Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Tycker du att mitt liv är tufft?

29 juni 2010 (15:01) | döden, livet, sjukdom | av: Ludmilla

Många reaktioner som jag fått handlar om ”hur mycket ska du behöva gå igenom egentligen”.

Under två års tid har jag förlorat ett barn i självmord, blivit gravid och fött barn, fått cancer och behandling för det och sedan blivit frisk.

Ja, det är mycket under kort tid.

Men, det som jag varit med om kommer du sannolikt också att vara med om. Mer eller mindre.

Varannan svensk får av cancer under sin livstid.
Det betyder att antingen kommer du själv att få cancer eller så kommer någon av dina närmaste vänner eller någon familjemedlem drabbas.

1500 personer tar sitt liv varje år i Sverige.
Det är en person var 6e timme. Det 3 gånger så många som dör i trafiken.
Du kommer sannolikt någon gång under livet att vara med om att någon som du känner tar sitt liv.
Du kommer åtminstone helt säkert vara med om att många nära och kära kommer att dö före dig.

Sjukdom och död.
Det är en del av livet.

Problemet är att vi är så dåligt rustade på att bemöta detta.
Vi lär oss inte hur vi ska hantera om någon säger att den fått cancer eller någon annan allvarlig sjukdom.
Vi lär oss inte hur vi ska bemöta människor i sorg.
Vi lär oss inte hur vi ska hantera egen sorg.

Sjukdom och död är en del av livet. Men ändå så vet vi inte hur vi ska göra. Vi blundar för det som är jobbigt. För i vårt sinne är livet perfekt. Där finns inte plats för sjukdom och död. Där finns inte heller plats för att man vantrivs i arbetet, funderar på att lämna sin partner eller att man är överviktig. I vårt sinne är vi misslyckade om vi inte orkar och blir deprimerade.

I vårt sinne ska allt vara tillrättalagt och perfekt – annars känner vi oss misslyckade…

Jag tror att vi alla måste inse att livet inte är ”perfekt”.
Inte för någon.
Eller så kan man säga att livet är precis så ”perfekt” som det redan är. För livet innehåller alla upp och nedgångar. Det är det som är livet.
Om vi bara inser att det är så, tror jag att vi skulle kunna släppa många tankar om hur misslyckad man är som inte klarar av att ha det som man målat upp för sig.

Livet är så här.
Och livet är märkligt.
Mycket, mycket märkligt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Sandra
29 juni, 2010 kl 29 juni 2010 (15:17)

Allt är perfekt precis som det är…
Jag läser om Göran Lindberg i tidningen, och hamnade på Caroline Engvalls blogg om boken 14 år och till salu.
Jag funderar vad man kan göra för dessa flickor?
Jag vill så gärna hjälpa till, men vet inte hur.
Kram

Kommentar från Helena
29 juni, 2010 kl 29 juni 2010 (16:03)

Vad klokt du uttrycker dig!

Kommentar från P
29 juni, 2010 kl 29 juni 2010 (19:09)

Oh, vad jag är förtjust i den blogg, den ger mig vägledning i livets svåra som jag just nu befinner mig i…Kämpar att bli fri från ätstörningar som Jag hoppas att jag en dag kan titta tillbaka och se det som det modigaste och bästa jag har gjort…
Hoppas du får en härlig fortsättning på sommaren för det är Du värd!!!
Kramar P

Kommentar från CH
29 juni, 2010 kl 29 juni 2010 (19:45)

Livet är tufft bitvis för de allra flesta av oss. Utmaningen, som jag ser det, är väl att försöka att ta sig igenom det utan att fastna i alltför mycket bitterhet o tankekval o ältande. Jág möter dagligen i mitt jobb många, många människor som har det verkligen tufft o som har gått igenom många svåra händelser. Jag har själv mina egna svårigheter att brottas med. det värsta jag vet är när nån säger ”oh, du som redan har gått igenom så mycket – varför just du?” etc för det känner jag att jag tappar kraften av att höra, vill inte att folk ska tycka synd om mig.. Har inget bra svar på din fråga, misstänker jag 😉 Vi har nog alla vårat skoskav. En del sorger är stora o syns, andra är mist lika stora men syns inte utåt, tänker t ex på dolda funktionshinder, ångest o sånt. Min mormor sa alltid små sorger talar stora tiger. Ha det bra o tack för att du delar med dig av dina tankar!

