Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Kravlös terapi

10 september 2010 (19:01) | blogg, döden, sorg&saknad | av: Ludmilla

-Föräldrars upplevelser av att blogga om förlusten av ett barn-
En studie gjord av Tobias Gustafsson och Erik Nyström.

SAMMANFATTNING
Detta är en kvalitativ studie genomförd med hjälp av Grounded Theory. Studiens syfte är att undersöka upplevelserna av att blogga om sin sorg hos föräldrar som förlorat ett barn. För att besvara detta syfte har vi genomfört fyra intervjuer av semistrukturerad typ.

Enligt studien har bloggandet på olika sätt varit viktigt för de sörjande föräldrarna. Att berätta om sin sorg har upplevts som positivt och viss mån haft en helande effekt. Bloggen har i sin informativa karaktär även bidragit till en känsla av mening samt underlättat relationer till anhöriga. Interaktionen med andra männsikor i samma situation som i viss mån upprättats och upprätthållits via bloggen har även den haft en stor betydelse i sorgearbetet. Det har i bloggen även funnits en ambition att strukturera upp den kaosartade tillvaron efter dödsfallet samt bevara minnet av den döde. Samtliga utsagor pekar på en upplevd brist i samhällets beredskap vad gäller att bemöta människor i sorg samt hantera döden. De eventuella långsiktiga effekterna av att berätta om sin sorg via bloggen är dock ännu outforskade.


Att förlora ett barn är förmodligen en av de största kriserna en människa kan ställas inför under livet. Det naturliga är att barnen överlever sina föräldrar, man dör när man är gammal och barnen är de som begraver dem.

Många av de intervjuade beskriver en känsla av att de upplevde tradegin som att livet tog slut och då blev bloggen en viktig del i sorgearbetet. Studien som genomförts visar att alla som deltagit upplever bloggandet som näst intill odelat positivt. Berättandet eller att ”skriva av sig” tycks i sig själv ha haft en närmast helande effekt, något som också stryks av tidigare studier om liknande fenomen. Med helande menas dock inte att man gör situationen bra igen, men däremot skapar berättandet någon typ av paus i den påfrestande tillvaron efter förlusten. Bloggen har i viss mån även bidragit till att skapa en naturlig arena för att möta och kommunicera med andra i samma situation.

Många av intervjupersonerna har funnit ett stort stöd i att komma i kontakt med människor som råkat ut för samma sak. Det är här en förening som FEBE blir en viktig knytpunkt för föräldrar som förlorat sina barn, då de fungerar som ett nätverk som möjliggör att kontakter skapas. Interaktionen med kommentarer på bloggar, FEBE och exempelvis mailinglistor utgör tillsammans vad man skulle kunna jämföra med en sorgegrupp som har hela landet som arbetsplats. Vissa intervjupersonerna har även upplevt att bloggen skapar en plats där den dödes minne kan bevaras.

Att använda bloggen som informationskälla till anhöriga är något som en del av de intervjuade känner igen sig i. Istället för att hela tiden behöva berätta samma sak för flera olika personer, något de upplevt som påfrestade, har de kunnat informera om tillexempel dagligt mående eller förmedla mer konkreta upplysningar. Samtliga har även känt att de finns för lite kunskap kring hur det är att förlora ett barn och har via bloggen försökt nå ut med den informationen till läsarna.

Just det faktum att det tycks finnas en väldigt stor lucka i samhället vad gäller att hantera sörjande och att våga prata om döden i allmänhet, är något som samtliga intervjupersoner uppmärksammat. Några beskriver att de upplevt hur deras vänner blivit obekväma med att möta dem och att det i vissa fall gått så långt att vänskapen upphört. Detta är något som intervjupersonerna uttrycker en förståelse för, då det inte finns någon egentlig beredskap för att hantera sådana händelser.

