Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Funderar på livet

22 juni 2010 (21:46) | livet | av: Ludmilla

Ja, då var det redan en vecka sedan som jag opererades.
Jag är trött och sover mer än vanligt, men för övrigt mår jag över förväntan tycker jag. De små ärren i magen känner jag inte mycket av alls.

Jag mår med andra ord bättre än vad restriktionerna tillåter mig att göra. Jag får inte lyfta och göra annan fysisk aktivitet. Jag orkar göra det, men får inte. Under cellgiftsbehandlingen orkade jag ju inte göra något.

Under två dagar har min mamma varit med oss. Jag får ju inte lyfta bebisen och om Johan ska kunna jobba något så måste jag ha sällskap. För en 7-månaders bebis som kryper och ställer sig upp hela tiden kan man inte hantera utan att lyfta ett antal gånger om dagen. Min mamma är en ängel. Hon har hjälpt oss så mycket under hela sjukdomstiden. Det har varit helt fantastiskt. Det har också varit så roligt att få tillbringa tid tillsammans. Sophie känner sin mormor väldigt bra!

Jag känner att jag befinner mig i ett slags vakuum. Tiden efter sjukdomen. Den första tiden av resten av mitt liv. Jag lever på ”övertid”: Jag skulle inte ha levt nu. Jag skulle redan varit död i flera månader om naturen hade fått gå sin gilla gång. Det är en märklig känsla!

Vad ska jag göra med mitt liv? Hur ska jag gå vidare?
Jag kan omöjligt fortsätta precis som tidigare.
Jag har fått en andra chans och jag vill ta vara på den.

Jag fick en förfrågan om att föreläsa i ett större sammanhang och tackade ja. Sådana saker känns angelägna. Att jag med min erfarenhet kan dela med mig och på det sättet påverka gör att jag känner mig rik. Rik av erfarenheter och klokheter som kanske kan påverka och hjälpa någon annan. Det är bra.

Jag känner också att jag vill skriva. Jag har flera olika skrivprojekt som jag kommer att påbörja nu. Det känns angeläget och ett bra sätt att komma vidare.

Yrkesmässigt vet jag inte vad jag ska göra. Jag har mitt företag med simskolan som fungerar bra med de mycket bra anställda som jag har. Jag kommer att finnas med där även fortsättningsvis, men kanske på ett lite annat sätt. Vi får se.

Som läkare skulle jag vilja arbeta, men jag har mycket svårt att se hur jag skulle kunna göra det på ett sätt som jag kan stå för. Inom Landstinget råder idag sådana arbetsförhållanden som jag inte kan tänka mig att arbeta under. Jag kan inte ge patienten den vård som jag tycker att man ska få utan att själv stressa sönder mig. Möjligen att jag skulle kunna göra som jag gjorde tidigare; arbeta en dag i veckan på en vårdcentral.

Jag ser möjligheterna som finns framför mig. Att skriva, föreläsa och på något sätt arbeta preventivt vad gäller självmord. Kanske. Eller kanske något helt annat.

Jag fortsätter att fundera…
Livet finns här.
Det är bara att ta för sig.

Kommentarer till inlägget

Kommentar från sandra 17 år
22 juni, 2010 kl 22 juni 2010 (22:40)

Hej 🙂 Jag undrar om läkarna vet hur länge cancern hade funnits i dig, eller hur länge du haft cancer, jag vet inte hur man säger..

Kommentar från Anna
22 juni, 2010 kl 22 juni 2010 (23:04)

Hej fina Ludmilla,

Jag har varit internetfri ett tag men förstår att du har gjort operationen nu, och det låter ju som att allt har gått bra – vilka goda nyheter. Underbart med en mamma som alltid ställer upp, och härligt med nya tankar om livet. Krya på dig och hoppas att ni får en mysig midsommar!

Stora kramar
Anna

Kommentar från Pernilla Sellergren
22 juni, 2010 kl 22 juni 2010 (23:10)

Kommer inom med en änglamammekram. Jag tycker du är fantastisk Ludmilla! Tänk om det funnits fler som dig vilken underbar värld vi hade haft då.

Kram Pernilla

Kommentar från Ludmilla
23 juni, 2010 kl 23 juni 2010 (10:06)

Sandra: Cancercellerna utvecklades sannolikt under graviditeten men tog fart direkt efter förlossningen. Det första tecknet på att det var något som inte stod rätt till var att jag blödde en del vid förlossningen. Därefter var det 6 dagar efter förlossningen då jag fick en infektion. Därefter var det upprepade störtblödningar. Diagnosen ställdes 30 dec 2009.

