Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Lite bättre

5 september 2010 (13:18) | Cancern, sjukdom | av: Ludmilla

Jag har inte alls mått bra den senaste tiden.

Fullt förståeligt. Javisst.

Verkligheten har kommit i fatt mig med buller och bång. Det intensiva kämpandet för att överleva sjukdomen och behandlingen har satt sina spår. Luften har pyst ur mig.

Jag har inga marginaler. Är så skör så skör. Måste vila flera gånger per dag. Måste ta det lugnt. Måste sova mycket. Tål inte stress.

Jag har nu börjat jobba 50% (med mitt företag). Jag vet ännu inte om det fungerar. Har provat för kort tid. Nästa vecka ska jag hålla en instruktörsutbildning och det är verkligen tveksamt om det är så klokt…

Det kommer sannolikt att tömma min energidepå fullständigt.

Men, jag mår lite bättre nu än vad jag gjort de senaste veckorna. Lite gladare i alla fall. Jag har börjat att gå till min fantastiska terapeut igen. Hon är helt underbar och hjälper mig att jobba med redskapen mindfulness och acceptans.

Acceptans är så viktigt. Jag märker hur lätt det är att tankarna drar iväg med en för att man tycker att man BORDE känna på ett visst sätt (t ex att man borde vara glad för att man nu är frisk) och så mår man dåligt för att man inte gör det. Det blir en ond cirkel. Om man bara accepterar att det är som det är så blir det så mycket lättare.

Ett steg i taget.

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Soulsister
5 september, 2010 kl 5 september 2010 (13:59)

Härligt att du mår lite bättre. Det är de små stegen som räknas för att de faktiskt är rätt stora.
Jag hade stora skuldkänslor för att jag inte var glad nog när jag blev bättre, utan fortfarande kunde va arg o less på att jag fortsatt var så trött o låg. Då sa en klok person så här till mig: Den ena känslan förtar inte den andra, du måste sära dem åt. Du får lov att va less på att du är trött och låt, det betyder INTE att du är mindre glad för att du faktiskt är frisk nu. Det var som att det räckte för mig, att få höra det! Enkelt, klokt o såååå sant!

KRAM

Kommentar från Trebarnsmamman
5 september, 2010 kl 5 september 2010 (14:33)

Skickar dig en kram. Och du, acceptans är nog väldigt klokt!

Kommentar från Tizzel
5 september, 2010 kl 5 september 2010 (16:05)

Du är inte mer än människa! Konstigt vore väl om du, din kropp och sin själ inte hade tagit något stryk alls! En liten bit i taget. Så tar vi oss framåt!
Kram!

Kommentar från Lena Siljebo
5 september, 2010 kl 5 september 2010 (17:51)

Kära vän!
Mindfulness är underbart som redskap i HELA livet! Jag jobbar med det konstant och min roll som mamma, som partner, som dotter, som syster, som vän, som kollega, som….blir mycket lättare när jag tillåter mig att vara här och nu och göra det bästa jag kan i just denna stund. Acceptera att det är så här just nu, både när det är bra och mindre bra.
Underbart att du har detta i ditt liv! Så himla synd att vi inte lyckades ses när jag var i Uppsala. Vi ses sen! massor med kramar till dig!

Kommentar från Susanne ohlsson
5 september, 2010 kl 5 september 2010 (18:25)

Känn efter och lyssna på kroppen. Allt skall gå hand i hand, anser jag
kram Susanne

Kommentar från Kristina
5 september, 2010 kl 5 september 2010 (18:41)

Att jag tänker på dig. Det är inte konstigt om allt hinner ifatt dig när man är mitt uppe i behandling hinner man på ngt sätt ej vara med, man har fullt upp med att stå ut och överleva. Sen kommer allt efteråt när man får möjlighet att stanna upp och hinner tänkta och då är det inte alltid lätt vara glad, minns det dfrån min första canceromgång. Få se hur det går denna gång men jag har ju långt kvar innan jag är färdigbehandlad. Lev idag så gott du orkar.Kram Kristina

Kommentar från Lillemor
6 september, 2010 kl 6 september 2010 (5:26)

Hej ludmill kan förstå dig det du har gått igenom tar det tid mista sitt barn o din sjukdom sorgen har vi hela tiden i våra hjärtan tänker på dig kram Ehliens mamma

Kommentar från emma och hanna
6 september, 2010 kl 6 september 2010 (9:10)

Hej Ludmila!

