Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Mingel

22 augusti 2010 (20:51) | sjukdom | av: Ludmilla

Jag anstränger mig för att mingla på en fest:

-Hej!
-Ähm… hej…?
-Det är Ludmilla!
-Jaha…ehh… hej… Jag kände inte igen dig riktigt..?
-Nä… jag förstår det. Jag ser inte riktigt ut som vanligt. Jag har haft cancer. Det är därför.
-OJ. Jaha… ehhh… jaha. Hur mår du nu då? Jag menar… äum… är du liksom…?
-Ja. Jag är frisk nu.
-Jaha… ja men vad bra. Ha det så bra då. Måste gå…

Personen går vidare.

Ja… Jag förstår att jag inte riktigt har de bästa party-samtalsämnena. Men, vad gör man när alla ämnen känns ytliga och oviktiga och alla andra tycker att det finns roligare saker att prata om än död och sjukdomar…

Suck.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Soulsister
22 augusti, 2010 kl 22 augusti 2010 (21:32)

Upplevde samma sak för några år sen….det går över, eller så lär man sig hantera det annorlunda o omgivningen också.

Japp, det serverades friterad idaho potatis till min rätt men den åt sonen upp, jag åt kyckling o sås 🙂 De var lite knussliga med att byta ut potatisen mot sallad i festivalståndet….men på deras restaurang är det inga som helst problem.
Hoppas allt är bra
kram

Kommentar från Mia
22 augusti, 2010 kl 22 augusti 2010 (21:56)

Jag vet va du menar, och upplevde du inte samma tunghäfta från omgivningen när Linnea gått bort? Jag tror att man är rädd att säga fel saker, så kanske kan du prova med att själv ställa nästa fråga, den som får höra dig säga att du just haft cancer får tusen frågor i huvudet, men vågar inte ställa någon. Då blir det lättare att gå därifrån. Det tror jag, av erfarenhet och helt amatörpsykologiskt. För jag tror faktiskt att det finns många som vill och vågar prata djupare (inte alla dock) men att de behöver lite hjälp. 🙂

Kommentar från Carolina
22 augusti, 2010 kl 22 augusti 2010 (22:04)

Jag förstår precis vad du menar. Så känner jag ibland också, men det var kanske just den där personen som hade en annan stämning, trots allt, det var ju en fest!.
Det finns alla sorts människor, det finns också de som lyssnar, de som bryr sig och känner med dig.
Den här personen kände kanske inte dig så bra. Han/Hon var kanske bara en bekant? Som soulsister sa, man lära sig att hantera det.

Kommentar från Marina
22 augusti, 2010 kl 22 augusti 2010 (23:07)

Ja, det är liksom jobbigt för båda parterna tror jag, för sakens ordning och för att du är rak om det och för att det liksom kanske väcker tankar i den andra personen som den inte vill möta just då…

Känner också att en motfråga av typen ”ja jag är frisk, men du då hur har du haft det?” hjälper båda parterna vidare i samtalet.

Kommentar från Åsa
23 augusti, 2010 kl 23 augusti 2010 (5:37)

Jag tror också det är svårt för båda, vad hade varit rätt kommentar för dig från den som du minglade med? En del hade säkert tagit illa upp för fler frågor om sjukdomen, andra för att det försöktes inleda samtal om annat.

Jag har också svårt för riktigt kallprat, även om jag blivit bättre med åren.

Kommentar från Louise
23 augusti, 2010 kl 23 augusti 2010 (8:12)

Hej Ludmilla!

Jag förstår att du skriver suck!

Alla människor kan få cancer, alla kommer vi att dö, alla kan mista ett barn.

Men det känns som att människor verkar inte förstå det.

Folk klagar om sina problem, med gubben och massa annat skit rent ut sagt.
Men att fråga hur man mår efter att man mist sin dotter. Det är ingen som säger nåt om.

Undra hur en del människor tänker när dom ringer upp en och klagar över allt möjligt skit. Att ringa just mig eller någon som har det väldigt tufft.

Ibland förstår jag mig inte på människan.

Tänk er för, det kan hända även Er något!! Glöm ej det!!

Kram på dig Ludmilla/Louise

Kommentar från Annika Saari
23 augusti, 2010 kl 23 augusti 2010 (9:24)

ja vissa möten är jobbiga, idag när jag är sjukpensionär och lever med ett neurologiskt funktionshinder efter att min hjärna drabbades av sjukdom, så blir jag nästan alltid illa till mods när jobbprat kommer upp.

det är så himla viktigt att arbeta och ha en identitet genom jobbet.
ofta så undviker jag att föra arbetsliv på tal bland nya människor, ibland kan jag, beroende på vilka det är, säga som det är och berätta.
Ibland kan folk ta det och fråga hur det är och så, men ofta så byter man samtalsämne.

ibland blir jag så trött på att vi som drabbas alltid ska vara så förstående ang andra människors rädsla….så då blir jag riktigt provocerande och talar högt och ljudligt om mina svåra sjukdomar, om dödsångest och bedrövelse och klämmer till sist i med min brors självmord.
att då se hur besvärade folk blir kan vara riktigt roande……men som sagt, det är inte alltid som man har den styrkan. Oftast så gömmer jag mig och undviker frågor för det pinsamma som uppstår det sårar så mycket.