Kommentar från Celia
29 juni, 2010 kl 29 juni 2010 (20:06)

Du har sa ratt Ludmilla!
For att svara pa din fraga tycker jag att ditt liv ar bade tufft och fantastisk. Du har gatt igenom mycket men soim du sager alla v i kommer att ga igenom nagons dod. Det ar jattesvart att acceptera det. men jag tycker att det ar alltid extra tufft att forlora ens barn. oavsett hur.
har var min lilla asikt!
Kram,

Kommentar från Ronja
29 juni, 2010 kl 29 juni 2010 (20:14)

Vad märkligt… Min senaste bloggpost slutade med orden ”Det är så märkligt, livet. Så konstigt, så svårt och underbart. Och märkligt.
Framför allt märkligt…”

Det ÄR märkligt! Och att det finns fler människor än jag på denna jord som SER DET, det tröstar mig en aning…

Kommentar från Helene
29 juni, 2010 kl 29 juni 2010 (22:08)

Så sant så sant !!!!!
KRAM till dig / Helene.

Kommentar från ullis
29 juni, 2010 kl 29 juni 2010 (22:39)

Bra och tänkvärt! Man klarar ofta av mer än vad man tror. När man är mitt uppe i elände tänker man ju oftast bara framåt och klara av dag för dag. Det är väl ofta efteråt som tankarna kommer…

Kommentar från Helena
30 juni, 2010 kl 30 juni 2010 (11:56)

Så fantastiskt bra du beskriver hur livet är! Varenda ord är sant.

Jag har ett citat som jag ofta tänker på (nu har jag glömt vem jag citerar, men hoppas det går bra ändå): ”Alla dessa dagar som gick……. Inte visste jag att det var livet…..” Slut citat

För visst är det tyvärr så, vi ser inte dagen vi är i utan bakåt och framåt, och i.o.m det så missar vi hela poängen!

Kram till dig!

Kommentar från Misse
30 juni, 2010 kl 30 juni 2010 (19:17)

Åh,du skriver så man får prickar på armarna, precis så är det ju.
Liv och död, hand i hand
Och att orka leva sitt bästa liv ändå.

Kommentar från Sara
30 juni, 2010 kl 30 juni 2010 (20:25)

Jag har en fråga bara, varför ska alltid självmord ”jämföras” med bilolyckor? alltså med att det är 3 ggr så många som tar livet av sig än som dör i trafiken. Det är inte samma sak överhuvudtaget och varför jämför man inte med människor som blivit mördade eller dött i en sjukdom? För övrigt så tycker jag mycket om din blogg och har följt den länge och kommer att fortsätta läsa. Jag tycker att du skriver mycket bra och jag tycker att du är en stark människa som kan balansera allt med sjukdom, barn och sorgen efter Linnea. MVH en tjej som har förlorat sin syster i en bilolycka.

Kommentar från Ludmilla
30 juni, 2010 kl 30 juni 2010 (20:58)

Sara: Anledningen till att man jämför med trafiken är att det tillsätts så mycket mer resurser till att förhindra trafikdöd trots att självmorden är så många fler och får så mycket mindre pengar…

Kommentar från Trebarnsmamman
30 juni, 2010 kl 30 juni 2010 (21:02)

Och du är väldigt klok Ludmilla!!!!!!

Kommentar från Lussan
30 juni, 2010 kl 30 juni 2010 (21:44)

Jag är imponerat av din styrka på att kunna sätta ord på tankar och känslor. Desto mera jag läser av din inlägg så upptäcker jag att svårigheter av olika slag här i livet förenar oss människor fast vi gjort våra olika resor. Lycka Till!
Kram Lussan

Kommentar från Kajsa
30 juni, 2010 kl 30 juni 2010 (22:51)

Du har en poäng i det du säger, absolut. Men jag tror nog inte (hoppas inte!) att de flesta av oss drabbas så hårt och så mycket som dig. Jag har själv en väldigt obekväm inställning till döden och att förlora någon jag älskar men har inte alla det? Det värsta som kan hända är ju att någon riktigt närstående försvinner och det tror jag gäller alla, oavsett hur man sedan väljer att tackla sorgen.

