Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Det bottenlösa hålet…

30 april 2010 (9:17) | död, Linnéa, självmord, sjukvård, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag snubblade. Och ramlade.
Ner… ner… ner…

Så knäppt och dumt. Så oväntat.
Glädjerus och lycka för att behandlingen lyckats så bra. Att jag är frisk. Att jag har livet framför mig.
Kanske inte så oväntat ändå. Återigen är det väl det att man slappnar av. Och då kommer andra tankar ifatt…

Jag letade efter ett papper. Jag gick igenom en pappershög jag inte tittat i på länge.

3 maj 2008

Hej XX!
Jag och min man Johan har en hel del funderingar kring Linnéas symptom. Dels har hon ju en hel del overklighetskänslor och bortfallssymptom (t ex känselnedsättning insidan av fötterna bilateralt)
I onsdags gick hon in i ett tillstånd där hon var helt avskuren från verkligheten i flera timmar. Vad har du för tankar kring detta? Kan det vara psykotiska inslag?

Känselnedsättningen m.m. har hon hela tiden och är inte kopplat till ångestattacker. Vi funderar på falxmeningiom och skulle vilja att man utreder det med MR.

Jag skulle vara tacksam för att få tala med dig.

Hälsningar

Ludmilla

Ett mail till den ansvarige läkaren (som senare fick en varning i ansvarsnämnden). Vi hade fortfarande inte fått tala med en läkare efter att Linnéa lades in (13 april). Det gjordes aldrig någon utredning av hennes symptom. (Falxmeningiom är en slags godartad hjärntumör.)

Onsdagen den 30 april 2008 kan du läsa om här...

25 maj 2008

Hej!
Emelie opererades i tisdags. De tog bort 20 cm tunntarm. Hon har haft svårt med återhämtningen och haft morfindropp. Nu är det bättre och hon har kunnat vara uppe och röra sig. Hon har ännu inte börjat äta fast föda men duschade i morse.

Linnéa har gått i skolan 3 h per dag förra veckan. Hon har sovit hos sin pappa denna helg. Hon ringde mig i morse och gratulerade på mors dag och berättade att hon fått sommarjobb. Det lät ju positivt. Hon har bestämt sig för att klippa av sitt långa hår på tisdag. Det är ju också något målinriktad och framåttänkande. De har hittat en B12-brist, något som tydligen kan orsaka hennes symptom. En dag i taget.

Hälsningar

Ludmilla

En ögonblicksbild genom ett mail från mig. 5 dagar senare var hon död.
Linnéas sista vecka kan du läsa om här…

30 maj sitter jag inne på BUP och väntar på att Linnéa ska komma ut från psykologen efter att hon upprört sprungit från mig tillbaka till BUP. Jag hade hämtat henne vid 16-tiden. Vi skulle hälsa på Emelie, men Linnéa ville inte. Jag smsar min mamma och en vän och håller samtidigt kontakt med Emelie som samma morgon åter blivit inlagd (Crohns sjukdom, en inflammatorisk tarmsjukdom).

Läs mer om Linnéas sista dag här...

16.36 (Mamma)
Oj, så jobbigt. Men det kanske är bra.

16.40 (AK)
Jag håller tummarna.

16.58 (Emelie)
Har typ inget batteri kvar. Jag har haft en attack nyss. Inge kul. De ska göra CT sen. Vet inte när. När kommer du?

17.30 (Emelie)
Kommer du inte hit?

17.37 (Emelie)
Skulle du kunna köpa en storytidning till mig? Ses snart? Kram

20.32 (Mamma)
Hur går det för er?

21.49 (Emelie)
Nu ska jag kolla lite TV. Har mindre ont nu än när du var här.Hade en attack efter att du hade gått. Känner mig jätteseg och ska nog sova snart. Tack för att du finns där.

22.05 dog Linnéa.
22.30 ringde de från BUP och undrade om jag visste var Linnéa var.
23.00 kom polisen och berättade att Linnéa var död.

1.35 (Emelie)
Ska till röntgen nu.

3.14 (Mamma)
Vi är på väg hem nu. Vi älskar er.

3.35 (Mamma)
Älskade Milla. Jag har inga ord. Det är så overkligt.

7.16 (Person från krisgrupp som varit hos oss på natten)
Sjukhusprästen åker till Emelies avdelning och ringer dig när han ordnat ett rum.

(Vi ska åka till Emelie och berätta att Linnéa är död)

8.08 (Emelie)
Den har varit ok. Men nu har jag rätt ont.

(Emelie vet fortfarande inte)


Jag skickade ett sms till många i min telefonbok:

”Det som inte fick hända har hänt. Linnéa tog sitt liv igår.”