Kommentar från Gunilla
23 juni, 2010 kl 23 juni 2010 (10:23)

Du har rätt inställning och kommer att lyckas med det du bestämmer dig för att göra 🙂

Kommentar från maria
23 juni, 2010 kl 23 juni 2010 (11:30)

Jag imponeras av att du är så positiv och att du verkar så stark, hade jag haft hälften av din positivitet så vore jag lycklig(-are)
Tack för din fina blogg…

Kommentar från Hanna Forsberg
23 juni, 2010 kl 23 juni 2010 (12:18)

Så skönt att allt går åt rätt håll nu, Ludmilla!
Jag har en fråga till dig angående Choriocarcinom: Ponera att Sophie fått i sig cancerceller från din moderkaka under graviditeten och därmed utvecklar cancer. Kommer hon då att få Choriocarcinom också eller kan det bli vilken sorts cancer som helst typ som Wilms tumör, leukemi eller hjärntumör som är vanliga barncancerdiagnoser idag?

Kommentar från Ludmilla
23 juni, 2010 kl 23 juni 2010 (12:43)

Hanna: Då skulle Sophie också få Choricarcinom.

Kommentar från Soulsister
23 juni, 2010 kl 23 juni 2010 (17:18)

Jag känner också att jag fått en andra chans och försöker göra det bästa av varje dag. Du behöver inte bestämma dig för vad du ska göra, ta en dag i sänder så tror jag att ditt beslut kommer mogna fram.

kram från mig

Kommentar från Sandrine
23 juni, 2010 kl 23 juni 2010 (18:22)

Vad är det du vill skriva?
Kram

Kommentar från Ludmilla
23 juni, 2010 kl 23 juni 2010 (19:37)

Sandrine: Det är flera olika bokprojekt på gång! 😉

Kommentar från Susanne ohlsson
23 juni, 2010 kl 23 juni 2010 (20:29)

Vilken underbar kraft du har! Du har gått igenom så mycket. Men just därför är du så stark och kan dela med dig av din styrka.
Ha en trevlig midsommar
önskar Susanne

Kommentar från Kajsa
23 juni, 2010 kl 23 juni 2010 (21:40)

vilken fin bild! och jädrar va lik linnea är dig på denna bilden… <3

Kommentar från Leena
23 juni, 2010 kl 23 juni 2010 (21:41)

Helt underbart att läsa att du mår så bra 🙂
Och vilken otrolig styrka du bär inom dig, och det skall ta dig dit du vill…vad det än är!
Konstigt att du upplever samma sak som jag…inom Landstingets värld vill jag inte jobba idag. Som du säger ”vill inte stressa sönder sig”.
All ekonomisk sparbeting, minskade resurser med mer produktion…
Jag hatar ordet produktion när vi pratar om att vårda människor, våra medmänniskor!
Det är därför jag har bestämt mig att arbeta heltid med fackligt uppdrag, blev erbjuden att arbeta som huvudskyddsombud för vårt stora sjukhus.
Jag vill kunna påverka och försöka göra det lite bättre för våra sjuksköterskor.
Vad framtiden sedan har med sig för mig…det vet jag inte.

Önskar dig och din familj en skön midsommar.
Kram

Kommentar från Lillemor
24 juni, 2010 kl 24 juni 2010 (7:05)

Skönt att det har gått bra för dig sorgen efter våra barn kommer alltid o finnas i våra hjärtan kram lillemor

Kommentar från Linda
24 juni, 2010 kl 24 juni 2010 (13:07)

Vad fina ni är på bilden! Härligt för Sophie och din mamma att ha fått så fin kontakt. Det är som min mamma och våra barn. Vi har fått – och får fortfarande – mycket hjälp av henne. Det är guld värt!!

Nej det är inte lätt det där vad man vill göra sen när man inte är sjukskriven längre. Jag är förskollärare. Älskar mitt jobb, men tyvärr tycker jag inte om att barngrupperna blir större och större. Känner inte att jag kan göra ett bra jobb då.

Håller på att fixa till en fotostudio här hemma. Just nu gör ryggen alldeles för ont för att få klart där eller orka fotografera några längre stunder, men jag HOPPAS på att kunna öppna upp lite även för allmänheten lite längre fram och jobba lite grann med detta.

För övrigt kan jag fundera ett tag till på vad jag verkligen vill satsa på. När sjukskrivningen är över och jag klarar av att ta hand om barnen själv så ska jag vara föräldraledig ett tag.

Du får förresten ta och kika in i min blogg. Har länkat till dig där. 😉

Kram kram!!

Kommentar från Lina
24 juni, 2010 kl 24 juni 2010 (15:40)

Tror att det du skriver kommer att bli jättebra och viktigt. Kul att du ska föreläsa också. Jag efterlyser undervisning om psykiska sjukdomar i skolorna. Man tala alldeles för lite om det och när det sedan drabbar en själv eller någon närstående blir det väldigt otäckt eftersom man inte vet så mycket om det, vad det betyder och hur man bemöter det. Jag minns att vi hade temadagar om droger och tobak, pratade om cancer, sex och samlevnad kroppen och andra sjukdomar, men aldrig om psyket.

Skriv någonting