Kommentar från Catarina
2 juli, 2010 kl 2 juli 2010 (0:27)

Näe livet är inte bara en dans på rosor som man säger. Det som säger att det är så tror jag inte på för 5 öre. Det händer alltid saker från sjukdomar, skador, död till övergrepp och annat. Men har märkt att det flesta vill inte prata om det. Det ska hysjas och vara tyst för att ingen ska få reda på OM det händer nått. Till vilken nytta undrar jag? Är det inte bättre att prata om det om det händer nått? Är man en sämre människa om man berättar det som faktiskt händer alla nån gång, något hemskt eller tragiskt? Tycker många slätar över sina liv och säger att ”vi har det så bra” ”allt är så underbart” osv. Det tror jag inte på. Personligen tycker jag det är gott om man kan pratat om både roligt och sorgligt. För visst tusan händer det saker i allas liv. Och jag tror att det som INTE pratar om det mår sämst. Att ventilera är att tömma sig lite och det är bara gott för själen. Stänger man inne saker i rädsla för vad andra ska tycka och tänka det är då man går under till slut.
Som du skriver är döden, cancer osv något som är lika vanligt som äta, festa osv. Det finns överallt och alla blir vi drabbade nån gång av det ena eller det andra. Är väl då himla bra att kunna prata, vara öppen, dela med sig mm så blir inte dessa ämnen så starka, så tabu eller hur man ska säga det.
Men det kanske är som så att man måste drabbas av något av det nära inpå för att förstå, för att våga tala om det för då har man upplevt det själv eller?

Personligen tycker jag att många som drabbats av just cancer, självmord och som bloggar gör under med sina så äkta berättelser. Dels ger det sanningsenlig information om HUR det är att bli svårt sjuk, att vara nära anhörig till någon som valt att lämna detta liv en information som är så nyttig för den som kommer näst och drabbas. Att kunna läsa någons historia se hur det gick, hur det gjorde och klarade det osv är ju guld värt. Mer sådant ger mer öppenhet, mindre tabu om just döden och svår sjukdom tror jag. Det är en del av livet och vem som helst kan drabbas av det men med en öppenhet om det blir det mindre skrämmande .
När jag en gång i tiden var öppen om övergrepp t,e,x. Pratade om mitt liv när jag var barn och mötte på en galning ute så slogs jag av att var och varannan som jag berättade för också hade varit med om något liknande men hållit det tyst och när man väl pratade öppet om det så lossnade det även för andra som gått tysta och hållit de inom sig och av de säkerligen mått jätte dåligt. Inget är för konstigt att prata om och jag tror man vinner på det själv att vara öppen och slippa packa sin ryggsäck full av tråkigheter och aldrig sen våga öppna den, det blir en tung ryggsäck det!!
Att inte våga är för mig att misslyckas och det är så gott att öppna locket med jämnas mellan rum och tömma ur lite. Det jag tömmer kan ge någon annan nått positivt, så ser jag det. Motgång föder framgång och det ger lycka oavsett man haft det tufft innan.

Din blogg om Linnea, ditt liv med känslorna efter och din sjukdom , cancern det ger så mycket! Hopp om att allt går, överleva, perspektiv, uppvaknande och att det faktiskt finns lycka efter sorg också. Det är inte slut efter att något hänt.

Du gör verkligen skillnad med din blogg och dina så uppriktiga tankar och känslor.

Kommentar från Ludmilla
2 juli, 2010 kl 2 juli 2010 (14:37)

Tack för din tänkvärda kommentar.
Tack också för de uppmuntrande orden om min blogg.

Kram

Kommentar från Elin
12 juli, 2010 kl 12 juli 2010 (23:00)

Otroligt sant! Samtidigt förundras jag över och beundrar att du kan tänka så och vara så stark trots allt du gått igenom. Men sorligt nog är det ju som du säger, vi måste lära oss att leva med detta. Själv förlorade jag min morbror i självmord och min morfar i cancer inom loppet av fem månader.

Jag önskar, precis som det verkar som du gör, att vi kunde bli bättre förberedda på att detta är en del av livet och på hur man ska hantera det. Jag upplevde att många vänner undvek att prata vad jag varit med om, trots att jag inget hellre ville än att prata. Varför pratar man inte om sådant här i skolan? Det undrar jag verkligen. Jag har alltid fått lära mig att man inte ska prata om döden för att det är ett så känslig ämne, men det blir ju ännu mer skrämmande om man aldrig nämner det!

Du har en otroligt fin blogg och jag beundrar verkligen din styrka! Tack för allt du skriver. Kram

Skriv någonting