Ett axplock av de första reaktionerna skriver jag här nedan utan avsändare. Varje SMS som kom gav mig någon typ av insikt att det verkligen hade hänt.

31 maj

12.29 Nej, nej, nej….

12.30 Det är inte sant.

12.35 Älskade syster.

12.36 Jag kan inte fatta! Jag finns alltid tillgänglig om du behöver något.

12.39 Jag har informerat rektor nu.

12.40 Jag är så ledsen! Det här fick verkligen inte hända! Säg till vad jag kan göra för att hjälpa! Stor lång kram

12.50 Varför..? Jag lider med dig! Hittar inga ord.

12.51 Det är ofattbart. Hur kunde det ske? Vi finner inga ord för hur det känns men vi tänker på er och känner med er…

12.55 Åh, jag vet inte vad jag ska säga vännen! Jag är så hemskt ledsen…

13.07 Nej! Jag ryser och gråter! Det får inte vara sant! Det är ofattbart!…

13.09 Kära Ludmilla! Jag saknar ord.

13.12 Vännen jag finns här för dig. Jag finner inga ord.

13.13 Vi är i chock. Det får inte bara vara sant. Inte lilla underbara Linnéa. Vi tänker på er. Jag ringer senare.

13.13 Fan! Hur går det för dig? Kan jag ringa?

13.26 Käraste Ludmilla. Jag är så oändligt ledsen… Jag vill bära en liten del av den fasansfulla bördan.

SMSen fortsätter att flöda in under flera dagar.

3 juni 2008

Kära Ludmilla,
Så förfärligt, så tragiskt… jag finner inga andra ord. Det du går igenom just nu måste vara det tyngsta en mor kan drabbas av. Du berättade kort i samband med examinationen den 26 maj att hon var deprimerad och dina våndor kring det. Jag blev så berörd av din berättelse. Din oro och din kärlek till din dotter lyste så klart igenom när du berättade…

När jag läser dessa saker slungas jag två år tillbaka i tiden och upplever den vånda, frustration och bottenlösa smärtan och andra känslor som jag upplevde då.

Jag faller handlöst ned i hålet. Jag har inte varit nere så djupt på ett långt tag. Det har inte funnits utrymme. Under graviditeten sköt jag det åt sidan och efter förlossningen, jag då har det ju bara varit sjukdom som du vet.

Igår föll jag. Jag famlade efter något att hålla i, men föll djupare. Smärtan vred om inuti mig som tusentals knivar.

-Linnéa!? Hur kunde du? Hur kunde du lämna oss? Varför???

Ilskan bubblar upp igen. Frustrationen. Vanmakten. Sorgen. Saknaden. Den intensiva sorgen och saknaden.
Jag grät i flera timmar. Kunde inte sluta. Sedan hittade jag på något konstigt sätt något att ta tag i, igen. Och så kunde jag klättra upp.

Idag känns det något bättre igen. Håller mig nära hålets rand, men ska inte ramla ned.
Orkar inte det idag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från B
30 april, 2010 kl 30 april 2010 (9:28)

Läser dig och gråter. Så lång tid det tar att tro att man blivit lite starkare, kommit lite vidare. Så snabbt det går att trilla ner i hålet, det svarta, igen.

Men vet du, du hjälper, bland många andra, mig. Min brors självmord är tabubelagt samtalsämne så det pågår en evig monolog inom mig. Och jag har börjat konfrontera bland de som uppenbarligen svek såväl honom som sitt ansvar. Men jag gör det mycket, mycket sakta därför att den vrede som fyller mig i de lägena gör mig rädd.
Din kamp har varit lång och svår. Jag hoppas att du är Frisk nu, får ägna dig åt dig själv och din familj – som givetvis inkluderar Linnea.
Kram.

Kommentar från Helene
30 april, 2010 kl 30 april 2010 (9:57)

Jag gråter när jag läser vad du skriver…
Jag önskar att jag kunde göra något för dig…
Jag vill krama dig !!!!!
Hårt och länge och bara finnas där,men jag finns här och tänker på
dig så mycket.Skickar massor med styrka i mina kramar till dig NU…
Kram Helene.
.-= Helene´s last blog ..Fredag… =-.

Kommentar från Gunilla
30 april, 2010 kl 30 april 2010 (9:59)

Ju närmare man kommer det där datumet när man förlorade sitt barn ju mer inriktas tankarna på allt som hände och man behöver nog få gå igenom stund för stund igen. Om tankarna kommer så låt dem komma, gråt och skrik om du vill. Gör det som känns rätt för dig.
Du har många omkring dig…
Och vi finns här och läser din blogg
Kram
.-= Gunilla´s last blog ..Rörd till tårar =-.

