Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Kur 8, dag 8

27 april 2010 (11:16) | Cancern, sjukdom, sjukvård | av: Ludmilla

Dagens medicin: Oncovin och Sendoxan!

Ja, så var man på plats igen.
Stammis är väl en underdrift… Varje vecka sedan den 2 januari…

Men nu är det nedräkning på hög nivå! Om två veckor har jag min sista behandling. Efter denna behandling idag är det bara en kur kvar (dvs 3 behandlingsdagar).

Vad händer med mig nu?
Jag är OTÅLIG! Från att ha varit inne i den här lunken så länge längtar jag bara UT!
Jag vill bli fri att göra det jag vill.
Jag vill bli fri att träffa vem jag vill.
Jag vill bli fri att vara där jag vill.

Men, egentligen har inget ändrats ännu.
Jag är ju fortfarande inne i behandlingen och har en hel kur kvar. Mina vita blodkroppar minskar hela tiden så jag är i högsta grad fortfarande infektionskänslig. Eller som överläkaren skrev i intyget till sjukresor för att förklara att jag inte kan samåka med andra patienter: ”…kan få förödande konsekvenser.”

Jag är inte heller starkare eller ”friskare” i kroppen. Jag får lika mycket cellgifter som tidigare.
Det enda är att jag VET att det inte finns tumörceller kvar. Och jag VET att det snart är över.

Och DET är ju jättebra! 🙂

Men inom mig händer det något i alla fall. Det processas. Det har köats en massa saker som vill ut och bearbetas. Min sjukdom har tagit väldigt mycket fokus i mitt sinne. Dels mentalt att orka. Dels för att kroppen att påmint mig om att den inte varit frisk. Nu lättar fokus och det flödar tankar och känslor.

Jag gråter väldigt lätt.
Av små saker.
Av glädje.
Av sorg.
Av lättnad.
Av tacksamhet.

Ibland undrar jag om sjukdomen är ett slags ”straff”. Jag vet mentalt att det inte är så. Självklart. Jag tror inte på sådant. Men ändå… för att jag inte var en tillräckligt bra mamma till Linnéa. För att jag inte räckte till. För att hon tog sitt liv… Nu har jag snart tagit mitt straff. Nu ska jag bli en bättre människa.

Knäppa tankar. Jag vet…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Celia
27 april, 2010 kl 27 april 2010 (11:51)

Jag tror inte på sånt, men det jag VET är att snälla människor oftast får det jobbigt i livet. Mycker jobbigare än elaka odjur.
Ta hand om dig.

Kommentar från Camilla
27 april, 2010 kl 27 april 2010 (11:56)

aja baja! Det är inte ett straff för att du inte var en god mamma nog åt Linnea…varför inte tänka tanken att Linnea förmedlat till dig hur hon har mått rent konkret, du har tidvis mått väldigt dåligt och som du skrev nån gång var beredd att kasta in handuken, så var det för Linnea och kanske är det så hon har givit dig svar på din ständiga fråga VARFÖR och hur det kunde hända. Nu vet ju du har egen vetskap om att kunna känna sig helt ensam trots att du haft dina nära och kära omkring dig…den där skärande smärtsamma ensamheten som tär så man kan bli fullständigt galen!!! Vet inte alls vad du tror om mina filosofiska tankar kring detta men det var ett exempel på kreativ och positiv tankegång =0)

Kommentar från Christina
27 april, 2010 kl 27 april 2010 (13:28)

Jag tycker du är fantastisk, hittade din blogg via tonårsmorsa och kikar ofta in här för att se hur det går för dig och din fina familj. Jag har två killar som är ungefär lika gamla som dina och en tredje som är lite ”sladdis”. Tycker ni verkar vara en mysig familj som tar hand om varandra på ett härligt sätt. Du har fått mer än nog av livets alla orättvisor och jag önskar dig och din familj en fin vår och en härlig sommar.