Vi är två tjejer som är 18 år gamla och bor i Örebro. Vi går sista året på samhällsvetenskapliga programmet. Vi har som projektarbete valt att jobba om döden och livets slut. Vi har tänkt att intervjua flera människor om deras erfarnehter av döden. Där ibland någon som har mist någon. Vi båda har läst din blogg och tycker du är en förebild och insperationskälla eftersom att du vågar dela med dig om dina tankar och din sorg. Vi undrar om det skulle finnas någon möjlighet att få träffa dig och ta del av mera av dig och det som hände Linnéa. Vi har fullständig förståelse om du inte är intresserad. Du kan kontakta oss på mejladressen ovan. Vi har försökt mejla dig, vet inte om det kan ha blivit fel adress.

Tack på förhand

Med vänliga hälsningar

Emma Bergman och Hanna Schuitema

Kommentar från Sara
6 september, 2010 kl 6 september 2010 (9:31)

Hej Ludmila! Jag vill börja med att tacka dig för att du delar med dig och skriver så bra och tänkvärt. Sedan har jag en fråga som jag inte riktigt vet om du kan svara på men jag ställer den ändå; jag bor själv i Uppsala och skulle vilja komma i kontakt med terapeut/psykolog, gärna med fokus på mindfulness och acceptans, har du något tips om hur jag går tillväga och vem jag kan kontakta? Hälsningar Sara

Kommentar från Catarina
6 september, 2010 kl 6 september 2010 (12:22)

Härligt att du mår lite bättre. Det är en enorm vandring att gå när något hänt i ens liv såsom sjukdom /Skador. Sorgen av det, rädslorna för det man upplevt och vad som komma skall, och att acceptera det man kommit till. Enorm väg! Man vill bara ha allt överstökat så som det var förr liksom. Slippa alla jobbiga tankar , bli den man var men framförallt att acceptera det man kommit till vilket är ett jätte jobb! Denna klättring upp till den andra sidan till full acceptans HU! Ett verkligt marathon. Men man kommer dit med med massa slit.

Har man bara börjat denna klättring så brukar det gå sakta men säkert uppför om än man halkar ner ett trappsteg ibland men man blir inte lika länge stående där då . Hoppas du får känna mer och mer glada, energigivande dagar nu för det är så mastigt att vara slut.

Sänder dig ett lass med energier till att orka lite lite mer för varje dag =)

Kommentar från Susanne
6 september, 2010 kl 6 september 2010 (13:13)

Skönt att det känns något bättre. Kramar i massor!

Kommentar från Frida
6 september, 2010 kl 6 september 2010 (13:49)

Kan du skriva ngt mer om acceptans? Hur praktiserar/övar du på det? Har du nga tips eller ideer att dela med dig av?

Kommentar från Linda
6 september, 2010 kl 6 september 2010 (16:48)

Skönt att du mår lite bättre och känner dig lite gladare, men du gör nog klokt i att ta det lugnt om du kan och vila mycket.

Massor av kramar!!

Kommentar från Anna
6 september, 2010 kl 6 september 2010 (19:31)

Vill bara skicka lite värme och säga att jag tänker på dig! Stora kramar

Kommentar från Ludmilla
7 september, 2010 kl 7 september 2010 (7:50)

Sara: Anna Kåver är nog den som är bäst. Hon finns på KBT i utveckling.
Frida: Sök på acceptans här på bloggen. Jag har skrivit om det, men gör det gärna igen.
Alla: Tack för fina tankar. De värmer!

Kommentar från Misan
7 september, 2010 kl 7 september 2010 (20:17)

Inte för att det är min sak, men måste du arbeta 50 %? Tycker det låter tufft efter allt du varit med om, du har ju ett så litet barn också.

Kommentar från Ludmilla
7 september, 2010 kl 7 september 2010 (20:37)

Misan: Nä… egentligen inte. Men, det är knepigt när man är egen företagare. Men egentligen är det så att jag är sjukskriven 50%. Det är inte samma sak som att jobba 50%. Jag försöker arbeta i två omgångar och vilar emellan. Sophie är med mig en del när jag jobbar också.

Kommentar från Helene
8 september, 2010 kl 8 september 2010 (10:55)

Hur mår du idag ?
Tänker på dig och kikar in här nästan varje dag…
Kram Helene.

Kommentar från Minna
10 september, 2010 kl 10 september 2010 (22:47)

Massa styrke kramar Minna

Kommentar från Lillemor
12 september, 2010 kl 12 september 2010 (17:36)

man måste ta det lungt efter en så svår tid kram ehliens mamma

Kommentar från Sara
16 september, 2010 kl 16 september 2010 (12:45)

Tack för tipset! Är det någon idé att försöka gå via landstinget..?

Skriv någonting