Det är helt enkelt inte naturligt att prata om döden och om sorg i vårt samhälle idag. Avsaknaden av denna beredskap är även påtaglig inom samhälleliga institutioner som landsting och kommunal verksamhet. Intervjupersonerna upplever att skyddsnätet inte riktigt fungerar som de skulle kunna önska på den punkten. Deras förhoppning är att genom bloggen bidra till skapandet av ett öppnare klimat kring sådana diskussioner. Detta är något som alla verksamma inom socialt arbete bör ta till sig av och reflektera över, då man som socialarbetare har som en av sina främsta uppgifter att interagera med andra människor, där ett öppet samtal kring döden bör kunna vara en naturlig del.

En outforskad aspekt av att blogga om sin sorg är hur det kan komma att upplevas ur ett längre tidsperspektiv. I nuläget upplever intervjupersonerna sin blogg som något positivt men studien har inte kunnat fånga upp någon som kunnat reflektera kring sitt bloggande ur ett längre tidsperspektiv. Det är svårt att spekulera i hur de kommer att uppleva bloggens existens om tio år. Ingen av de intervjaude kunde heller svara på hur länge de trodde att bloggen skulle existera eller hur de skulle se på den längre fram. Många var noga med att poängtera att bloggen var viktig just nu, men att möjligheten finns att ta bort den längre fram i tiden. En studie som riktar sig till någon som bloggat längre eller eventuellt en uppföljande studie i ett framtida skede skulle förmodligen vara av stort intresse för att bringa klarhet i dessa frågor. Utöver att studera bloggandet i ett längre tidsperspektiv finns några andra närliggande områden att forska vidare i. En studie på text materialet i själva bloggarna skulle definitivt kunna generera ny kunskap kring ämnet sorgehantering.

Även att djupare studera interaktionen i de olika nätverken på Internet och dess betydelse för medlemmarna vore av intresse. Samtliga av intervjupersonerna i denna studie har varit kvinnor, vilket gör det svårt att inte fundera kring ett genusperspektiv på att blogga om sorg. På samma sätt som föräldrar bloggar om sin sorg så finns liknande bloggar gjorda av syskon, där de redogör för sina upplevelser av förlusten. Då detta handlar om yngre personer så skulle det vara intressant att studera deras perspektiv på fenomenet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Soulsister
11 september, 2010 kl 11 september 2010 (7:07)

Mkt intressant, jag tror stenhårt på bloggen som egenterapi. Det var ju så jag började blogga efter min cancerdiagnos och det har hjälpt mig oerhört mkt i min bearbetning.

kram

Kommentar från Leena
11 september, 2010 kl 11 september 2010 (20:14)

Hej Ludmilla,
Det har precis publicerats en C-uppsats, uppsatsen finns nu att läsa på http://www.uppsatser.se.
Om man söker på ”smärtan som inte finns” hittar man uppsatsen.
Jag är en av dom som blev intervjuad i våras och det känns bra att kunna sprida vidare sina upplevelser.

Kramar från en annan del av Sverige 🙂

Kommentar från Leena
11 september, 2010 kl 11 september 2010 (20:48)

Hej igen,
Jag skrev fel sökord, det skall vara ”smärtan som inte syns” <3

Kram

Kommentar från Marie-Anne
12 september, 2010 kl 12 september 2010 (18:06)

TACK för att du delar med dig.
För mig, som också har förlorat ett barn, tillför dit bloggande saker som är positiva och som jag kan ta till mig; kanske mest igenkännande, men också en form av samhörighet och ibland nya infalsvinklar och tankesätt som ”för mig framåt”.

kram till dig från mig

Kommentar från Ingrid
21 september, 2010 kl 21 september 2010 (20:25)

Nu finns både ”Kravlös terapi” och ”Smärtan som inte finns” inlagda på FEBEs hemsida. http://www.febe.net Leta under fliken Läsvärt och sedan Arkiverade artiklar.
Kramar till dig!!

Skriv någonting