Kommentar från Marina
30 april, 2010 kl 30 april 2010 (10:11)

Kämpar med tårarna, din smärta är så tydlig, så vass och så oerhört stor… bara tanken på att det skulle hända är för svår att bära så hur kan någon klara att det faktiskt händer… jag vet inte… Samtidigt blir jag så styrkt av din styrka, du visar vad vi faktiskt klarar när vi måste, du inspirerar! Tack!

Kommentar från Annukka
30 april, 2010 kl 30 april 2010 (10:28)

Det gör ont.. låt det göra ont. Skjut det inte åt sidan igen. Låt det inte ligga under ytan och ruttna i flera dagar, veckor, månader. Tillåt dig att gråta, skrika, förtvivla. Du har all rätt. All anledning.

Sen.. känns det lite lättare. Inte bättre kanske. Men lättare. Få ut smärtan. Den finns där och du måste leva med den varje stund av varje dag. Smärtan som måste ut, måste ut.. för att ge plats åt glädjen och tacksamheten över andra saker. Nu har den legat och grott ett tag för att annat varit tvunget att få ta plats.

Du är värdefull. Du klarar det här. Jag tror på dig och jag hoppas att du gör det också. Ta ett andetag i taget.

Kramar om.. tyst, länge..
Annukka
.-= Annukka´s last blog ..Påsk =-.

Kommentar från Camilla
30 april, 2010 kl 30 april 2010 (10:52)

gråter….ajjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjj va ont………..vet att du är på väg för varje gång du ramlar..på väg att sakta men säkert för varje gång bearbeta..men de spelar ingen roll för smärtan när man är där är olidlig, det finns ju ingen tröst för den stunden!Kramar om dig hååårt hårt fina människa som är så mänsklig <3

Kommentar från Tuija
30 april, 2010 kl 30 april 2010 (11:02)

*gråter med dig* Klart allt nu kommer ikapp, när det blir lugnt omkring dig, inget konstigt, men så fruktansvärt jobbigt. Du har ju haft fullt upp med graviditet, förlossning, sjukdom – och nu är du frisk. Tankarna tar över, sorgen kommer som ett brev på posten med orkanstyrka.

Finns här.

Stor kram Tuija
.-= Tuija´s last blog ..Mycket bra dag! =-.

Kommentar från Tuija
30 april, 2010 kl 30 april 2010 (11:04)

*gråter med dig* Klart allt nu kommer ikapp, när det blir lugnt omkring dig, inget konstigt, men så fruktansvärt jobbigt. Du har ju haft fullt upp med graviditet, förlossning, sjukdom – och nu är du frisk. Tankarna tar över, sorgen kommer som ett brev på posten med orkanstyrka.

Finns här.

Stor kram Tuija

Kommentar från mergime- [kampen tillbaka]
30 april, 2010 kl 30 april 2010 (12:04)

jag ryser och har tårar i ögonen..
finner inga ord
vill bara ge dig en kram:*

Kommentar från Susanne
30 april, 2010 kl 30 april 2010 (12:31)

Gråter, ryser och blir arg för att detta fick hända!! Håll dig fast Ludmilla du har så mycket att kämpa för. Du har en underbar familj som behöver dig och du behöver dem. Så håll dig fast och kämpa vidare. Låt ilskan och gråten få komma ut bara det behöver du! Skickar massor av styrkekramar även om det ”bara” är vi nätet så hoppas jag de kan hjälpa till ändå.
Kramar Susanne

Kommentar från Annika S
30 april, 2010 kl 30 april 2010 (12:48)

Jag jobbade, grät på cykeln på hemvägen, skrek i duschen då vattnet rann som tårar…hålet finns där men också fast mark.
Du hittar tillbaka till den, tar sin tid, jag lovar att det ljusnar.

Kramar dig hårt

Annika

Kommentar från Ing-Britt
30 april, 2010 kl 30 april 2010 (13:45)

Gråter….Kramar om Dig

Ing-Britt Jonnys mamma

Kommentar från Marie-Anne
30 april, 2010 kl 30 april 2010 (14:08)

Sitter bredvid och håller din hand, om du vill. Serverar dig en kopp te och torkar dina tårar som sakta fuktar dina kinder. ” Det är ok, det är jobbigt just nu, men det lättar om en stund”…

Styrkekram

Kommentar från Ewa o Co
30 april, 2010 kl 30 april 2010 (14:47)

Gråter alltid när jag läser om Linnea. Det finns så nära och för tillfället tack och lov ganska långt bort här hos mig.. Min dotter mår för tillfället bra och jag njuter av varje lugn minut vi har. Man lär se sig de gyllene tillfällen och tar då allt man bara kan ur dem.

Miljoner kramar till er alla från mig

Kommentar från Celia
30 april, 2010 kl 30 april 2010 (14:54)

Det blir bättre Ludmilla. Det är helt ok att släppa ut allt, men bli inte beroende av det för att må bättre, då kommer du aldrig släppa in lyckan du har rätt till, dvs. Din dotter Sophie, dina söner, Emelie och Johan.