Kommentar från Catarina
23 augusti, 2010 kl 23 augusti 2010 (12:11)

Ja detta känns igen. Det är många som försvinner ur ens liv när man blir sjuk/skadad. Man undrar varför? Människor som funnits i år i ens liv och vips så hör man inget mer för man har blivit sjuk??? I början blir man ju ledsen, arg men idag många år senare är jag bara tacksam att dessa människor sållades bort i mitt liv när mitt liv förändrades. Det var ju inga vänner!!! Det fanns där som nått ytligt vet inte vad men när det gällde?? Näe sådana människor kan man vara utan. Det kan leva sitt ytliga liv och flasha runt i grädden. Tids nog åker det säkerligen på något i livet och då får det smaka på kakan. Ingen går fri från sjukdomar eller skador det kan knocka en på en minut!

Men man har också tänkt varför är det så svårt att prata om sjukdomar? Sjukdom finns överallt runt oss och det är ju inget som ramlade ner från himlen i går. Är det så krasst att man måste upplevt det själv för att våga prata om det? Är folk så rädda att höra om verkligheten? Själv tycker jag det är intressant att höra andra människors livsöden. Att få ta del i det okända som faktiskt även kan drabba mig en vacker dag. Sen är det ju så att sjukdom är inte bara negativt..det finns mycket att berätta vad man får med sig av att bli sjuk. Hur man förändras, ser på livet på ett annat sätt, tar vara på dagarna på ett helt annat vis och fått förmånen att njuta av livet på väldigt små grunder men ändå vara tacksam och lycklig. Det är stora saker tycker jag och intressant.

Men trist att mista människor man trodde stod en närma . Å det som stod kvar är de vänner man vet finns där alltid och dessa ska man vara rädd om.

Men förstår din känsla, man blir ledsen av att inte få berätta och arg över beteendet många har som skyller på att det måste gå. Men det är dom som går som har det mer jobbigt än den som är drabbad tror jag. Som inte vågar se sanningen i vitögat HUR livet faktiskt är.

Ja det är en resa att bli sjuk men i slutet har man lärt sig oändligt mycket och framförallt att leva livet fullt och njuta av det lilla, det är GULD!

Kommentar från Trebarnsmamman
24 augusti, 2010 kl 24 augusti 2010 (14:13)

Vet hur det känns…kände så förra året när jag hade levt med min ryggsmärta i ett år och träffade massor av mina sommarvänner. Hur svarar man då på frågan om hur man mår???? De vill ju bara vara artiga och inte få ett stort lass med sorg och smärta.

Kommentar från Gun
24 augusti, 2010 kl 24 augusti 2010 (14:29)

Vilken jobbig situation för dig. Jag ska verkligen försöka att inte reagera så om jag möter någon med en svår sjukdom.

Kommentar från Elin
24 augusti, 2010 kl 24 augusti 2010 (18:32)

Ja, jag önskar att folk inte var så rädda för att prata om svåra saker, en kväll behöver inte vara misslyckad för att man inte skrattar hela tiden, snarare tvärtom. Det känns så falskt att låtsas som att livet alltid är en dans på rosor, vilket det känns som att de flesta vill göra..

Kommentar från Isabella
24 augusti, 2010 kl 24 augusti 2010 (18:36)

Vad tycker du att man ska säga? Hur hade du önskat att personen svarat? Diskuterat din sjukdom? Eller börjat prata annat?
Det kan vara svårt att veta om man inte själv varit i samma sits.

Kommentar från Ludmilla
24 augusti, 2010 kl 24 augusti 2010 (18:39)

Jag vet att det är jättesvårt att veta vad man ska säga. Jag vet inte vad jag vill att man ska säga heller. Det känns bara som att jag lever lite i en annan värld just nu. En bubbla. Kanske att man känner att det landar hos den andra – att man blir bekräftad. Jag vet inte… Inlägget var inte som ett krav på att man ska vara på ett visst sätt utan mer att beskriva hur verkligheten ser ut för mig.

Kommentar från Annika Saari
24 augusti, 2010 kl 24 augusti 2010 (22:26)

mycket handlar just om bekräftelse, att någon vågar ”stanna” kvar och för ett ögonblick lyssna utan att vara rädd.
Det är just känslan av att en människa är rädd för det jag säger, som är jobbig.
Den som ärligt vågar visa att man blir skiträdd och faktiskt säger det, att man inte har ord, är lättare att bemöta än den som man ser gör allt för att fly eller låtsas som att samtalet inte äger rum.

Kommentar från Monica
25 augusti, 2010 kl 25 augusti 2010 (14:04)

Läst alla kommentarer här och tycker främst du är stark Ludmilla som gick ut och minglade! Att orientera dig ut. Sedan är det så faktiskt att de flesta människor är rätt ytliga och sig själv närmast och beter sig som de du mötte. Är vanligare än det motsatta. Men de finns ju också och du möter dem med. Sen kan man analysera det grundligt varför o s v men svårt att veta, kan bero på rädsla, beröring av något i deras eget liv, ren dumhet, lite korkat beteende som jag anser många har, finns elakhet också ska man inte glömma. Huvudsaken är att du själv har din styrka och att beteendet får stå för den andre personen, att mycket finns som man inte kan förstå eller veta. Och försöka vara en så vettig person själv, det håller bäst, är min absoluta övertygelse.

Skriv någonting