helt fel. Mamman kämpar på allt vad hon förmår och mer därtill, men en mamma kan inte vara både psykolog och sjukvårdspersonal. Mamman vädjar om att få en läkarbedömning av sin sjuka dotter, men sjukvården besvarar varken telefonsamtal, mejl eller brev. Vad är det som händer på BUP-klinikerna och vad är egentligen deras uppdrag, undrar jag. Jag undrar också över vad jag kan göra för att hjälpa min vän till att orka kämpa.

Jag skickar en stor och varm håll-om-kram till dig, Ludmilla och säger till dig vad min vän brukar säga till mig: Vi människor sitter inte alltid inne med de rätta svaren, utan du gjorde vad du kunde i den situationen du just då befann dig i.

Kram från mig till dig

Kommentar från skruttan
15 april, 2010 kl 15 april 2010 (10:37)

isar i ryggmärgen när jag ser fotona av linneas anteckningar. de är så ruggigt lika mina egna från när jag var i linneas ålder (pappren finns inte kvar längre).

Kommentar från Susanne
15 april, 2010 kl 15 april 2010 (11:01)

Du kunde verkligen inte ha gjort något annat än vad du gjorde!! Det är så hemskt att detta kunde hända. En sån fin tjej ska inte behöva få dessa tankar som hon hade. Gråter när jag läser ditt inlägg……

Massor av styrkekramar till dig/er

Kommentar från Susanne
15 april, 2010 kl 15 april 2010 (11:03)

Till Sophie ang ditt inlägg här högst upp (14 april, 2010 kl 14 april 2010 (21:39):

Hur tänkte du egentligen när du kunde med att skriva om en tävling på din blogg när detta inlägget som Ludmilla skrivit var så sorgligt?

Kommentar från Flitig besökare på din sida som i detta inlägg är anonym
15 april, 2010 kl 15 april 2010 (11:04)

I min allra närmaste närhet, finns en flicka på 14-år som sedan en tid tillbaka mår märkbart mycket dåligt. Utredning pågår på soc. Hon har lämnat ett antal hot om självmord där ett av hoten ledde till polistransport till BUP. I det läget var jag övertygad om att hon skulle läggas in, men det som händer är att 14-åringen vägrar delta i samtal så läkaren anser att det är lika bra att hon får gå hem och äta pizza och sedan sova!!!!!!!! Jag höll på att ramla baklänges!

Tänker ofta på Linnea, när jag nu genomgår något liknade. Är livrädd att trots all energi som vi och myndigheterna lägger ner på detta, ändå inte ska räcka till.

Tänker också på dig, som hade din dotter, under ”bevakning”. Hur sjutton kunde de få hända?
Kram

Kommentar från Kristina
15 april, 2010 kl 15 april 2010 (11:11)

Läser och blir lika berörd som alltid, och upprörd över hur de kunde gå så på sjukhuset. Många har redan skrivit så många kloka ord så jag vill bara säga tat jag tänker på dig o ber för dig /er Kram Kristna
.-= Kristina´s last blog ..Testpilot =-.

Kommentar från Monika
15 april, 2010 kl 15 april 2010 (11:14)

Jag tänker på dig (och Linnéa) och skickar många, många styrkekramar. Jag är övertygad om att du gjorde vad du kunde för din vackra dotter, när hon började må dåligt.

Kram,
Monika
.-= Monika´s last blog ..Lunchdejten som försvann… =-.

Kommentar från Anne
15 april, 2010 kl 15 april 2010 (15:26)

Vackra fina Linnea! Det finns så mycket vi inte kan förstå, hur det blev så hemskt i livet att man vill dö. Vi kan inte förstå och som mamma kan du inte heller förstå Ludmilla. Alla föräldrar älskar sina barn och vill det allra bästa. Du gjorde ditt bästa och det räcker gott! Även om man tror att man kan påverka sina barn och hjälpa och stötta, men till syvene och sist bestämmer de själva och det gör så fruktansvärt ont. Orden ”tänk om”… finns säkert i dig, men jag är helt övertygad om att Linnea älskade dig som den bästa mamman i hela världen!

Tänker på dig varje dag!
Stora kramen!
.-= Anne´s last blog ..Älvor finns! =-.

Kommentar från Ludmilla
15 april, 2010 kl 15 april 2010 (16:21)

Ja tänk om… Jag vet intellektuellt att jag gjorde allt som jag kunde utifrån de förutsättningar som var. Som jag skrivit tidigare… man måste se saker och ting i sitt sammanhang.