Kommentar från angelica
30 april, 2010 kl 30 april 2010 (16:03)

detta är så fruktansvärt så det är helt ja man finner inga ord!!

jag mådde otroligt konstig förra året, var så ledsen, grät för allt och såg ingenting i färg trots att ja har en underbar familj omkring mig och mina barn är mina ljus!
ja kontaktade läkare som då sa att ja nog bara vart trött mm pga småbarns förälder stress! hade ont i varenda liten del av kroppen och mådde såååå kasst att jag knappt tog mig upp, allt kändes bara svart svart svart! ja tog mig upp pga att mina barn behövde mig osv… när dom inte var hemma sov jag!

jag vart förbannad på läkaren som påstod att man ”skulle” må så som småbarnförälder och lyckades få honom att ta varenda litet prov som fanns på mig, där oxå B12, ja hade sån brist så han funderade på sen när vi talades vid på hurj a orkat någonting alls!
fick sprutor varannan dag i 10 dagar, sen 1 gång i veckan och nu är jag nere på 1ggn i månaden men får om ja känner att ja vill ta 2ggr…
dom här sprutorna var min räddning, efter 10 dagar såg ja färg…. allt vart ljust!

när jag läser din blogg blir ja så förbannad på att dom tar så lätt på saker och bara struntar i att någon och spec ett barn mår dåligt och dessutom visar tecken på B12 brist!

tyvärr är det ju vanligt att B12 brist förväxlas med depression idag, men så borde det inte vara! man borde ha som rutin att ta B12 på alla som mår dåligt psykiskt!!

ni finns i mina tankar!!!

Kommentar från Susanne
30 april, 2010 kl 30 april 2010 (20:17)

Jag vet inte vad jag ska säga. På ett sätt är det väl som du säger, tidigare har du inte haft någon plats för att känna alla dessa saker. Nu när den ångesten och kraftlöshet börjar lätta så kan det ångesten över orättvisa växa istället.

Ludmilla, du orkar detta också. Men man måste få snubbla på ”gruset” i livet ibland. Borsta bort gruset på knäna, ibland t o m i ansiktet. När det är riktigt djävligt så får man ta en pincett och plocka bort grus från knäna. Men sen reser man sig igen. Men ärren är alltid med, även om de blir ljusare med tiden…

Jag önskar jag hade en piasavakvast att borsta bort alla hemska tankar med. Hårt och vasst kan den borsta. För att lämna lent och trevligt efteråt. Du är inte ensam Ludmilla. Inte ens när man är längst ned i brunnen så är man det. Livet pågår ju alltid där ute. Det finns kvar när man är redo igen!

Kraftkramar så du orkar sopa ordentligt:-)

Kommentar från Livet
1 maj, 2010 kl 1 maj 2010 (0:11)

Hej Ludmilla!

Jag undrar om det är ok med dig om man refererar till dig i inlägg?
Allt som oftast när man kommer in hit till dig träder känslor och tankar fram som man gärna vill skriva om. I de fallen känns det naturligt att länka till dig. Men jag vill förstoss inte göra det utan att du tycker att det är ok.

Kramar med mycket kärlek och omtanke till dig från mig!

Kommentar från Ludmilla
1 maj, 2010 kl 1 maj 2010 (10:29)

Alla: Tack för era kramar och omtänksamma tankar!
Livet: Självklart får du länka till mig.

Pingback från När sorgen o smärtan bränner innuti – bloggar som berört mig idag « En dag i taget
1 maj, 2010 kl 1 maj 2010 (16:08)

[…] De sista dagarna har tiden inte räckt till men nyss kikade jag in hos Ludmilla o läste om det bottenlösa hålet hon upplevt i dagarna. Jag känner in o känner med, känslan sätter sig rent fysiskt innanför […]

Kommentar från Ingrid
1 maj, 2010 kl 1 maj 2010 (23:49)

Oj, oj, oj, men det är inte konstigt att du faller nu när du börjar slappna av efter din egna cancerdiagnos.
Jag kommer så väl ihåg när jag fick ditt mail. Jag förstod inte vad du skrivit. Trodde först att företaget gått i konkurs. Hjärnan är finurlig. Gör allt för att skydda från sånt som gör ont.
Jag får ännu en gång ståpäls när det går upp för mig vad du skriver.
Hoppas att det har varit en bra dag denna 1:a maj.
Värme och styrka.
Bamsekram <3
.-= Ingrid´s last blog ..Rödgrön sörja… =-.

Kommentar från Catarina
2 maj, 2010 kl 2 maj 2010 (20:44)

styrkekramar!

Skriv någonting