Kommentar från Kristina
27 april, 2010 kl 27 april 2010 (14:13)

Nej det är inget straff. Sluta genast tänka så.Du var en bra mamma av det jag förstått. Och man straffas inte med cancer. Det kan drabba vem som helst och det viktiga är att man försöker kämpa så gott man orkar och det har du gjort. Du har rätt att vara lessen och sörja för det som varit, det är bra att gråta för det finns läkedom i tårar,det renar. Sen kan man gå vidare. Man glömmer inte men det kan göra lite mindre ont. Våga vara precis så liten som du känner dig för du kommer upp igen.Du är en kämpe på så många sätt och det är din fina familj oxå. Sjukdom är inget straff för någon synd eller misstag som man gjort. Det sa Jesus när hans lärjungar frågade om en blind man var blind pgr av hans egen synd eller föräldrarnas, då så Jesus att det är inget straff för ngns synd.
Vi lever i en värld där sjukdom finns och det kan drabba vem som helst. Så ta emot varje dag nu och låt glädjen fylla dig med att du snart har kämpat ign och har en frisk kropp och en familj att dela det med. Kram Kristina I Umeå
.-= Kristina´s last blog ..Intensiv dag med förbön och släkten =-.

Kommentar från Tonårsmorsa / Fatou
27 april, 2010 kl 27 april 2010 (14:13)

Lilla vän! Det är så jag känner när jag läser och ser bilderna på dig här ovan. Får du känna så? Att du blir omhändertagen och ompysslad och slipper vara stark och kämpa. Ibland behöver vi det. I alla fall för en liten stund. För att orka ta nya tag och kämpa på! Det är klart det inte är ett straff, men det vet du ju redan!

Tänker på dig och sänder en massa varma kramar! ♥
.-= Tonårsmorsa / Fatou´s last blog ..Boktips: Den mörka ängeln =-.

Kommentar från Soulsister
27 april, 2010 kl 27 april 2010 (14:32)

Inga tankar är knäppa, de speglar ju sånt du bär på. Bara ut med dem, ventilera dem så du kan bearbeta dem o sen antingen förkasta dem eller ta dem åt dig.
Tänker på dig hela tiden
kram
.-= Soulsister´s last blog ..Premiär =-.

Kommentar från Trebarnsmamman
27 april, 2010 kl 27 april 2010 (16:14)

Skickar en stor stor Kram

Kommentar från Annika S
27 april, 2010 kl 27 april 2010 (17:05)

Som prästen sade vid lille Liams dop i söndags : ” Vi bär ett litet barn inom oss hela livet.”
Inte konstigt att man får tankar och känslor av att bli straffad för något, skam-och skuldkänslor när något väldigt traumatiskt kullkastar tillvaron.

Jag har inte helt släppt de tankarna och när jag känner mig kränkt av någon så känner jag ” Stopp! Jag har fått nog av törnar och i livet!”

Kram/ Annika

Kommentar från Anna
27 april, 2010 kl 27 april 2010 (19:39)

Vad härligt att det snart är över. Som du har kämpat!

Kommentar från Ewa o Co
27 april, 2010 kl 27 april 2010 (21:14)

Du är en vacker fin mamma <3 Och jag sänder dig många varma kramar

Kommentar från Susanne
27 april, 2010 kl 27 april 2010 (21:25)

Inga sådana tankar Ludmilla! Du är bäst!! 🙂

Kommentar från Susanne
27 april, 2010 kl 27 april 2010 (23:08)

Lika lite som psykisk sjukdom är ett straff, så är det ett straff att bli anhörig till en individ som är sjuk. Om Linnea hade fått en hjärnblödning eller att hennes aorta brast, skulle du känt likadant då tror du?

Om din tes om att ett suicid kan vara ett straff stämmer, hm ja då måste jag varit väldigt hemsk tidigare. Jag vet inte annars hur jag ska förklara allt psykiskt lidande, så du kanske förstår att jag vägrar tro på den tesen…

Kraft och ork skickas upp till dig.

Skriv någonting