Men jag tror inte att det är så enkelt att ”man har bestämt sig”. Jag tror att man är ambivalent in i det sista. En liten detalj kan vara skillnaden mellan liv och död…

Kommentar från Leena
15 april, 2010 kl 15 april 2010 (19:38)

Det gör så ont att läsa dina ord, förstår vad du får igenom…
Vilken smärta din älskade Linnea måste ha burit inom sig…
Smärtan som finns med i hennes anteckningar…hopplösheten, ensamheten.
Och ändå var hon inte ensam, hon var älskad…och jag är så säker att hon visste det.
Men det räckte inte.
Hon hade redan bestämt sig, bestämt att trycka på ”delete”

Det är minnena vi har kvar. Ibland är dom smärtsamma, ibland glada, kärleksfulla.
Våra minnen, våra älskade döttrar!

Kramar om dig
.-= Leena´s last blog ..Att drömma bort sig… =-.

Kommentar från Clara
15 april, 2010 kl 15 april 2010 (20:17)

Annika saari; det var mycket bra o tänkvärt skrivet! tack! det ska jag lägga på minnet för visst är det just så, att man fattar beslut just där man är här o nu o med den info man har. Något annat är otänkbart o som du så träffande skriver, man blir galen av att tänka annat. Till Ludmilla; styrkekram!

Kommentar från Anne
15 april, 2010 kl 15 april 2010 (22:53)

Jag förstår vad du menar Ludmilla när du säger att en liten detalj kan hänga på liv eller död. Om hon bara hade fått rätt hjälp och att psykiatrin som vi ändå har en viss tillit till, hade sett den lilla och oerhört viktiga detaljen….Gud så svårt, jag vet inte hur jag ska vända på det här, för det går bara inte att förstå…
…och det finns ingen tröst…har tom svårt att skriva, för det gör riktigt ont i hjärtat av att sitta här och försöka förstå….
Du finns i mina tankar och vi får kämpa vidare för var dag som går.
Natti!
.-= Anne´s last blog ..Älvor finns! =-.

Kommentar från B
15 april, 2010 kl 15 april 2010 (23:34)

”If I could turn back time ..”
Häromdagen träffade jag min brors kollega. Jag har undvikit honom i 1.5 år .. har inte klarat av att fråga honom. Men nu gjorde jag det. ”Varför berättade du inte att han var avstängd från jobbet,att missbruket mynnat ut i psykos!?”
”Allt hände så snabbt .. ” Sa han, som sett ett långvarigt missbruk rasa till en katastrof.
”Jag har inte klarat av att fråga dig förrän nu” sa jag.
Jag var inte nöjd med svaret men jag var nöjd med att ha ställt frågan.
Men när ska jag klara att ställa hans/min brors chefer till svars?

Kommentar från Maria
16 april, 2010 kl 16 april 2010 (21:43)

Ja det är konstigt egentligen hur mycket starkare minnena blir just vid den tidpunkten som det hände..
Då är det precis som att man åker tillbaka i tiden och kan se allt som hände.
Det är synd bara att man inte kan åka tillbaka och stoppa dem som vi har förlorat : (
Kram

Kommentar från Lucy
20 april, 2010 kl 20 april 2010 (12:18)

Hej Ludmilla!, Så fin Linnéa var!. Hennes hår var den perfekta blanding liksom.
Jag har en liten fråga till dig och kan förstå om du inte känner för att svara den.
Du har nämt flera ggr. att Linnéa hade ett dubbelliv, man behöver inte vara ett geni för att förstå vad de handlade om.. men man kan ha fel.
Jag undrar om det var ingen som hade en ANING om detta?. Ingen som visste?
Kram,
Lucy.

Kommentar från Ludmilla
20 april, 2010 kl 20 april 2010 (12:23)

Lucy: Det verkar inte som att hon har berättat för någon.

Kommentar från Lucy
20 april, 2010 kl 20 april 2010 (21:10)

Ok, Hon berättade inte för någon, men frågan var om ni inte anade något?.

Kommentar från Ludmilla
20 april, 2010 kl 20 april 2010 (21:30)

Lucy: Nej, vi anade ingenting. Hon höll en mycket ”bra” fasad.

Kommentar från Felicia
1 juni, 2010 kl 1 juni 2010 (12:32)

Hej… Jag är säkert bara dum, men eftersom jag själv lider av anorexia så vet jag ju hur hemskt det kan vara- men var det ätstörningar Linnéa led av? Vet själv att det är den mest dödliga psykiska sjukdomen.
Kramar
Förlåt om det inte var det och jag ändå nämner det
.-= Felicia´s last blog ..Fetma =-.

Kommentar från Ludmilla
1 juni, 2010 kl 1 juni 2010 (19:33)

Felicia: Nej, Linnéa hade inte någon ätstörning. Jag är medveten om hur farlig den sjukdomen är. Jag hoppas att du får den hjälp du behöver. Varma hälsningar!
.-= Ludmilla´s last blog ..Älskade Linnéa =-.

Kommentar från Kim
29 mars, 2011 kl 29 mars 2011 (19:34)

Hej, jag har för mig att jag har läst linneas pappas blogg som han skrev om linnea, stämmer det? och om det är sant skulle du kunna maila mig den bloggen för jag kommer inte ihåg.

Skriv någonting