Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Sliten

27 augusti 2010 (13:53) | Cancern, depression | av: Ludmilla

Det är bara skrutt med mig faktiskt.
Det är så otroligt frustrerande att jag inte mår bättre än vad jag gör.
Just nu är det framför allt psykiskt.

Jag gissar att det är så när man har kämpat, kämpat, kämpat för sitt liv under lång tid…
När man inte behöver kämpa längre så går luften ur en.
Jag är oändligt trött. Hela tiden.
Och väldigt dämpad.
Känner inte lust till något (förutom familjen).
Det är trögt.
Och väldigt mörka tankar kommer över mig…

Så var det med den ”superkvinnan” – som ni kallat mig under sjukdomen…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från mergime- [kampen tillbaka]
27 augusti, 2010 kl 27 augusti 2010 (14:29)

skickar en varm kram!

Kommentar från Soulsister
27 augusti, 2010 kl 27 augusti 2010 (14:38)

Fatigue, som du beskriver är otroligt vanligt efter en cancersjukdom och dess behandling. Denna ofattbara trötthet kom över mig flera ggr under min tid, ffa efter avslutad behandling när man tycker att allt borde vara bra. Det tar tid o man kan inte påskynda det hela.

Tänker på dig och ta en dag i sänder, ibland bara en timme i taget.
Styrkekramar

Kommentar från Frida
27 augusti, 2010 kl 27 augusti 2010 (15:00)

Hejsan
Jag känner igen det där. Efter en lång tids kämpande och kampen är över- då sjunker man. I efterhand, för egen del, kan jag se att det inte var så konstigt. Jag hade använt alla alla mina batterier- all energi- flera ggr om. Dessutom var kroppen fysiskt trött av tuff sjukdom. Jag kände mig som jag inbillar att den utbrände känner sig. Slutkörd, trött, håglös. Modfälld, nedstämd. Ingen lust till ngt. För min del var det så att jag behövde fylla energidepåerna igen. Med vila, vila, vila, vitaminer, varma relationer, kravlöshet, ickekamp. Jag behövde också gråta alla de floder av sorg ur mig – förlust av närstående, min egen närhet till döden, att ha drabbats av sjukdom. Jag grät, jag sov, jag promenerade. Jag gjorde det jag orkade, inte mer. Jag gick på massage, till frisören, åt godis, frukt. Sov. Sov. Sov. Långsamt väcktes min kropp till liv, min lust och nyfikenhet.
Så var det för mig. Det behöver inte alls vara på samma sätt för dig. Men om du skulle känna dig glad och pigg efter allt du just gått igenom skulle jag blir mkt förvånad. En superkvinna är super för att hon låter sig få finnas och vara precis så som hon är, där hon är. Du är dig själv, i med och motgångar. Låg, lagom och hög. Glad, ledsen, arg, och nyfiken osv. Just nu är du utmattad och låg. Men du är ändå en superkvinna. För att du låter dig vara just sådan du är.

Kommentar från Linda
27 augusti, 2010 kl 27 augusti 2010 (15:17)

Känner igen mig en hel del i det du skriver. Skillnaden här är att jag fortfarande måste kämpa… men hur ska jag orka?! Är också trött och har inte riktigt lust till någonting. Psykiskt är det mycket tuffare nu än när jag var mitt uppe i cellgiftsbehandlingarna. Då hade man all fokus bara på att klara sig från ena behandlingen till den andra.

En stor varm kram till dig från mig!

Kommentar från Monica
27 augusti, 2010 kl 27 augusti 2010 (17:50)

Är nog väldigt naturligt att du känner som du gör, det kan ju bara bli bättre sedan och det blir det säkert. Det bästa nu kanske vore om du fick någon avlastning med barnen, den lilla kunde vara med någon som du känner dig trygg med och som kan komma med lite nytt friskt till dig också, att prata med o s v. Men det är kanske inte så lätt att hitta heller, måste vara en mogen och vettig person, om du hör dig för bland bekanta och vänner, de kanske kan komma med tips. Lycka till och unna dig glädjestunder.

Kommentar från LR
27 augusti, 2010 kl 27 augusti 2010 (18:40)

Jag känner igen känslan tror jag, även om min anledning var annorlunda. Vårt första barn, vår dotter, föddes död efter en nästan fullgången graviditet. Fjorton månader senare fick vi en liten bror till henne, efter en psykiskt sett sjukt jobbig graviditet (jag hade även foglossningen-från-helvetet och var ganska nedbruten även fysiskt.) När han sen föddes kände jag en enorm lättnad. Vi hade fått ett levande barn! Samtidigt så var jag som en punkterad ballong och helt uppochner i känslorna. All känslomässig påfrestning, att vara rädd i 38 långa veckor med hotet om att förlora ännu ett barn hängandes över mig, tog ut sin rätt. Luften gick ur mig fullständigt! I kombination med sorgen över vår dotter som återigen blev väldigt aktuell ,då vi genom vår lilla son rent konkret faktiskt insåg, igen, vad det var vi förlorat och gått miste om. Dessutom förväntade sig omgivningen att ”nu är ni väl glada??”..

Det tog lång tid innan jag orkade vara ordentligt glad över vårt levande barn och jag behövde och fick mycket hjälp av en fantastisk kurator.

Jag kan även tänka mig att sorgen över Linnea har fått ”stå tillbaka” lite nu när du kämpat mot cancern, och nu när du slipper kämpa mera så kommer den upp till ytan igen? Jag kommer sällan med tips eller råd, men vill ändå uppmana dig att skynda långsamt och vara snäll mot dig själv.

Kramar, L

Kommentar från Sofia
27 augusti, 2010 kl 27 augusti 2010 (22:09)

Du är en superkvinna ändå 🙂 många kramar till dig!

Kommentar från Helene
28 augusti, 2010 kl 28 augusti 2010 (8:29)

DU måste få känna och det är väl självklart att du känner som du gör när du varit med om så mycket jobbiga saker på så kort tid !!
Var med dina nära och kära och försök att hämta kraft hos dom…
Tänker på dig.
Kram Helene.

Kommentar från Ninja Ister
28 augusti, 2010 kl 28 augusti 2010 (11:06)

Åh, din själ har sprungit 50 Ironman-lopp … nu är det väl ändå dags att låta själen få visa sina skavsår, sina blåsor och sin smärta.

Jag önskar att din själ hittar lite vila nu.

Kommentar från Susanne
30 augusti, 2010 kl 30 augusti 2010 (9:08)

Inte så konstigt att det känns så efter allt som du varit med om. Du ÄR en superkvinna tro inget annat!! Som fler sagt – ta en dag/timme i sänder så ska du se att det snart vänder. Kämpa på och ta stöd av dina nära o kära. Våga också be om hjälp – su behöver inte försöka vara stor o stark o klara allt själv.
Massos av styrkekramas skickas genast till dig från mig.
Kraaaaaaaaaaaam!

Kommentar från Annika Saari
30 augusti, 2010 kl 30 augusti 2010 (13:39)

http://www.annikasaari.blogg.se ett inlägg om självömkan…………

minns du när jag skrev till dig om hur jag kände det när jag fick veta att jag inte skulle dö…hur alla jublade och nästan förväntade sig att jag skulle känna likadant. Visst jag var glad och tacksam, men då kommer allt ikapp.
alla andras liv fortsätter med en utandning och lättnad över att ”det gick vägen”…..själv ska man försöka hitta en grund att stå på, återgå och leva som vanligt igen trots att inget är som vanligt.

Nu så kommer säkert dina tankar på Linnéa, din sorg och saknad och tränger sig på ännu mer när du själv inte måste kämpa för ditt liv.

Vi som drabbats hårt av olika traumatiska kriser har resten av livet ett arbete att skapa balans så vi inte störtdyker ner i helvetet utan hela tiden har en fot på fast mark och hålla fast i de små glädjestunderna som håller oss kvar här.

Massa kram till dig Ludmilla

Kommentar från Linn
30 augusti, 2010 kl 30 augusti 2010 (20:58)

hey – bara för att du är trött psykiskt så innebär inte det något nederlag. Du kämpar fortfarande på TROTS att du mår som du mår, så nog är du en superkvinna alltid. Att få superhjälte-status innebär inte att man alltid mår bra, är stark i alla lägen och aldrig erkänner sig besegrad. Det är att ibland må skit, vara nere och slagen, och ändå ta sig upp och fortsätta. Du har det jobbigt nu men det kanske är bättre nästa vecka, eller veckan efter det. Men i vilket fall som helst – att må dåligt och ändå stå på benen tycker jag är stort och modigt. Så nog är du hjälte alltid. Du har kämpat på länge nu och mött väldigt håra prövningar så det är inte konstigt att du känner dig trött. Men du fortsätter. Det är stort. *kram*

Kommentar från Susanne
30 augusti, 2010 kl 30 augusti 2010 (22:40)

”superkvinnan” behöver ”super-återhämtning”.
Gå in i din ”värld”, slicka dina trötta celler och fyll på dina batterier. Alla behöver få landa och vila när man gjort en rejäl ansträgning!

Kommentar från carola
26 november, 2010 kl 26 november 2010 (22:56)

Var länge sen jag kikade in här, var i samband med min dotters mående och hennes suicid försök.

Nu har jag själv kollapsat, fått mina diagnoser..Tänk att där funnits hjälp hela tiden, vad saker kunnat varit annorlunda.

Nu ger jag dig en stor styrkekram

p.s skulle du kunna tänka dig att gästblogga hos mig, du sitter inne med en hel det ”erfarenheter”…d.s

Skriv någonting